Barockminne i världsklass

På Nationalmuseum finns en målning med titeln Apor agerande utanför överståt­hållarepalatset, Stockholm, målad av hov- och dekorationsmålare Johan Pasch i mitten av 1700-talet. Den visar arkitekten Nicodemus Tessin den yngre som ritade och mellan 1694 och 1701 lät uppföra palatset som sin privatbostad mittemot Stockholms slott. Därav dagens namn på det och praktiskt, eftersom han övervakade byggnationen av ett nytt, mer modernt kungligt slott.

På tavlan ses hans barnbarn ta emot julklappar utklädda till apor, oklart varför. Kanske för att harmoniera med Tessins tankar om att låta besökaren få uppleva något exotiskt efter att ha lämnat stadens larm bakom sig, trätt in genom palatsporten och vips befinna sig på den italienska landsbygden.

Arkitekten Jacob Hidemark har arbetat med Tessinska palatset i över tjugo år och känner väl dess alla vinklar och vrår.

– Här fanns massor av olika illusioner i både arkitektur och konst. Innergården innehöll freskmålningar av ­toskanska landskap, porlande springbrunnar, burar med kakaduor för att öka känslan av exotism och lantlig idyll. Utklippta trädsilhuetter i metall var uppsatta på taket för att skymma kringliggande, störande skorstenar, berättar han som också är slottsarkitekt för ­Tullgarns slott nära Trosa i Sörmland.

Tessin inspirerades av romerska renässanspalats när det gällde fasaden medan innergårdens utformning påminner om den franska barocken.

– Palatset är en fantastisk byggnad med en intakt 1600-talmiljö i den översta paradvåningen, definitivt bland det finaste som finns i Sverige, med fantastiska målningar, intarsia, kolorit och material – allt i världsklass! Akitekturen är fascinerande med sina skenperspektiv – Tessin skapade nämligen en byggnad som upplevs som helt symmetrisk på en oregelbunden tomt. Bland annat får han besökaren att tro att flyglarna är helt parallella vilket gör att fondfasaden upplevs som större än den verkligen är, vilket är ett genidrag.

Vision om ett poetiskt månsken

Tessinska palatset har renoverats kontinuerligt och på sextiotalet, när staten tog över fastigheten, modern­iserades den rejält. Gården, som då var förfallen och full av stora träd, återfick Tessins originaldesign med sin så kallade broderiparterr – ett geometriskt böljande mönster av idegran och buxbom. Nu senast fick gårdens fasader och belysning en ansiktslyftning där så mycket som möjligt av den huggna stenen har lagats istället för att bytas. Den är linoljefärgsbemålad och har hållit i snart 225 år.

– Fasadbelysningen från 1970-talet kan beskrivas som ett onyanserat ljus som någon slaskat på vilket kändes ovärdigt för byggnaden, jag ville åt det subtila, berättar Jacob Hidemark och ringde Light Bureau som kort därefter presenterade en belysningsvision om ett poetiskt månsken, där varmt kontra kallt skulle skapa den där subtila känslan.

”Det finns ett lugn i kompositionerna som jag hoppas upplevs som njutningsfullt, framför allt för landshövdingen i sin bostad men också för alla gäster i festvåningen.”

– Jag såg väldigt tydligt ett filmiskt månsken framför mig, kanske från någon av regissören Federico Fellinis mästerverk. Det finns ett lugn i kompositionerna som jag hoppas upplevs som njutningsfullt, framför allt för landshövdingen i sin bostad men också för alla gäster i fest­våningen, säger Kai Piippo som varit designchef i projektet som pågått i två år och invigdes i början av oktober.

Klassisk barock-tromp-l’oeil

Andreas Wiil, uppdragsansvarig ljusdesigner från Light Bureau, berättar att Tessinska palatset är ritad som i perspektiv vilket ger ett slags synvilla som gör att det ser större ut än vad det egentligen är. Teamet har därför arbetat mycket med förgrund och fond för att fånga djupet.

– Det är det ”långa valvet”, som är huvudnumret i gårdens ljussättning och där har vi skapat stora kontraster i färgtemperaturer – kallt ljus i fonden och varmare på sidorna vilket förstärker illusionen av att valvet är betydligt djupare än vad det egentligen är, förklarar Andreas Wiil och Jacob Hidemark tillägger:

– Färgen i det långa valvet som nu fått ny belysning; den svagt blå nyansen längst bak har förstärkts, en kall färg som gör att ögat upplever att det är ännu längre bort i motsats till om man skulle ha valt en varm kulör. Nu upplevs de sex metrarna av ögat som om de vore 16, en klassisk barock-tromp-l’oeil!

Utmaningar och nättare lösningar

Andreas Wiil beskriver belysningsvisionen ”att hålla det enkelt och kring perspektivet komponera en helhet som lättar upp omkringliggande fasader”. Men det var lättare sagt än gjort då man i den här typen av arkitektur har lätt att sväva ut eftersom det finns så otroligt många möjligheter, något som elektrikern Gustaf Palmhierta håller med om.

– Fast den största utmaningen handlade för mig om att förverkliga montagen i en känslig 1600-talsmiljö där det är minst sagt dåligt med relationsritningar. Alla montage är specialare eftersom inga som helst ingrepp får göras i byggnaden och det svåraste var att få fram ström utan några synliga installationer, säger Gustaf Palmhierta som av de andra inblandade kallas för en veritabel trollkarl.

Andreas Wiil berättar också att två omfattande provbelysningar genomfördes där alla, till och med landshövdingen var med.

– Resultatet av dessa är rätt ovanligt eftersom de tekniska valen vi då föreslog är de som faktiskt installerades. Och Tessinska palatset är ingen offentlig plats utan en bostad. Det innebar att vi kunde göra helt andra slags val, ungefär som i en privat villaträdgård. Lite nättare ­lösningar helt enkelt, helt rätt för byggnaden som tillhör en av de bäst bevarade i världen från sin tid.

Publicerad den 6 december 2022

Ur Ljuskultur Nummer 4, 2022