Mörkrets magi

Islutet av november var det dags för Lighting Days som årligen arrangeras i samarbete ­mellan Energimyndigheten, Light Collaboration ­Network och Konstfack där evenemanget ägde rum. Syftet var som tidigare år att presentera ett brett perspektiv på hållbar belysning ur olika aspekter som till exempel regelverk, återvinning, upplevd ljuskvalitet och välbefinnande. Detta i föreläsningar, diskussioner och workshoppar med en bred publik av ljusintressenter, allt från ljusdesigner och arkitekter till forskare och representanter från kommuner och ­fastighetsförvaltare.

Ett särskilt fokus låg på övergången till LED-belysning efter utfasningen av lysrören och hur belysning kan omdefinieras för en hälsosammare och mer hållbar framtid. Bland talarna fanns Fredrik Silow, en varm förespråkare för mörkrets hälsosamma effekter i sitt föredrag med titeln ”Lost in light – Reigniting the ­magic of darkness”.

Mörker spelar roll

”… att i dessa mörka tider utforska en annan sida av ­mörkret – en som vi alla behöver mer av och inte behöver vara rädda för.”

Fredrik Silow är en man med många hattar. Den han bar under sitt föredrag under Lighting Days var den som ordförande i SAAF, Svensk amatörastronomisk ­förening, vars syfte är att främja praktisk amatör­­astronomi och att sprida intresset för astronomi i landet. Han är ­särskilt engagerad i frågor om ljusföroreningar. Därför inleder han sitt föredrag med att bjuda in publiken till ”att i dessa mörka tider utforska en annan sida av ­mörkret – en som vi alla behöver mer av och inte behöver vara rädda för”. Han vill bland annat få oss att förstå att vi inte alls behöver så mycket ljus hela tiden och att vi borde intressera oss för att lära oss om vilken roll ­mörkret, natten och framför allt stjärnhimlen spelar för våra liv, vårt välbefinnande och inte minst, för vår syn på världen och oss själva.

Från sex till mer än sextusen stjärnor

Efter att ha berättat att SAAF:s motto är ”expandera ditt universum” och att medlemmarna ”jagar mörkret för att kunna njuta, observera, ta bilder och lämna intressanta uppgifter till forskarsamhället”, ber han alla i publiken som har sett Karlavagnen räcka upp handen. Vi är många. Något färre har sett Vintergatan men absolut ingen har sett den i staden. Det har naturligtvis att göra med all ljusförorening, vilket den amerikanska astronomen John E. Bortle 2001 skapade en skala för att kunna mäta. Bortleskalan sträcker sig från klass 1, de mörkaste himlar som finns på jorden med långt fler än sextusen synliga stjärnor, till klass 9 – storstadshimlen med ungefär sex till drygt hundra synliga stjärnor om man har tur. Fredrik Silows förhoppning är att urbana platser ska röra sig mot lägre klasser på skalan och att vi återställer det naturliga mörkret på landsbygden så långt som möjligt. Han vill därför att vi lär oss skalan för att bli mer nyfikna på vår stjärnhimmel och därmed mer inspirerade att i våra yrkesroller ”ta den tillbaka”, och som sagt, dess magi.

Ett sug efter mörkerparker

Ökningen av ljusföroreningar fortsätter över hela ­världen i takt med urbaniseringen, och bristen på mörka platser har en negativ inverkan på både djur, människor och växter, bland annat på grund av störd dygnsrytm. Att det blir allt svårare att se stjärnhimlen stör också vetenskapliga observationer. Astronomer tvingas flytta allt längre bort från städerna, högt upp i avlägsna bergstrakter. Men även där börjar ljuset tränga sig på. Fler och fler ”International Dark Sky Places”, mörkerparker, skapas. Nu finns över tvåhundra i 22 länder på sex ­kontinenter, den i Danmark på ön Mandö, är landets fjärde och en av de senaste. Organisationen ”Darksky” certifierar områden runt om i världen som ”bevarar och skyddar mörka platser genom ansvarsfull belysningspolicy och allmän utbildning”.

De stora existentiella frågorna

Fredrik Silow har varit fascinerad av stjärnhimlen sedan tioårsåldern då han för första gången tittade ordentligt på den i allmänhet och på Orion i synnerhet.

”Stjärnhimlen måste få fortsätta inspirera generationer att ställa sig de stora, existentiella frågorna som ger oss perspektiv, som utvecklar oss.”

– Det blev en sådan drivkraft för min nyfikenhet i ­resten av mitt liv. Vi människor har inte råd att förlora kopplingen till vårt ursprung. Stjärnhimlen måste få ­fortsätta inspirera generationer att ställa sig de stora, existentiella frågorna som ger oss perspektiv, som utvecklar oss. Jag minns när jag på 1980-talet såg ­dokumentärserien ”Cosmos” och den amerikanske astro­fysikern Carl Sagan sa att ”om du vill göra en äppelpaj från grunden måste du först uppfinna universum” och menade att pajens ingredienser är resultatet av miljarder år av evolution. Mäktigt, säger Fredrik Silow.

Mäktigt är också ett bra ord för att sammanfatta berättelsen om universums födelse för sisådär 13 800 000 000 år sedan, som han drar i rekordfart.

En intensiv expansion, ett ”hett, galet party” som sedan svalnade och skapade de första grundämnena, som gav de första stjärnorna, som när de exploderade gav upphov till fler ämnen, för att så småningom bilda nya gasmoln och nya stjärnor som bildade solsystem. Så där har det hållit på sedan dess, i en rätt ofattbar tidsrymd!

Foto: Fredrik Silow

Fascination för planeter och solsystem

I sin berättelse visar också Fredrik Silow bilder av ­Orion­nebulosan, strax söder om Orions bälte i stjärnbilden med samma namn. Det är den ljusaste nebulosan på himlen, synlig för blotta ögat från en mörk plats, och det närmaste området till jorden för så kallad massiv stjärnbildning. Faktum är att man kan höra en knappnål falla eftersom publiken är knäpptyst fascinerad under hans berättelser om ytterligare stjärnor, planeter och solsystem.

Längtan efter stjärnorna

Att natthimlen är till för oss alla är en genomgående tråd i Fredrik Silows föredrag. Och att vi är bestulna på den. Allt från proffs utrustade med teleskop i miljardklassen och amatörer som rapporterar in sina observationer till forskningen till vardagens livsnjutare och dagens ungdom som söker mening och sammanhang. För att illustrera utvecklingen av ljusföroreningarna i modern tid visar han en bild av ”Stjärnenatt över Rhône”, målningen av Vincent van Gogh från 1888 där stjärnbilden Stora björnen syns på natthimlen över floden Rhône i den sydfranska staden Arles, trots gaslyktornas sken. Den hade ingen konstnär idag kunnat inspireras till, menar Fredrik Silow, kort och gott på grund av avsaknaden av mörker. Och vi i publiken, som knappt sett Vintergatan, börjar längta till platser med nummer fyra på Bortleskalan med åtminstone ett par tusen synliga stjärnor på natthimlen.

Bortleskalan

Bortleskalan är ett praktiskt hjälpmedel för att bedöma natthimlens mörkhet och förstå ljusföroreningars inverkan på stjärnhimlen. Den är indelad i nio steg (här illustrerad med ett extra) och baseras på John Bortles ­bedömningskriterier, ursprungligen publicerade i Sky & Telescope 2001.
Illustration: Fredrik Silow

9 Storstad/­innerstad
8 Stad/stor-­s­tadsförort
7 Småstad/stadsförort
6 Mindre ort/förort
5 Mindre ­landsbygdsort
4 Genomsnittlig landsbygd
3 Vidsträckt landsbygd
2 Typisk, riktigt mörk plats
1 Exceptionellt

Publicerad den 19 februari 2025

Ur Ljuskultur Nummer 1, 2025