”Jag förälskar mig ofta i det jag ska ljussätta.”

När jag träffar Anna Waernborg på Bjerkings kontor vid Hornstull i Stockholm har det bara gått ett par veckor sedan hon började här. Praktiska detaljer som kaffemaskiner och besökarprocedurer är fortfarande lite av ett mysterium. Det är däremot inte uppdraget som ljusdesigner – med 25 års erfarenhet är hon en av de mer erfarna i branschen. Hennes specialitet är utomhusbelysning, med tonvikt på offentlig belysning och så har det varit ända sedan starten. Och det är ett uppdrag hon förhåller sig till med stor ödmjukhet.

”Det är viktigt att man inte ser sitt projekt som ett litet frimärke, utan något som ska passa in i den exteriöra miljön och ljuslandskapet i stort.”

– Jag tycker det är viktigt att man inte ser sitt projekt som ett litet frimärke, utan något som ska passa in i den exteriöra miljön och ljuslandskapet i stort. Det innebär också att inte ”kapprusta” med ljus och bidra till någon slags ljusinflation. För om man lyser upp något kraftfullt upplevs det runt omkring som mörkt, påpekar Anna Waernborg.

Ska hjälpa berätta byggnadens historia

Hennes holistiska perspektiv omfattar inte bara det rumsliga sammanhang som belysningen är en del av, utan också det kulturhistoriska över tid.

– För det mesta är jag varken den första eller sista som ljussätter en viss miljö, vilket också är viktigt att förhålla sig till. Därför brukar jag börja med att titta på den föregående ljussättningen, hur den var utformad och vilka kvaliteter det finns att ta vara på. Ljussättning är ju också en del av kulturarvet. Men vi kan också ställa oss frågan hur man skulle ha valt att ljussätta en äldre byggnad redan när den byggdes, om man hade haft möjlighet att göra det då. Om man gör en ljussättning som är väl förankrad i kulturmiljön kommer den att fortsätta att vara aktuell även i framtiden, säger Anna.

Hon poängterar att det också gäller att hitta de där viktiga detaljerna som berättar något om byggnaden.

– Det är inte ljuset som ska vara i fokus, utan det ska hjälpa till att berätta byggnadens historia och göra det på ett sådant sätt att byggnaden blir läsbar och visuellt tillgänglig för betraktaren. En belysning som förvrider proportionerna eller skapar konstiga slagskuggor kanske ser rolig ut men det är inte rättvist mot arkitekturen.

Utöver det betraktar hon gärna ljus ur ett tvärvetenskapligt perspektiv.

– Det som är så kul med ljus är att det är en blandning av så många olika delar, som konst, arkitektur, teknik och naturvetenskap som påverkar oss människor och vår omgivning. Men det innebär också att det är ett väldigt komplext område, säger Anna.

Vad är bäst ur ett helhetsperspektiv?

Sedan hon började som ljusdesigner ser hon hur fokus skiftat kring vilka frågor och problem som belysningen är tänkt att lösa. Först handlade det mycket om tillgänglighet och trygghet och att skapa trygga, attraktiva miljöer för så många som möjligt.

– Då pratade man mest om upplevd trygghet, att fler skulle känna sig trygga om en plats var väl upplyst, vilket skulle få fler att besöka den, vilket i sin tur skulle skapa ännu mer trygghet. Nu upplever jag att det finns ett mycket större fokus på hot och faktisk säkerhet. När den offentliga platsen ska övervakas med kameror kan det inte vara träd i vägen för kamerorna. Och när man planerar torg ska det vara fordonshinder och säkerhetspollare. Under andra perioder har det varit energi, miljö och ljusföroreningar som stått i centrum, säger Anna.

I allt detta tycker hon att det är viktigt att man inte glömmer bort den centrala frågan: att skapa miljöer som är bra för människor att vistas i. Hon efterlyser också mer tvärvetenskaplig forskning kring hur man kan skapa de bästa och mest hållbara miljöerna ur ett helhetsperspektiv.

– Å ena sidan är det bra om man kan skapa miljöer som får människor att vilja gå och cykla eller ta bussen i stället för bilen. Å andra sidan kanske det innebär mer ljusföroreningar när man lyser upp fler vägar för att kunna göra det och så vidare. De här övervägandena är inget som vi ljusdesigners kan göra på egen hand, utan vi behöver mer tvärvetenskaplig forskning där man väger samman olika nyttor, påpekar Anna.

Så väcktes intresset för ljus

Hennes eget intresse för ljus väcktes när hon läste till landskapsarkitekt i Uppsala i slutet på 90-talet. Eftersom hon tyckte om växter och gestaltning kändes det som en bra inriktning. Men under utbildningen började hon fundera på alla sommarbilder hon ritade med glada barn och ballonger.

– Större delen av året är det ju inte sommar och sol utan ganska mörkt. Det fick mig att fundera på hur man kan skapa miljöer som är härliga att vistas i även andra delar av året. På det viset kom jag in på ljus. Jag insåg vilket intressant gestaltningsmedel det är ur ett landskapsperspektiv, som både kan bestämma vad vi visar eller inte och som även kan påverka människors beteende, säger Anna.

Som ett resultat av det valde hon att göra sitt examensarbete om ljus, i samarbete med Tekniska Högskolan i Jönköping som hade kurser i ljus men ännu inte en hel utbildning på området. Uppsatsen handlade om offentlig belysning i Stockholm, med fokus på Spånga torg.

– Det fick mig att vilja lära mer och gräva vidare. Strax efter utbildningen fick jag jobb på Rejlers som konsult, samtidigt som jag läste en kvällskurs om stadsljus på KTH. I övrigt intervjuade jag människor i branschen som jag insåg hade en enorm kunskap och som jag kunde lära mig av. På Rejlers fanns också en stor kompetens kring el som jag fick möjlighet att ta del av, berättar Anna.

Examensarbetet för Stockholms stad hade också lett till att hon fick flera uppdrag för deras räkning. Under sina fyra år på Rejlers kom hon framför allt att jobba med belysning av parker, gator och torg. Efter det började hon på Sweco där hon fortsatte med olika uppdrag för Stockholms stad och även andra kommuner i närområdet.

– Den otroliga teknikutveckling som varit sedan jag började har också gett helt nya möjligheter till gestaltning, eftersom det finns en större palett att använda. Det handlar både om armaturernas storlek och form, bättre ljuskvalitet, färgåtergivning och ljusfärger som är rimliga att använda i en offentlig miljö. Glödljus hade till exempel fantastisk färgåtergivning men kunde inte användas ute eftersom ljuskällorna både hade kort livslängd och drog mycket energi. Men tack vare lysdiodernas intåg har det blivit möjligt att jobba med färgat ljus, dimra, styra och skräddarsy så att det blir precis rätt ljus för rätt plats. Överlag har det blivit mycket lättare att jobba och få bra resultat, men sedan är det förstås fler saker att sätta sig in i nu, säger Anna.

Trots utbildningen till landskapsarkitekt har hon i princip uteslutande arbetat med ljus under alla år.

– Men det betyder inte att jag inte kan lägga mig i även när det gäller landskapsdelarna, skrattar hon.

– Ljus är ju inte bara armaturer utan handlar också om vad det är för markmaterial, fasadmaterial, kulörer, träd och annat som samverkar med ljuset. Jag känner stor ödmjukhet och respekt inför dem som jobbat länge med arkitektur och landskapsarkitektur och har en djupare kunskap om det än vad jag har som fokuserat på ljus. Därför tycker jag mycket om att jobba i team där vi kan hjälpa varandra och jobba ganska gränslöst.

Vad som är allra roligast att jobba med tycker hon är svårt att svara på. Det handlar mycket om teamet och ett bra samarbete. Och variationen mellan uppdragen. Dessutom gillar hon att sätta sig in i det historiska sammanhang och den kulturmiljö som en plats eller byggnad är en del av. Detektivarbetet hon på det viset utför får henne alltid att hitta kvaliteter som hon blir fascinerad av. Ibland är de uppenbara, som i fallet med Västerbron som är ett av de projekt hon valt ut som sina tre favoritprojekt. I andra fall kan det träda fram i detaljer som en vackert murad tegelfasad, ett omsorgsfullt utformat smidesräcke eller annat välgjort hantverk.

– Jag tycker alla mina projekt är drömprojekt och kan verkligen bli förälskad i byggnadsstilar som andra inte fäster så stor vikt vid. Ja, faktum är att jag ofta blir förälskad i de byggnader och platser som jag ljussätter, säger Anna.

---

3 utvalda projekt

Anna Waernborg berättar om tre av sina favoritprojekt.

Smart uppkopplad belysning, Stockholm

”Syftet med det här projektet som Stads­ledningskontoret i Stockholm drev var att se hur man kan effektivisera offentliga belysningsanläggningar genom att modernisera styrningen och styrningstekniken. För mig var det ett annorlunda projekt på många sätt, inte minst genom att det var en helt annan typ av arbetsgrupp än jag är van vid. I stället för typiska projekterande discipliner handlade det här om spetskompetens inom IT-arkitektur, datasäkerhet och styrning, vilket var lärorikt och spännande.

Projektet genomfördes som en pilotstudie där vi valde ut ett antal platser som skulle kunna översättas till fler ställen, som en bilväg, en gångtunnel, parkvägar och en anonym torgyta. De platser vi valde var också sådana som var i behov av bättre belysning och där det fanns ett problem att lösa.

Sedan provade vi lite olika tekniker för att känna marknaden på pulsen. Vi ville se hur mogen den smarta tekniken var ur ett offentligt perspektiv, speciellt möjligheten att bygga modulärt så man inte låser sig vid en specifik produkt. En annan aspekt var att studera hur komplex styrningen kan vara utan att det blir för sårbart.

En av de platser vi valde ut var en torgyta i anslutning till T-banan i Tensta, en tämligen bortglömd plats ur ljusgestaltningssynpunkt. Torget rymde en stor trappa i anslutning till tunnelbanan, entrén till konsthallen samt en parkering. Platsen kändes som om den flöt ut och var ganska sliten. Jag ville därför satsa på något rumsskapande och samtidigt festligt kopplat till platsens roll som mötesplats och konstcentrum. Lösningen blev en linspänd belysning med kulörta, styrningsbara lyktor. Jag programmerade dem så att varje veckodag fick sin egen ljusscen plus ett antal extra scener för olika högtider som jul, nyår och Nobeldagen. Vid tio på kvällen blir ljuset vitt, förutom på nyår.

En sak som var rolig var att vi fick väldigt positiv respons från barn som gick förbi när vi höll på att programmera. De nästan snubblade fram och hade svårt att slita blicken eftersom färgerna var så oerhört intensiva.

Det här projektet genomfördes 2020 och det vi kom fram till då var att marknaden inte var helt mogen och att det inte fanns några standarder som var riktigt klara. Efter det har Stockholms stad fortsatt att jobba vidare med styrningsfrågor och det har hänt massor på området.”

---

Västerbron, Stockholm

”Att belysa Västerbron innebar många annorlunda och spännande utmaningar, inte minst på grund av storskaligheten och svårigheten att provbelysa. Vattnet runtomkring gör ju att det inte bara är att gå dit och sätta upp lampor, utan vi behövde använda professionella industriklättrare som monterade belysningen. En viktig aspekt i projektet handlade också om att utforma installationerna på ett sådant sätt att de kan underhållas över tid utan att det blir alldeles för dyrt. Men oavsett hur man gör finns inga lättåtkomliga ställen att sätta armaturerna på – det kommer ändå att krävas klättrare. Så den bästa lösningen blev att samla ihop armaturerna så mycket som möjligt i ett antal punkter. Nu har vi satt dem i kluster i bågtopparna på bron och på fundamenten.

Själva bron som invigdes på 30-talet har en fantastisk, funktionalistisk arkitektur som det är lätt att bli förälskad i – här finns skönheten i konstruktionen i sig. För att gestalta den på ett rättvist sätt ville jag ljusätta de viktigaste linjerna, de som utgör de bärande elementen där bron möter fundamenten och där bågarna möter brobanan. Målet var att ljussätta bågarna så att de utstrålar den lätthet och elegans de förtjänar. Det blir lite som när man skissar kroki, där man snabbt skissar fram det viktigaste och lämnar resten för ögat att fylla i själv.

I projektet ingick också en analys av vilka som ska se bron och varifrån. Min prioritering blev på håll eftersom bron är ett så viktigt landmärke för Stockholm. Här fanns en nära dialog med Stockholms stad kring ljusnivåer så att de inte skulle bli för höga. Med hjälp av dynamiskt ljus har vi gjort olika ljusscener med olika färgtemperatur som varierar under dygnet. Nattscenen är oerhört återhållsam med ett varmare ljus och bara tio procent av kvällens ljusnivåer. Både av visuella skäl och energiskäl, men också ur ett biologiskt perspektiv eftersom varmvitt ljus inte når lika långt ner i vattnet.

Den här delen av projektet avslutades 2019. Under 2023 fick jag också möjlighet att jobba med ljuset ovanpå bron. Eftersom jag lärt känna bron och dess historia hade jag rätt mycket kunskap om hur belysningen såg ut tidigare och hur den kom till. Från början fanns till exempel spårväg på bron, vilket påverkat utformningen. Stolparnas placering i mitten beror dels på det, dels på att man av arkitektoniska skäl velat bibehålla utsikten. Nu när man smalnat av bilvägen och breddat gång- och cykelvägarna kanske man skulle föredra belysning vid sidan av den i stället. Men då skulle man förlora utsikten eftersom det skulle bli dubbelt så många stolpar.”

---

Riksdagshuset, Stockholm

”Riksdagshuset är en viktig byggnad och symbol för demokratin och jag måste erkänna att projektet gav lite prestationsångest. Här behöver man verkligen vara ödmjuk och förhålla sig till platsen och sammanhanget. Uppdraget bestod av två olika delar, fasadljussättningen på uppdrag av Riksdagsförvaltningen samt Riksgatan, det vill säga passagen mellan byggnaderna, på uppdrag av Stockholms stad.

Vi började med att titta på historiska bilder hur belysningen sett ut under olika perioder och vilka armaturer man använt. Under 80-talet använde man till exempel mycket glober, som blivit omoderna i dag och en symbol för ljusföroreningar. Men i passagens valv fungerade de väl eftersom det finns så mycket ytor att studsa på och de kan bidra till ett beskrivande ljus av fasaderna som känns välgörande. Så vi renoverade stativen till globerna och bytte till LED i stället för kompaktlysrör. När vi skulle lacka de då brunmålade stativen var frågan vilken färg de ursprungligen haft. Eftersom de var så rostiga att det inte gick att se utgick vi från putsen på valvtaket. Vi har också lagt till belysning på triumfbågens rosetter genom att sätta strålkastare på de befintliga stativen.

När det gäller fasadbelysningen av själva Riksdagshuset ville vi lägga stor vikt vid ”finsidan” med sin överdådigt utsmyckade fasad där den ceremoniella ingången finns. Här har vi satt belysning bakom kolonnerna som lyser ner ovanifrån och skapar djup. Sedan har vi kompletterat med ­upplättningsljus från strålkastare på ­marken som lyser upp mot fasaden. Andra fasader som bara har pilastrar och inte kolonner har vi enbart belyst underifrån.

På gångvägarna kring den del som ursprungligen utgjorde Riksbanken fanns parkstolpar där vi återinfört en uppdaterad version av den gamla gasverkslyktan som funnits där tidigare. Armaturen är väldigt lik originalet men har byggts om med en LED-insats i stället för gas. Vi behövde också låta nytillverka armaturer och en stolpe dekorerad med en krans i nyklassicistisk stil på Riksbron, ritad av Ragnar Östberg.

Gasverkslyktan fick även återkomma på Riksplan, som är den gräsbevuxna platsen mellan Riksdagshuset och Norrbro. När vi skulle provbelysa här på natten inträffade en liten lustig episod. Det visade sig att man hade konstbevattning som gick igång på natten. Det visste inte vi så plötsligt blev

vi jätteblöta.”

Publicerad den 7 maj 2024

Ur Ljuskultur Nummer 2, 2024