En duo med stor kärlek till dagsljus

Det finns mycket som skiljer ljusdesignerna Michela Bonzi och Jörg Frank Seemann åt. Michela är från Italien, Frank från Tyskland. En av dem är gay och den andra straight, en är man och en är kvinna. Michela har sin bakgrund inom arkitekturen och Frank inom teatern. Men det finns också sådant som förenar, utöver gemensamma ljuskollektivet Lucespazio med bas i Zürich i Schweiz där Frank bor och två timmar bort i Lugano där Michela bor. Båda föredrar till exempel en hög grad av variation och vill hellre arbeta med många olika typer av projekt än att specialisera sig inom ett visst område.

– Jag gillar att jobba med arkitektur och hus, platser där människor bor. Men samtidigt är jag glad över att få möjlighet att jobba med andra projekt också. Det gör att man håller koll på vad som är nytt, till exempel nya regler som påverkar hur man kan belysa en parkering, vilket är inspirerande och kul, säger Michela.

– Variationen gör att man inte riskerar att falla i fällan att upprepa sig själv. Jag startade eget för att få uppleva mer frihet och få jobba med många olika saker. På det viset blir det aldrig långtråkigt. Variationen gör också att vi kan vara lyhörda för de unika förutsättningarna i varje projekt och undviker att hitta på en egen stil som vi återupprepar. För man kan glömma det där med stil – på ett ställe kanske det passar utmärkt med en barockkandelaber, medan det vore helt fel på ett annat, tillägger Frank.

En annan sak som förenar de båda ljus­designerna är den stora kärleken till dagsljus, även om de har olika ingångar till det. För Michela som är uppvuxen i Italien och som gjort många resor i södra Italien, Grekland och Spanien har det många gånger handlat om hur man kan avskärma och skydda mot alltför skarpt och flödande solljus. Frank som är uppvuxen i Centraleuropa har andra erfarenheter. Dessa spetsades till ytterligare under resor i Skandinavien, där han senare kom att studera ljusdesign på KTH.

– För mig var det en spännande upplevelse att komma till Norden och uppleva ljus, eller kanske snarare frånvaron av ljus som gör att man inser behovet av det. Att ta sig till universitetet klockan nio på morgonen när det fortfarande var mörkt var tungt. Då hjälpte det artificiella ljuset till – och att kunna bada bastu. Nu förstår jag vad hygge betyder och varför alla pratar om mysigt och mjukt. För mig hade de orden en helt annan betydelse förut, som var mer förknippade med svaghet, säger Frank.

Så föddes intresset

Vårt möte äger rum i lobbybaren på Grand Hotel i Alingsås, en tidig kväll i slutet av september. Michela och Frank är här för att leda arbetet med en av installationerna under Lights in Alingsås, i samarbete med ljusdesignstudenter från hela världen. Utanför fönstren har löven börjat skifta färg och den bleka höstsolen bidrar till att skapa ett lätt melankoliskt uttryck.

– Det finns något så bräckligt i den här svaga ljusintensiteten som får mig att varva ner och bli lugn. För åtta dagar sedan simmade jag i sjön där jag bor. Sedan kom hösten med en knäpp och här blir det ännu mer påtagligt att det är på väg att bli mörkare och kallare. Då händer det ännu oftare att jag korsar vägen för att komma över till den sidan där det är ljust, säger Frank.

Michela nickar igenkännande.

”Jag är helt klart solljusberoende. Där har vi verkligen något som förenar oss.”

– Jag är helt klart solljusberoende. Där har vi verkligen något som förenar oss, säger Michela.

Hennes intresse för ljus grundlades tidigt och hade sin utgångspunkt i två olika skeenden. Dels var det resorna kring Medelhavet och fascinationen över det starka, ibland våldsamt påtagliga solljuset där, dels när hon som femtonåring fick en systemkamera av sin pappa och började experimentera med ljus.

Franks intresse för ljus väcktes när han jobbade som teaterdirektör och såg vilken betydelse ljuset hade för att lyfta det som skedde på scenen. Det sättet att använda ljus, som storytelling, är något han ofta använder i sina projekt.

– Jag tycker till exempel om att arbeta med mytologiska arketyper. Målet är att få de belysta föremålen att inte bara stråla av lux och lumen utan också av en djupare mening. Projektet med ”den oskyldiga stolen” som har en koppling till maffian och som är ett av de projekt vi valt ut att berätta mer om är ett exempel på det, säger Frank.

Arketyperna kan också bestå av olika mönster, hämtade från naturen och livet självt.

– Nästan allt hänger ihop i mönster på olika sätt, som våra blodådror och grenarna på träden. Detta kan symboliseras på olika sätt, som i mönstren som våra farmödrar virkade. Och om man tar en spotlight och projicerar skuggor på väggen kan de framstå som något av dessa mönster, matematiska, tredimensionella och en del av naturen, säger Frank.

Även Michela hämtar sin inspiration från naturen, fast på ett annat sätt.

– Ljus betyder känslor för mig, och de känslor det frammanar som vid en vacker soluppgång. Jag letar alltid efter det naturliga ljuset och tillbringar mycket tid i naturen där jag tittar på förändringar i färger och ljus. De observationer jag gör där tar jag sedan med mig i mina projekt med artificiellt ljus, berättar Michela.

Annorlunda arbetsprocess

Allt eftersom vi pratar anländer fler ljusdesigners som ska vara med på Lights in Alingsås till hotellet. Åter­seendet är hjärtligt, alla har träffats tidigare i år för att planera inför ljusevenemanget och några känner ­dessutom varandra sedan tidigare.

– Eftersom vårt yrke är så nytt är vi nog bara runt 10 000 ljusdesigners i hela världen. Så om man är med på olika konferenser och events finns möjlighet att träffa och lära känna en stor del av branschkollegorna, säger Michela.

Det får oss att återvända till skillnaderna i ljussättning mellan olika länder.

– Hos oss i södra Europa har vi dagsljus under fler timmar och behöver därför inte lika mycket artificiellt ljus. För oss handlar det ofta mer om att kontrollera än att addera ljus. Det innebär att vi har större fokus på det naturliga ljuset – som i Pantheon i Rom, påpekar Michela.

– Här i Sverige finns en mycket högre medvetenhet kring artificiell belysning. När jag nyligen tittade upp på ett sexvåningshus kunde jag se hur varje fönster hade sin egen dekorativa lampa. Det skulle aldrig hända i Centraleuropa, tillägger Frank.

Det har nu gått drygt tre år sedan de började jobba ihop i gemensamma ljuskollektivet Lucespazio, efter att tidigare ha jobbat ihop på samma företag i Schweiz. Där märkte de snart att de gillade varandra och varandras idéer.

– Båda har hållit på med ljus i 15–20 år, vilket gör att vi kan reglerna, materialen och har den grundläggande kunskap som behövs som gemensam bas. Utifrån det lyfter vi sedan in våra olika perspektiv, vilket gör att vi får ett bra utbyte av åsikter och idéer, säger Frank.

Arbetsprocessen de använder sig av är tidskrävande men effektiv. När de får ett nytt projekt börjar de med att sätta sig på varsitt håll och skissa på varsitt förslag. ­Efter tre-fyra dagar presenterar de sina idéer för varandra.

– Då fightas vi och bråkar med varandra i vad vi ­brukar kalla en pingpongmatch – högst medvetet där vi också hyllar varandras olikheter, berättar Michela.

”Plötsligt händer helt nya ­saker. Jag ­kanske börjar tänka på ­Michelas ­skuggor och hon ­tänker på mina färger, vilket ­leder fram till något helt nytt.”

Därefter återvänder de till ritbordet igen och ritar varandras idéer.

– Plötsligt händer helt nya saker. Jag kanske börjar tänka på Michelas skuggor och hon tänker på mina ­färger, vilket leder fram till något helt nytt, säger Frank.

Utgångspunkten för varje projekt är platsen i sig och dess naturliga förutsättningar. Finns naturligt ljus?

Hur mycket behöver belysas? Hur ser färgpaletten ut? Och ska arkitekturen förändras eller framhävas med hjälp av ljuset?

En grundläggande filosofi som båda delar är att inte överljussätta – både av respekt för platsen och dess egna värden, men också av hållbarhetsskäl.

– En annan viktig aspekt är att sätta människorna i centrum, inte bara när det gäller normer och regler utan också känslomässigt. Jag vill att människorna som vistas där ska må bra, säger Michela. Frank håller med.

– Bra ljussättning medverkar till att göra världen bättre. Lyckliga människor som vistas i miljöer där de mår bra åstadkommer bättre saker, säger Frank.

3 utvalda projekt

Michela och Frank om tre av sina favoritprojekt.

Foto: Andreas Buschmann

Foto: Andreas Buschmann

Startup-kontor, Zürich

”I början av pandemin blev vi inbjudna att göra ljussättningen till en stor öppen kontorsyta, med begränsad budget – vårt första stora kontorsprojekt. Beställaren var ett startup-företag som sysslar med skanningsteknologi, det vill säga EAN-koder och som under den inledande tillväxtperioden också hyr ut halva ytan till ett annat startup-bolag med närliggande inriktning. Först visste vi inte riktigt hur vi skulle göra, speciellt eftersom företagen bara tillfälligtvis delade samma yta. Det innebar att vi behövde prata ett och samma språk, men med små skillnader, samtidigt som priset inte fick bli för högt. Och vi ville göra en lösning som bröt mot traditionella mönster. Då kom vi på att vi skulle använda själva streckkoderna som designelement. Med hjälp av billig, linjär LED-belysning satte vi samman vertikala streckkoder av ljus på väggar och pelare. I mötesrummen skapade vi ett demokratiskt ljus genom att placera de linjära armaturerna horisontellt i sitthöjd. När vi kom till restaurangen lät vi armaturerna flyta i taket som svävande, japanska pinnar.”

Foto: Lucespazio

Foto: Lucespazio

”Den oskyldiga stolen”, Milano

”I Italien finns en rörelse som hjälper människor att återfå land som maffian konfiskerat. Mötena med de advokater som ställer upp på ideell basis måste ske i hemlighet, eftersom det annars finns stor risk att råka illa ut – maffian i byn eller staden där man bor har ofta vida förgreningar. Designern Antonio Scarponi kom därför upp med idén att skapa en enkel, lätt hopbyggbar stol – den oskyldiga stolen – som skulle kunna fraktas mellan sådana möten. Mötena i sig kan sedan äga rum var som helst – på ett fält, under ett träd eller i en källare. I samband med att han skulle presentera stolen under designveckan i Milano anlitade han oss för att göra en effektfull ljussättning.

Antonios idé gick ut på att föra in element av våld och mörk lust och lät stolarna hänga som döda kroppar i olika riktningar. Utrymmet vi fick till förfogande var en mörk, ruffig källare med bara två små fönster som bidrog till att berätta den dramatiska historien. Sedan belyste vi stolarna så att de bildade omväxlande mjuka respektive hotfulla grafiska mönster och skuggor på väggarna. Därefter lämnade vi en enda stol obelyst, ”den oskyldiga stolen” som symbol och obemärkt observationsplats för den person som kallat till mötet med den ideella rörelsen. Den belysta entrén fram till stolen fungerade som välkomnande inbjudan att slå sig ner.

I temporära installationer är det ofta väldigt effektfullt att jobba med mytologiska arketyper som vi gjorde här. De hängande stolarna kan tolkas på flera sätt, också som en korsfäst Jesus. Projektet är också ett bra exempel på hur man kan använda ljus för att skapa och förstärka olika känslor.”

På gång: Imaginärt dagsljus

”Just nu håller vi på med ett projekt där vi skapar falska fönster i ett gym som helt saknar dagsljus. Med hjälp av inverterade lameller skapade av långa ljusrör frammanar vi känslan av solljus som strilar in genom halvvinklade persienner. Målet är att också kunna sprida konceptet till andra fastigheter och rum som saknar dagsljus. På så vis vill vi förbättra livskvaliteten och öka energin hos de som vistas där. Utan dagsljus blir det som att befinna sig i en mörk kista och det mår ingen bra av. Men eftersom gymmet inte är klart än har vi inte några bilder på det färdiga resultatet.”

Publicerad den 5 december 2022

Ur Ljuskultur Nummer 4, 2022