Skapar magi och poesi med ljus

För Danai Lytra är ljus ett av många sätt att vara kreativ på. När hon jobbar med ljussättning är ljuset penseln hon målar med, i andra fall använder hon sig av andra verktyg. Hon har jobbat med arkitektur, scenografi, som skådepelare, gör skulpturer och föremål i keramik, spelar gärna olika instrument och är med i ett band. Just nu håller hon på att lära sig att spela ney, en liten österländsk flöjt som hon tar fram efter att vi pratat en stund och jag undrar hur den låter. Klara toner svävar ut över rummet där vi sitter i hennes lägenhet på Södermalm med vårsolen strilande in genom de höga fönstren. Vardagsmagi – precis som i hennes ljus­sättning. Hon berättar att hennes ljusfilosofi bygger mycket på en önskan om att skapa uttrycksfulla rum där skuggor och ljus växelverkar med varandra och är lika mycket värda.

Om Danai Lytra får välja arbetar hon hellre med offentlig belysning än teaterljus. Scenljuset är fantasi och tillfälligt hon vill addera ljuset magi i det verkliga livet.

”Jag tänker att skuggan är ­grunden och att man kan ­använda ljuset som pensel för att måla fram detaljerna.”

– Jag tänker att skuggan är grunden och att man kan använda ljuset som pensel för att måla fram detaljerna och det man vill visa i rummet, säger Danai, men tillägger att det finns många andra viktiga aspekter som hon också vill lyfta när vi pratar ljusfilosofi.

Att bara använda ljus där det behövs är en av dem. En annan att använda dolda ljuskällor så långt det går för att skapa magiska effekter och en välkomnande känsla. Och att vara extremt noga med finetuningen för att få balans i ljusnivåerna.

– Det är intressant att se förvandlingen när man börjar justera nivåerna, hur det går från något som kan se ganska förskräckligt ut till att färgerna framträder på ett sätt som blir alldeles magiskt. Jag försöker alltid ha lite mer ljus än vad som behövs från början, så att ljus­källorna kan dimras ner till 70 procent. Då håller de längre. Och med fler ljuskällor blir det lättare att få ett mjukare och mer balanserat ljus, säger Danai.

Tekniska aspekter som styrning är också viktiga för henne, både ur hållbarhetssynpunkt och av estetiska skäl, som möjligheten att kunna skapa olika scener utifrån årstiderna och tiden på dygnet.

En teknisk fråga hon vill poängtera lite extra är hur viktigt det är använda ljuskällor med god färgåtergivning och kvalitet – och hur gärna hon skulle vilja underlätta för allmänheten att hitta dessa.

– Om man går till en vanlig butik så är i princip alla ljuskällor märkta med CRI 90. Så man förväntar sig att de ska vara ganska bra. Sedan köper man en, kommer hem och packar upp den och upptäcker att allt ser grönt ut. Jag vet var jag kan hitta bra ljuskällor av god kvalitet, men de borde vara tillgängliga för alla på ett enkelt sätt, säger Danai.

Hon tycker att samma höga krav bör ställas på ­armaturer och armaturtillverkare. Och att man som ljus­designer har ett ansvar för att ta en diskussion med leverantören om man märker att något inte fungerar eller behöver förbättras.

– Det kan handla om sådant som att armaturen inte går att montera på ett stabilt sätt för att det bara finns två skruvar men borde ha varit fyra. Eller att armaturen inte är bländfri. Min kollega Oscar Nyström tog till exempel fram en spotlight med längre skärm för att undvika bländning som nu blivit standard i en armaturtillverkares sortiment, berättar Danai.

Ville skapa redan som barn

Samma vecka som vi träffas har hon startat upp sitt eget företag, efter att ha jobbat några år på Aloud och därefter Art of Light, som nyligen lades ned. Samarbetet med flera av de tidigare kollegorna därifrån kommer att fortsätta, liksom flera av de projekt de redan påbörjat.

– Så här långt har vi framför allt jobbat med privata residens och även en del restauranger. Nu håller vi på med ett större hotellkomplex i Europa. En rolig sak med de här privatbostäderna är att vi nästan alltid har en väldigt stor budget och därmed möjlighet att skaffa den bästa utrustningen och få extremt bra ljus. Men jag skulle tycka att det vore spännande att göra mer offentlig belysning också, som kommer fler till godo, också de som själva inte har råd, säger Danai.

Att hon kom in på ljusdesign – och senare hamnade i Sverige berodde mycket på en slump. Redan som barn insåg hon att hon ville hålla på med något kreativt. Så när hennes bildlärare introducerade eleverna i arkitektoniskt ritande tänkte hon att hon hade hittat rätt – det var arkitekt hon skulle bli. På den tiden bodde hon i Patras, Greklands tredje största stad där hon också är född och uppväxt. Så efter gymnasiet hoppade hon på en femårig masterutbildning i arkitektur. När hon var klar flyttade hon till Aten, ivrig att söka lyckan som arkitekt.

– Men det var inte alls som jag hade trott. Jag gillade idéerna och att tänka som en arkitekt, researchen och teorin bakom, men i verkliga livet var det inte alls min sak. Det var alldeles för många timmar vid datorn och med att hålla på att flytta linjer en millimeter hit eller dit, säger Danai.

Hon kände att hon tappade sin kreativitet, men ville heller inte ge upp direkt. Så parallellt med jobbet började hon läsa kurser i scenografi och teater, lärde känna många i teatervärlden och fick uppdrag att göra flera scenografier till en teater.

– Jag gjorde hela scenografierna för hand, inklusive skulpturer som skulle stå på scenen. Och det handlade aldrig om några standardpjäser. Regissören hade en väldigt uttrycksfull stil och det hände alltid oväntade saker på scenen, vilket var roligt och gjorde att jag fick utlopp för min kreativitet, säger Danai med glittrande ögon.

Eftersom de var ett litet team behövde alla hjälpa till med allt – inklusive ljuset.

– Vi diskuterade hur vi skulle lysa upp scenen och vilka färger och material vi skulle använda. För det mesta hade vi inte ens något styrsystem, utan jag skötte ljuset manuellt. Men till den sista pjäsen som jag jobbade med gjorde vi en jättelik staty som gav ifrån sig ljus och som vi hade programmerat, berättar Danai.

Statyn var utformad som en jättelik kvinnobuk som symboliserade tre generationer kvinnor: den gamla, mamman och barnet, med olika relationer till varandra. Danai var själv med på scenen och fick barnrollen eftersom hon var minst.

– Det var en ny upplevelse. Innan dess hade jag aldrig stått på scenen annat än i mer undanskymda roller. Men största delen i pjäsen bestod ändå av att jobba med skulpturen och ljussättningen av den. Efter det bestämde jag mig för att läsa ljusdesign, berättar hon.

Valet stod mellan utbildningar i Tyskland, Danmark och Sverige. Till slut föll valet på Sverige och KTH.

– Anledningarna till det var flera: utbildningen var ettårig, vilket kändes lagom efter att redan ha studerat i flera år, den var gratis och skolan hade dessutom ett utmärkt rykte, säger Danai.

Parallet med sitt arkitektjobb läste Danai kurser i scenografi och teater. Det var där knistan tändes för ett jobb med ljus!

Vill lyfta magin från teatervärlden

Hon märkte snabbt att hon hade stor nytta av sina tidigare arkitekturstudier, eftersom hon var van att läsa ritningar och redan kunde alla programmen. Några av de andra kurskamraterna var också arkitekter, andra var ljusdesigners eller elektriker och en av dem hade sin bakgrund inom teatern.

”Det var fint med olika bakgrunder eftersom vi nästan alltid arbetade i team och behövde samarbeta och komma fram till saker tillsammans.”

– Det var fint med olika bakgrunder eftersom vi nästan alltid arbetade i team och behövde samarbeta och komma fram till saker tillsammans. Han med teaterbakgrund hade det mest kreativa sättet att närma sig ljus, ”hej, låt oss använda den här röda röken som kommer ut ur byggnaden” medan de med arkitekturbakgrund var mer ”låt oss accentuera arkitekturen”. På så vis fick vi en spännande balans mellan olika perspektiv, säger Danai.

Själv vill hon gärna fortsätta att lyfta in magin från teatervärlden även i sin arkitektoniska ljussättning där det är möjligt.

– Inom teatern använder man ljuset för att berätta en story. Ljuset blir en poesi i sig och kan bli väldigt expressivt och dramatiskt. En förflyttning från en plats till en annan kan till exempel illustreras just med hjälp av ljus. Men om jag måste välja föredrar jag ändå arkitektonisk belysning. Jag tror det har att göra med att scenbelysningen visar något som inte är på riktigt, baserat på fantasi och bara tillfälligt. Jag vill nog hellre försöka addera magin som ett element i verkliga livet, förklarar Danai.

Drömprojektet är utomhusprojekt där hon får göra just det, gärna med inslag av interaktivitet.

– För ett par år sedan upptäckte jag ett litet torg i Gamla stan som påminde mig om en grekisk bakgård och tänkte att det vore kul att göra något med ljus där. Det kändes som ett litet rum som skulle kunna bli mycket mer personligt och intimt, som ett vardagsrum som skulle kunna fyllas med liv. Om det hade varit i Grekland skulle folk ha gjort det till sin terrass och suttit där och druckit kaffe och diskuterat. Det vore fint att få skapa sådana små fickor med ljus och liv i stan, där man inte förväntar sig det, säger Danai.

Hennes vision framåt är ändå att fortsätta göra många olika saker och arbeta med många olika typer av projekt.

– Huvudfokus ligger på arkitektonisk ljussättning. Men jag vill också göra en del utställningsbelysning och scenbelysning eftersom det ger en annan typ av inspiration och föder nya idéer. Nu när jag startat mitt eget företag kanske det blir mer offentlig belysning också. Det är härligt att alla vägar är öppna och jag känner mig mer kreativ och fylld av energi än någonsin, säger Danai.

3 utvalda projekt

Danai Lytra berättar om tre av sina favoritprojekt

Foto: Danai Lytra

Ljusfestival, Köpenhamn

”Jag sökte till ljusfestivalen i Köpenhamn precis när Art of Light hade lagt ner och jag ville göra något annat roligt. Jag hade en vecka på mig att få ihop en presentation och bestämde mig för att göra något som knöt an till platsens historia med fiske och hav. Nät blev ett roligt material att experimen­tera med och belysa. Min idé var att skapa en levande skulptur ovanför vattenytan, som en liten film som spelades upp, med nätet som rörde sig i vinden och en belysning som förändrades enligt olika scenarier. För att kunna experimentera med nätet hyrde jag först en tom lägenhet vid Mariatorget, där jag kunde hänga upp det och belysa det på olika sätt.

Ärligt talat var jag lite orolig för om det skulle fungera. Jag är van att bygga saker med mina händer, men här skulle allt utsättas för väder och vind under väldigt tuffa förhållanden. Att sätta upp hela den 15 meter långa och 3–4 meter breda konstruktionen som skulle hänga i metallvajrar över vattnet var inte helt enkelt. Varje gång vi råkade doppa i nätet blev det allt tyngre och svårare att jobba med. Men när det väl satt uppe och vinden tog fart var det fantastiskt att se hur formen ständigt ändrades, som en symbol för hur nät både kan snärja och rädda liv.

För belysningen använde jag sex olika spotlights med skärmar för att undvika spilljus. Sedan hjälpte Oscar Bartenius på Stockholm Lighting mig att programmera två och en halv minuter långa sekvenser i en loop baserade på en lek med komplementärfärger. Eftersom det var bostäder på ena sidan kajen blev jag tvungen att placera alla armaturer på ena sidan, så att det inte skulle störa. Det var inte tanken från början, men fungerade bra.

Allt som allt bestod festivalen av 35 olika ljusinstallationer. Min installation var lite utanför centrum och många som bodde i området kom förbi och pratade och tackade för showen, vilket kändes väldigt roligt. Nu är installationen nertagen och jag har fått frågan om att placera ut den någon annanstans. Men jag tror inte att jag vill det, för det var nästan som den fick en egen personlighet och hör hemma där.”

Foto: Danai Lytra

Mystisk parkliknande trädgård, Belgien

”Vår kund i det här projektet ville att vi skulle skapa något utifrån nyckelorden hemligt, oväntat och mystiskt – och därför passar det kanske bra att platsen också måste förbli hemlig.

Ytan jag och min kollega Oscar Nyström hade till förfogande var en enorm, parkliknande trädgård med två sjöar. Eftersom den var så stor hade det blivit för mycket med ständig belysning överallt. Istället valde vi en lågmäld grundljussättning, där allt sakta tänds upp utifrån hur man rör sig i trädgården och där vissa ytor får förbli helt mörka.

För att skapa den mystiska atmosfär som ägaren önskade lekte vi med olika gobo-mönster, både genom lövskuggor på själva husfasaden och genom att belysa trädstammarna och stigarna med lövgobos snett uppifrån. Sedan satte vi spottar på träden som lyser ner på buskar och grenar och skapar små sken på väl utvalda ställen. För att kunna växla mellan kallt och varmt ljus utifrån årstidernas ljus och vegetation använde vi genomgående armaturer med tunable white.

Dagen vi kom dit för att provbelysa var det dimslöjor över hela vattenytan, vilket bidrog lite extra till den mystiska atmosfären.”

Foto: Ida-Johanna Lundqvist

”Spending time with ghosts” Konstakademien, Stockholm

”I det här projektet hjälpte jag konstnären Ida-Johanna Lundqvist med hennes utställning ”Spending time with ghosts”. Föremålen som skulle belysas var små vita spöken, gjorda i ett semitransparent silikonmaterial. Utmaningarna var flera. När jag fick frågan var det bara två dagar kvar innan utställningen skulle öppna och det fanns flera olika typer av oönskat befintligt ljus att ta hänsyn till. Till att börja med hade rummet takfönster med rikliga insläpp av ljus, som förstås varierade i färgtemperatur. Vi behövde också använda befintliga spotlights, försedda med halogenljuskällor som gav ett varmt, gulaktigt ljus – helt fel för att belysa spöken. Till att börja med använde jag flera blå filter för att kyla ner färgtemperaturen, men det räckte inte. Spotlightsen gav för många skuggor i rummet, vilket motverkade den spölika stämning vi ville skapa. Nästa steg blev därför att jämna ut skuggorna med hjälp av diffust ljus. Men när man ljussätter skulpturer behöver man också skuggor, så utmaningen var att hitta balansen, få skuggorna på rätt ställe och att belysa skulpturerna utan att få spilljus runt omkring. Det var speciellt svårt när det gällde några små objekt på väggen. Lösningen blev att maskera en projektor för att få små hål som kunde rama in de pyttesmå föremålen.

Mitt mål var att belysa på ett sådant sätt att det skulle kännas rätt utan att man egentligen skulle förstå varför eller ens att det var belyst och jag tror att det lyckades. Det var först när man släckte som man insåg vilken stor skillnad det blev.”

Publicerad den 22 september 2023

Ur Ljuskultur Nummer 3, 2023