”En samverkande kraft i belysningssverige”

Mervi Rokka får Stora förtjänstpriset

Hon är kvinnan som praktiskt taget alla i belysningsbranschen känner till, som gjort tidningen Ljuskultur till en attraktiv publikation och som fått Ljusdagen att bli ett stort nationellt evenemang.

Vill du fortsätta läsa?

Denna artikel är låst för prenumeranter. Genom att bli prenumerant kan du läsa samtliga artiklar från det senaste numret på nätet och får tillgång till ett växande arkiv av tidningens rika material.

Bli prenumerant

Vi träffas på neutral mark (brasseriet Luzette med bland annat Jonas Bohlins karaktäristiskt formgivna, taktäckande armatur) och slår oss ner i ett lugnt hörn.

Bland annat så här lyder juryns motivering:

”Genom sitt arbete har Mervi Rokka genom årens lopp ständigt arbetat med att förändra tidskriften till att bli den ansedda publikation den är idag. Inte bara inom belysnings­branschen utan även bland andra yrkesgrupper som arkitekter, landskapsarkitekter, med flera. Mervi Rokka har inte bara varit delaktig utan också drivande i en utveckling inom ljusbranschen där fokus har flyttats från tekniska detaljer till design och funktion. ”

Känner du igen dig i beskrivningen?
– Mmm, det låter bra och stämmer kanske. Jag har alltid velat inspirera till nya sätt att tänka. Men det kan vara svårt att nå utanför den innersta kretsen

– En av mina ambitioner har varit att öka förståelsen mellan alla olika yrkeskategorier som tillsammans skapar och formger ljus, fortsätter hon. Ofta är de helt avskilda från varandra. På senare tid har många ljusdesigner fått komma till tals i tidningen, kanske är det dags att titta på beställarnas verklighet. Tänk att hitta visionärer inom beställarledet som har förmåga att få igenom sina idéer, personer som inte bara är ute efter att spara pengar!

Mervi Rokka kom som kontorist till Belysningsbranschen för tjugofem år sedan. Då som nu var organisationen slimmad, men det var högt till tak och det fanns stora möjligheter att ta tag i sådant som intresserade henne. Några år senare började hon jobba på tidningen. Då betitlades vd:n chefredaktör medan den som utförde det praktiska tidningsarbetet var mer anonym. Numera finns Mervi Rokkas namn självklart med i redaktionsrutan. Det är hon som är redaktör, ”Fru Ljuskultur” var det någon som sa. I all välmening.

Tidningens intentioner och målgrupp var desamma när Mervi Rokka blev redaktör som de är idag. Artiklarna beställdes av frilansande skribenter eller ljusexperter. Texterna handlade ofta om belysningsteknik, ibland om vetenskapliga rön kring seendet. Eller så presenterades nya armaturer.

– För det mesta var det inget fel på textmaterialet. Bilderna fick vi oftast gratis från leverantörerna och det kändes inte riktigt bra. Vi började beställa egna i stället, ett verkligt lyft. Det var kul; jag lärde mig att bra fotografer inte alltid är dyra. Det gäller bara att hitta de rätta, berättar Mervi Rokka.

I och med att ljusområdet blev mer och mer bildmässigt intressant kunde också tidningen göras med attraktiv för ögat. När många tidningsutgivare började snegla på digitala lösningar ville hon istället lägga resurser på den tryckta upplagan.

– Det innebär ett erkännande till alla som jobbar i branschen. Att synas i Ljuskultur ska vara lite som en fjäder i hatten. Vi gjorde en läsarundersökning för några år sedan: över hälften av alla prenumeranter sparar tidningen år efter år. Det säger en hel del, menar hon.

Vid Mervi Rokkas sida på Ljuskultur finns en anställd annonsförsäljare samt frilansande skribenter och fotografer. Materialet sammanställs sedan i samarbete med designbyrån Spektra. Ett brett nätverk av personer som på olika sätt jobbar med belysning ger dessutom stöd i arbetet.

– Jag får otroligt många tips på vad vi ska presentera. Erbjudanden och förslag på olika både små och stora projekt att skriva om, särskilt efter den senaste omgörningen av tidningen.

Vad händer med trovärdigheten och oberoendet då, undrar jag. Att låta branschen presenterna sig själv, kan inte det skada anseendet? Finns risken att samma personer eller företag håller sig framme gång efter annan?

– Visst kan det vara svårt att balansera mellan olika intressen. Men att som ljusdesigner eller producent berätta vad man gjort och varför är inte samma sak som att göra reklam; man utsätter sig samtidigt för bedömning. Jag försöker verkligen ta med stora som små företag, kvinnor som män. Folk vill inte läsa Ljuskultur om de känner att tidningen går somligas ärenden eller om innehållet verkar styrt. Min ambition är att allt som visas ska inspirera på ett eller annat sätt. Det är en utmaning eftersom läsarna är så proffsiga.

– Knepigast är att hitta skribenter som verkligen kan branschen. Som beskriver ny teknik begripligt på en tillräckligt hög nivå. Det är jätteviktigt för trovärdighetens skulle. Vi har ju läsare som själva är proffs/så kunniga.

Att påstå att belysningsområdet har förändrats under Mervi Rokkas tjugofem år i branschen är ett grovt understatement. Revolutionerats passar väl bättre?

– Kanske det. I början av 90-talet förändrades begreppet belysningsplanering. Jag minns min första belysningsmässa i Göteborg. Det ingenjörsmässigt tekniska var fortfarande i fokus. Då klev två unga killar (Kai Piippo och Niklas Ödmann) in i vår monter och berättade att de just ljussatt en butik på NK. I uppdraget hade de tagit fasta på upplevelsen och de kallade de sig ljusdesigner. De skiljde verkligen ut sig på mässan, där praktiskt taget alla andra var kostymklädda män över femtio. Också bland Ljuskulturs läsare fanns mest ingenjörer och tekniker. Idag är det helt annorlunda. Minst hälften av alla deltagare på till exempel Ljusdagen är kvinnor. Och unga tjejer söker sig till ljusdesignutbildningarna.

– Självklart hänger olika trender inom belysningsområdet starkt ihop med de nya möjligheter som tekniken ger, fortsätter hon. Så länge jag minns har god belysning på arbetsplatsen diskuterats, fast idag talar man dessutom mera om välbefinnande. Om hur man ska styra belysningen i olika miljöer så att människor trivs. Om hur ljuset påverkar oss utan att vi märker det.

Mervi Rokka nämner också hur medvetenheten om ljusföroreningar (light pollution) ökat på senare tid. Enligt en nyligen publicerad rapport kan var tredje person i världen inte längre se Vintergatan. Det artificiella ljuset ”skymmer” sikten. Tidigare skulle man ösa på. Idag är man försiktigare och det handlar också om att styra ljusets ner till platser som behöver ljus.

– Men om man tittar på armaturdesign i gamla nummer av Ljuskultur så känner man igen mycket. Trender kommer och går. Belysningsbranschen är modestyrd, precis som möbelbranschen i övrigt.

Ljuskultur är alltså Mervi Rokkas ena skötebarn, Ljusdagen det andra. Enligt Stora Förtjänstpriset-juryn är den praktiskt taget hennes skapelse. Själv menar hon att uppdragen går ihop, det ena liksom ger det andra. En föredragshållare kan bli porträtterad i tidningen. En intervjuad person kanske bjuds in att hålla föredrag. Drivkraften är att både Ljuskultur och Ljusdagen ska locka alla som jobbar med belysning till nya krafttag. Hur får då hon själv inspiration?

– Jag åker på konferenser utomlands. Och gillar Mondo (www.mondoarc.com), en engelsk arkitektur- och belysningstidskrift. Där hittar jag en del ibland. Sen finns det en bra sajt: Lux (luxreview.com) som tar upp aktuella frågor. Men egentligen betyder designbyrån Spektra mer. De formger tidningen men fungerar också som ett redaktionellt bollplank. Därifrån kommer förslag och vi diskuterar ofta idéer fram och tillbaka. Jag brukar sitta hos dem två-tre dagar under varje produktion.

– Ljuskulturs nya webbversion är från början ett förslag just från Spektra. Den tror jag mycket på just nu, särskilt när det gäller att sprida information till en bredare grupp utanför Ljuskultur gängse läsare. Dessutom är nätverket jag berättade om tidigare helt ovärderligt numera. Ändå kan det vara svårt att hitta till exempel intressanta föredragshållare.

För tre år sedan stod Francesca Bettridge från New York på scenen under Ljusdagen. Året därefter besöktes Stockholm av Florence Lam, stationerad i London. Och förra året gästades Ljusdagen av holländske Daan Roosegaarde. Alla tre hade så många intressanta och experimentella ljusprojekt att visa. Alla tre fick också berätta om sina uppdrag och intentioner i Ljuskultur.

– Jag vill att Ljusdagen ska överträffa förra årets. Varje gång. Publiken ska inte bara sitta och lyssna, den ska engageras. Det är min dröm. Kanske är det läge för ett nytt koncept, vi får se.

Och vad önskar du mer inför framtiden?
– Att belysningsfrågorna ska nå ut till ännu fler yrkesgrupper. (Jag har inte gett upp hoppet om att få fler arkitekter till Ljusdagen än. Men de är lite svårflirtade.) Sen skulle jag önska att det fanns kvinnor som Bettrigde och Lam i ledande positioner också här i Sverige. De äldre kostymklädda herrarnas tid är förbi och branschen engagerar både yngre och många kvinnor. Förhållandevis få av dem hamnar på ledande positioner, varken som ljusdesigner eller på leverantörssidan. Visst, det finns undantag och dessutom en potential idag som saknades helt när jag började.

Du kanske också gillar:

Logga in

Glömt lösenordet?

Skapa användare