Känsla för färg och stämning

Emma-Kara Nilsson arbetar med ljus på många sätt. Hon skapar scenljus för dans och teater, tar fram belysningsförslag för byggnader, ansvarar för miljöbelysning på musikfestivaler som Way out west och Lollapalooza. Undervisar på YH-utbildning för blivande event- och scentekniker. Och gör uppdrag som ljuskonstnär.

– En känsla för färg och stämning tror jag utmärker mig som ljussättare, säger Emma-Kara Nilsson.

På hennes arbetsbord i lägenheten i Linnéstaden i Göteborg finns tjocka kartor med färgfilter, en låda fylld med pappersbitar i hundratals kulörer och block med handmålade skisser. Hon berättar att hon tycker om att arbeta med ljus på ett analogt sätt.

– Då har jag lättare att komma nära det jag arbetar med. Det kan handla om att jag gör skisser för hand och genomför en eller flera provbelysningar i samma projekt. Jag tycker om att finjustera ljusstyrkor och hitta rätt nyanser på färgat eller vitt ljus. Det blir något annat än en skrivbordsprodukt.

I många av projekten samarbetar hon med ljus­designern Otto Vilhelmsson. Några av deras pågående ­uppdrag är fasadbelysning för Läckö slott och konstnärlig utsmyckning till fasaden på RISEs nya testanläggning i Borås.

Två flytande isberg efter gryning som är på kurs mot betraktaren. En sekvens­ ur installationen
”Ö till ö” på ljuskonstfestivalen Island of Light 2025.

Började tidigt med ljus

För Emma-Kara Nilsson började vägen till ljusdesign redan som sextonåring. Hon ville inte gå gymnasiet och erbjöds i stället en praktikplats.

– Jag var bestämd och ville göra praktik som scentekniker på en teater. Jag hade en bakgrund inom segling och skolskepp och älskade det här med att dra i rep och klättra högt. Min uppfattning var att det var så på teatern.

Hela hennes liv kom att kretsa kring teater. Hon var den som kom dit först på morgonen och gick sist.

– Att kunna gå uppe i taket på ljusbryggan och titta ner. Rikta lampor och känna värmen från lamporna. Jag blir rörd när jag pratar om det. Det har präglat mig mycket.

Efter praktiken arbetade hon som belysningsmästare på Angereds teater i några år. Sedan mer än trettio år är hon frilansande ljussättare.

– Teatern finns fortfarande med mig. Jag har ofta en dramaturgi i min ljussättning. Mina kunskaper om hur ljus fäster på olika ytor, strukturer, färger och material använder jag till exempel vid fasadbelysningar.

Mer ljuskonst drömmen

Hon drömmer om att ägna mer tid åt ljuskonst i framtiden. I höstas medverkade Emma-Kara Nilsson med installationen ”Ö till ö” på ljuskonstfestivalen Island of Light på Smögen. Inspiration hämtade hon från en två veckor lång expedition med ett segelfartyg på Norra ishavet vid Svalbard.

– Jag ville utforska Svalbards färger och hade en idé om att det skulle finnas många olika nyanser av vitt, blått och grått. Men jag blev förvånad. Där fanns också färgskalor i rosa, turkos, gult och mörkgrönt.

På fartyget ägnade hon tiden åt att göra färgstudier och skissa med akvarellfärger.

– När vi låg stilla med båten kunde jag måla samma vy vid olika tidpunkter för att se hur ljuset och färgerna förändras under ett dygn.

Hon hade med sig NCS-block med över tusen färgprover som stöd för att hitta fram till rätt kulörer. Till exempel kunde hon jämföra färgprover i blåturkosa nyanser för att undersöka havsvattnets färgskala.

”Jag får in upplevelsen av färg­nyanser i ­kroppen och kan översätta havets ­skiftningar till ljus.”

– Att jobba på det här sättet blir något annat än att bara fotografera. Jag får in upplevelsen av färgnyanser i kroppen och får lättare att översätta kulörerna till ljus.

Intresset för färger har funnits med sedan hon var liten. Uppvuxen med en mamma som var konstnär, fanns måleriet i hennes vardag. Emma-Kara Nilsson har också utbildat sig på Konstfack inom färg, ljus, rum och perception och är certifierad färgrådgivare för NCS-systemet.

Mycket finlir och bästa betyget

Till ljuskonstverket på Smögen översatte Emma-Kara Nilsson kulörer och mönster från polarlandskapet på Svalbard till färgat ljus och gobos. Ljuset projicerades på de bohuslänska klipporna och gav även färgreflektioner i vattnet. Åskådarna kunde under en cirka tio minuter lång tidsloop följa hur ljuset och färgerna förändrades från soluppgång till solnedgång likt ett dygn på Svalbard. I installationen användes fem moving heads (rörliga strålkastare) som placerades ut vid en damm. Ljuset programmerades på plats med DMX och ett grand MA3-ljusbord. Regnet öste ner och det blåste stormbyar under programmeringen ute på klipporna. Den tekniska utrustningen fick gömmas under presenningar.

– De exakta färgnyanserna sattes genom att snurra på ljusbordets olika färghjul. Eftersom jag hade jobbat med kulörerna så mycket såg och kände jag direkt när nyansen på det projicerade ljuset stämde överens med färgerna i Svalbard. Det var ett finlir, ibland kan två procent mer grönt eller blått göra hela skillnaden.

Hon berättar att en av besökarna, Svante Lysen, som är naturfilmsfotograf och har vistats mycket i polar­områden, sökte upp henne efter att ha sett installationen. Han hade fått felaktig information om att installationen handlade om Island.

– När Svante Lysen kom och sade till mig att det inte kunde vara Island utan måste vara Svalbard, då kände jag att det var häftigt. Att han associerade ljuset till Svalbard var det bästa jag kunde få höra.

Foto: Otto Vilhelmsson

Foto: Otto Vilhelmsson

Publicerad den 20 februari 2026

Ur Ljuskultur Nummer 1, 2026