Intervju

Top notch

Anders Modig åker till New York och träffar vd:n för Fisher Marantz Stone, ett av världens mest etablerade ljusdesignföretag som slog upp portarna redan 1971.

Vill du fortsätta läsa?

Denna artikel är låst för prenumeranter. Genom att bli prenumerant kan du läsa samtliga artiklar från det senaste numret på nätet och får tillgång till ett växande arkiv av tidningens rika material.

Bli prenumerant

Read article in English

Jämte cirkus, Las Vegas-underhållning och trollerilådor så är ljusdesign den enda industri vars företrädare återkommande refererar till magi. Jag har hört det förr, så jag blir inte förvånad över att till och med Charles Stone, VD för Fisher Marantz Stone, en av världens främsta ljusdesigner med utförda projekt i 22 länder, tar m-ordet i sin mun utan att tveka.

– Kunderna kommer till oss för att köpa magi. Och vi säljer det väldigt dyrt. De tittar på vår portfolio och säger vi vill ha ”some of that” – det är därför vi blir anlitade. Jag har inte bara tio fantastiska portfolioprojekt att visa upp. Inte bara hundra – hundratals! Och det bästa projektet är alltid nästa projekt, vi har så många spännande byggnader på gång. Hur ska jag förvalta det arvet och expandera vår vision?

Det han säger är, liksom han själv, inlindat i en omisskännlig New York-intellektuell charmkokong vävd av erfarenhet, humor och klass – hans fullständiga namn är Charles G. Stone II. Så hans uttalanden känns inte som skryt. De är ju sanna. De väcker respekt. De väcker nyfikenhet. Inte minst eftersom han också har portfolion att backa upp det han säger: World Trade Center, Burj Khalifa, Canary Wharf, Grand Hyatt Tokyo, Museum of Islamic Arts, Grand Central Terminal, Carnegie Hall, Radio City Hall, LVMH tower, JFK, märken som Chanel, Gucci och Graff, Ikea … jag skulle kunna fortsätta sida upp och sida ner med projekten utförda sedan Jules Fisher och Paul Marantz grundade företaget i Jules källare i New York City 1971. Nästan alla projekt är top notch när man pratar om designkvalitet, kulturell signifikans, viktig arkitektur. Inte konstigt att de har nog med utmärkelser och diplom för att täcka ett kinesiskt torg.

– En utmärkelse är alltid resultatet av ett samarbete med arkitekten, med ägaren, ett samarbete som gör att vi åstadkommer något bättre än vad någon av oss kan göra ensam, säger Charles.

Om prestigeprojekten

Att höra Stone prata blir så underbart New York, för det bara är – och det är stort. Jag faller också för den tveklöshet som gör det självklart för honom att långsamt smutta på en rubinröd Campari soda till den rostade tomatsoppan och carbonaran på den italienska stamrestaurangen tvärs över gatan från kontorets bakdörr. Vi skålar och fiskar småpratande efter gemensamma bekanta inom arkitektur – ett spel där Charles givetvis har ett övertag eftersom FMS genom åren jobbat med alla. Den rykande soppan kommer in, och en västförsedd kypare toppar den med ett par knorrande drag av pepparkvarnen samtidigt som en lätt regnig snålblåst knackar diskret på det välvda fönstret i den näst intill tomma restaurangen.

Det är svårt att åka till New York utan att se jobb utförda av FMS. Om du är här kring den 11 september är det rent av omöjligt, eftersom de gjort minnesljusen som pekar rakt upp i himlen på årsdagen av terrordådet.

– Det tar ett par dagar att ställa in ljuset perfekt. Du kan inte bara ta 88 stycken 7 000-watts xenonljus och peka dem rakt upp i himlen på en eftermiddag. Det svåraste är att få ljusen att peka rakt upp – det är som att få ett gäng dagisbarn att gå på ett rakt led. För att veta vad som är rakt upp är det bästa hjälpmedlet ett blylod, plus att vi har ett team med walkie talkies på olika punkter som rapporterar hur det ser ut, säger Charles Stone.

FMS har också ljussatt National September 11 Memorial Museum, där de bland annat försett ett vattenfallet med vattenkylda LED-tuber designade i samarbete med tillverkaren. Den senaste tillkomsten på platsen är World Trade Center Transportation Hub av Antonio Calatrava, som toppas av Oculus, en organisk byggnad vars form minner om såväl valben som ett öga med enorma ögonfransar. Eller, som Calatrava själv säger, ”en fågel som släpps ur ett barns händer”. Hela konstruktionen som öppnade för allmänheten i mars 2016 är extremt ljust, eftersom hela interiören är bländvit. Den 100 meter långa, pelarlösa Oculus är en extrem övning i dagsljusdesign med takfönster som spänner över hela taket och släpper igenom ostört dagsljus till de underjordiska tågplattformarna via öppningar i mezzaninet. Givetvis är dagsljuset kompletterat, bland annat med indirekta LED-ljus infällda i de bländvita vingpennorna. De flesta renderingar och foton visar byggnadens exteriör som en bländvit fredsduva, men i själva verket fyller de kringliggande glasskraporna ofta vingarna med ett slags subtilt leopardmönster av reflekterat ljus i långsam, ständig rörelse.”Byggnadens tyngd förstärks genom att endast sparsamt belysa pompösa, ornamenterade träpaneler.”

En mycket uppmärksammad klassisk miljö i New York är the Armory på Park Avenue, som FMS ljussatt i samarbete med Basel-arkitekten Herzog och deMeuron. Även här finns en koppling till 11 september eftersom den ståtliga kulturbyggnaden från 1881 tjänstgjorde som akutsjukhus efter attacken; när Herzog och deMeuron kom dit första gången fanns fortfarande vajrarna kvar från detta likt ett arkeologiskt minne. Tillsammans har de återställt the Armory till sin forna glans. Varje rum är unikt i storlek och uttryck, och ljussättningen handlar till stor del om att våga bevara kontraster genom tydlig punktbelysning med smala käglor och att förstärka byggnadens tyngd genom att endast sparsamt belysa pompösa, ornamenterade träpaneler. ”De kringliggande glasskraporna ofta vingarna med ett slags subtilt leopardmönster av reflekterat ljus i långsam, ständig rörelse.”

Trots alla publika prestigebyggnader så är Charles just nu väldigt exalterad över ett advokatkontor i DC. Huvudstadsprojektet åt Covington & Burling Law firm vann två GE Edison Award i maj 2016 och Lumen Award i juni 2016.

– Det är svårt att vinna utmärkelser med kontors­interiörer – de är så normala, säger Charles om glasbyggnaden vars 41 800 kvadratmeter är ett skolboksexempel på modernistisk minimalistisk estetik med extrem precision.

Arkitektfirman Lehman Smith McLeish har helt enkelt åstadkommit något raffinerat, professionellt och lätt futuristiskt. Här har FMS gjort all interiörbelysning, och vinnlagt sig om ett uniformt ljus. Infällda LED-strips både ramar in rummen och ger liv till glasfasaden, och stor vikt har lagts på knutpunkter där miljöer möts. När du öppnar dörren på ett kontor och går in i en korridor; från foajé till hisslobby; när du går in i eller lämnar konferensrummet. Sådana övergångar måste vara så perfekta med uniformt ljus, vilket enligt Stone bör lösas efter devisen ”less is more”.

– Om du komplicerar för mycket i de respektive utrymmena så blir det kaos när de möts.

Ta hand om och ge kunderna det de vill ha

I Burj Khalifa, världens högsta byggnad, vars koncept bygger på en ökenlilja, så har FMS jobbat med alla utrymmen i den generösa lobbyn och i Armani hotel. Här var det också frågan om att vara uthållig, eftersom det tog åtta år från modeller, renderingar och konceptskisser innan projektet äntligen kunde färdigställas. Ett annat Mellanöstern-projekt är Museum of Islamic Art, som nås från Cornichen längs Doha-bukten i Qatars huvudstad.

– Detta museum är eteriskt, det pushar verkligen gränserna, säger Charles om byggnaden vars form av staplade byggklotsar hämtat inspiration till sin form av en enkel tvagningsstruktur intill en moské i Egypten.

Ljuset kännetecknas av ett gigantiskt fönster mot bukten som spänner över byggnadens fyra våningar. De tre utställningsvåningarna kännetecknas av perifera relativt mörka rum kring detta centralt belägna dagsljus. Denna enkelhet är både vacker och nödvändig, eftersom en stor del av konsten är extremt UV-känslig.

Charles fokus ligger på att ta hand om kunder och personal. Han ser till att kunderna får vad de tror att de vill ha; kontrollerar att tekniken samspelar med designen och att designen samspelar med klientens aspirationer genom att använda sig av fyrstegsraketen mockup-dokumentering-implementering-utvärdering. Men en stor del av hans tid handlar också om att ta sig tid för det enkla: träffas, prata med kunderna, säkerställa att de är nöjda och lyckliga – och det finns inga siffror för lycka.

Jag antar att lycka numera stavas LED?

– Ja, vi lever i en LED-värld. Jag kallar det för LED-tsunamin, och den är här vare sig du vill eller inte. All forskning går in i LED, alla nya armaturer är LED. Allt annat lämnas bakom. Sedan två år tillbaka – om man ser till det som presenteras på Light + Building in Frankfurt så finns LED i alla applikationer från gatljus, armaturer för industrimiljöer och idrottsarenor, ner till butiker, hyllor, garderober och allt däremellan – digital LED täcker nu allt. Vi tar det för givet. Men gå tillbaka två, fyra eller sex år: Wow, vilka förändringar, fantastiskt! Nu kommer allt. Allt var inte bra men nu finns allt tillgängligt med LED, vilket är en trevlig evolution.

Vilket är det viktigaste steget i denna evolution?

– Nu finns 100 procent färgåtergivning, till exempel med GaN-on GaN teknologi, där Soraa är en av tillverkarna. Deras tillverkningsteknik tar också bort några steg, vilket gör den mer effektiv. I teorin kommer de därmed bli billigare – när de har blivit tillräckligt stora; allt är dyrt i början innan man når en kritisk massa. Tyvärr råder dock vilda västern just nu, det finns så många tillverkare, så många system, kontrollpaneler och modulstorlekar, vilket gör att kompatibilitet kan vara ett problem om du inte är expert.

Hur ger du råd i denna vilda västern och djungel där kunderna naturligtvis vill ha långtidslösningar?

– Det är svårt. Inte minst eftersom kunderna tror att LED varar för evigt. Men det gör de självklart inte – de kräver underhåll oftare än tillverkarna hävdar. Och sedan de allra första gatlyktorna med gas tändes på Pall Mall 28 januari 1807 så har belysningstekniken haft genomvälvande förändringar vart tjugonde år. Och varje gång det kommer något nytt så glömmer vi något grundläggande – framtiden inte är över. Kommer du ihåg kompaktlysrör? Snart kommer de säga, kommer du ihåg halogen MR16? Snart kommer vi också säga kommer du ihåg de lustiga första generations-chipen för LED? LED kommer också att en dag vara förbi. Jag vet inte vad det kommer att ersättas med. Om jag visste det skulle jag vara smartare och rikare.

Får man vad man betalar för?

– Det är inte så enkelt. För 20 år sedan var man tvungen att betala mer för kvalitet, till exempel ett bättre optiskt system eller bättre armatur. Men nu med refraktionsplast eller inbyggda linser i LED-ljuskällan så är kostnaden i princip densamma för både bra och dåliga armaturer. Men det handlar inte bara om kvaliteten på armaturen, utan det handlar ofta om att de använt helt fel armatur för jobbet. Sammanfattningsvis så har medvetenheten om ljus å ena sidan blivit bättre. Men å andra sidan så måste kunderna förstå att teknologin förändras och utvecklas ständigt.

Vissa pratar om mjukare, mer flexibla lösningar.

– Ja visst, OLED, Quantum dots och annat. Det är fokus på ny teknik. Men vad som glöms bort är att dina ögon inte förändras. Saker som förhållandet mellan bländning och ljushet är hårdkodat i det mänskliga systemet, det förändras inte i första taget!

Vilken roll får tillverkarna med alla dessa förändringar?

– I dessa förändringar har tillverkarna fått en ny roll eftersom de till viss del dikterar möjligheterna. Och denna nyvunna uppmärksamhet använder de ibland till att erbjuda ljusdesign – gratis. Men resultatet blir också därefter.

Har du något exempel?

– Vi gjorde interiören i ett museum, och när det kom till exteriören, en historisk fasad så diskuterade vi ett upplägg och pris. Eftersom vi redan hade gjort interiören så offererade bara 10 000 dollar för att göra tillägget. De valde inte oss, de valde någon annan. Men det blev inte bra. Så klienten ringde oss och sa vi gillar inte ljuset, kan ni komma? Det var så jag fick reda på att det var en välkänd tillverkare som hade utfört det undermåliga jobbet. Vi tackade naturligtvis ja, och erbjöd återigen vår låga offert. Därefter ringde jag den välkända tillverkaren som jag kände sedan många år – vi har gjort många projekt tillsammans.

– Ni gjorde det här jobbet, och så att ni vet vi har blivit ombedda att fixa det. Vem var er konsult?
– Vi gjorde det själva.
– Ni tog mitt jobb. Men det är OK, jag tror på fri företagsamhet, jag är kapitalist. Jag ville dock bara ha 10 000, hur mycket tog ni?
– Vi gjorde det gratis – vi hade en praktikant som gjorde det.
– Praktikanten gjorde inte klienten glad. Och vi gör nu om jobbet – så jag antar att det inte gick så bra. Men inser du vad du just sa till mig? Du värderar vårt jobb jämte er praktikant. Så jag antar att vi nu är konkurrenter? Jag välkomnar er. Men du kan inte komma in på mitt kontor längre än till konferensrummet, du kan inte längre gå runt på kontoret.
I andra änden av luren en lång tystnad.
– Det är väl rimligt? Du är ju min konkurrent, och jag kan ju inte dela med mig av hemligheterna från vårt labb.
– De började inse vad de gjort, skrattar Stone samtidigt som två perfekta espresso landar ljudlöst på den vita duken.

Efter att kindpussat restaurangägarinnan kliver vi över gatan och tar en långsam hiss sex trappor upp till kontoret, där jag slås av lekfullheten. De båda grundarna och ett par medarbetare testar nya verktyg mot en vit vägg – och den övervägande åsikten tycks vara att gratisappen Optical light förbryllande nog nästan är lika bra som Minoltas ljusmätare för 1 000 dollar. Tvärs över rummet experimenteras det friskt i en 60 kvadrats experiment-studio fylld från golv till tak av modeller, mockups och delar av olika tak.

– Det är ett konstant laborerande på kontoret. Vi leker med framtiden, försöker förutse vilka leverantörer som är de bästa. Det handlar om att testa, testa, testa, inte bara lyssna på säljsnacket, säger Charles.

Men just nu styr ändå tillverkarna väldigt mycket?

– Ja vi är beroende av tillverkare. Men vi skräddarsyr ofta deras produkter, vi adderar optiska delar som modifierar prestandan. Vi accepterar sällan standardmetoderna för kontroll och dimning – vi förändrar dem till det bättre.

Finns det något som är speciellt med att vara ljusdesigner i USA?

– I USA finns en stark tradition av rättsliga stämningar, vilket får sina följder. Ta trappor till exempel – du måste belysa dem. Om ägaren eller arkitekten inte vill det, så skriver vi ett brev i stil med ’du borde belysa dem, någon kan falla där och stämma dig, det är vårt jobb att skydda dig.’ Om de ändå inte vill göra det – fine. Då kan vi visa brevet som bevisar att vi gjort vårt jobb om det skulle bli ett rättsfall i framtiden. En gång för massa år sedan så blev vi kallade till domstolen. Det var någon som hade fallit i en trappa på ett diskotek. Men vi hade ju satt ljus längs hela trappan, vilket vi visade i domstolen, och domaren sa ’ni kan gå hem, det är inte ert fel.’

Ekonomichefen kommer förbi, och Charles ställer en fråga apropå temat:

– Hej, Joe. Hur gör vi med trappor?
– You light the hell out of em.

Charles fortsätter prata, något forcerad eftersom han är på väg till ett annat möte. Eftersom han har minst hundra resdagar om året inser jag att han varit extremt generös genom att ge mig två och en halv timme av sin tid.

Arkitekter pratar ofta om flexibilitet för framtida användning.

– Alla pratar om det, men någon måste betala för det – flexibilitet kostar alltid pengar. Om du till exempel designar ett skensystem för en restaurang på 150 kvadratmeter så kanske du behöver fem skenor som vardera är fem meter långa. Men för framtida flexibilitet så behöver du 8 skenor – för vad händer om de flyttar på baren eller ändrar bordens placering? Vilket innebär att någon måste betala för 60 procent mer material. På ett museum tänker man på det. Akademiska miljöer också, men de vill nästan aldrig betala. När det gäller butiker och hotell så behövs det inte – de river eller bygger om inom fem eller tio år. Så då är det tvärtom: Skär bort allt som du inte behöver. ”We like to be on the cutting edge but to stay off the bleeding edge.”

Hur ser du på kompatibilitet mellan olika system?

Det är komplicerat att det finns så många olika kontrollsystem. Frågan är snarare vem som kommer att äga rymdskeppskontrollen; att sätta på ljuset som blir mer och mer som att fråga Siri på din iPhone. Jag blir allt mer imponerad över ingenjörsmässigt starka Wi-Fi-lösningar som fungerar på rätt våglängder utan att störa polisradio och annat.

Var kommer det att sluta?

– Troligen kommer Apple, Google och Amazon spela en allt större roll. Alexa fungerar redan med hubbar från Amazon. Google och Amazon är på väg att ta stora andelar av kontrollmarknaden för hem. Frågan är hur vi kommer att kommunicera med ljusen? Är dimmern fortfarande på väggen eller i datorn? Lutron har också intressanta Wi-Fi-puckar som pratar med många sammankopplade armaturer. Och tekniken är redan här: Jag har Alexa hemma i Seattle, nu kan man gå in i lägenheten och säga saker som ’tänd ljuset’, ’vardagsrumsljus på’ eller ’kvällsatmosfär’. Vem behöver knappar? Det här kommer mer och mer.

Ni är kända för att vara banbrytande och har flera hemliga teknikkunder i Seattle och Kalifornien. Vilket är det mest avancerade projektet ni jobbar på nu?

– Det som startar i morgon.

Sist men inte minst – hur ser FMS på ny teknologi? Vill ni vara cutting edge-pionjär eller väntar ni gärna tills barnsjukdomarna lagt sig?

– We like to be on the cutting edge but to stay off the bleeding edge.

Läs om utmärkelser som Fisher Maranz Stone kammat hem under årens lopp! 

Länk till en karta – Walking Tour Map på FMS fina ljusprojekt i New York! 

Du kanske också gillar:

Logga in

Glömt lösenordet?

Skapa användare