Ljus i våra levnadsmiljöer

För Belysningsbranschen har det aldrig handlat om bara lampor. Föreningen har i hundra år bevakat och utvecklat något större. Nämligen hur ljus påverkar syn, lärande, trygghet, produktivitet, välbefinnande och på senare år även natten själv. När vi öppnar Ljuskulturs arkiv kan vi genom utgåvor följa tendenser och debatter. Det blir tydligt att vi har bytt belysningstekniken nästan totalt. Frågeställningarna fortsätter dock att vara desamma. Denna artikel gör korta nedslag inom några av områden som alltid återkommer och som varit aktuella sedan starten, det är små återspeglingar av branschens eget syfte att ”i Sverige arbeta för belysningens utveckling och fullkomning inom olika områden”.

Vad har då hänt under de första hundra åren som ­Belysningsbranschen har funnits? Teknikutvecklingen är väldokumenterat och flitigt omskriven. Fast runt den finns så mycket mer, kanske rent av något viktigare. Det är många olika händelser, personer och ting som påverkat och utvecklat ljuset och belysningen fram till i dag. Att lyfta fram allt är att läsa alla nummer av Ljuskultur och gå igenom allt utbildningsmaterial. I stället blir det korta nedslag i olika tider och epoker – inblickar i den ständigt växande mängden material om branschen.

Den här första delen av jubileumsserien följer belysningen och ljuset genom miljöerna vi lever i hemmet, på arbetsplatsen, i skolan, på våra vägar och i staden. Om vardag och arbete genom en bransch som vill att män­niskor ska se bättre, arbeta bättre, må bättre och känna sig tryggare. Fem olika områden får bli symbolen för vad Belysningsbranschen har vurmat för. Dessa områden har varit i fokus redan från början och de kommer fortsätta vara de kommande hundra åren. Nedslagen gör vi med en grundton som Ljuskultur alltid haft, en envis optimism. Det går att bli bättre. Det går att göra klokare. Det går att belysa rätt.

Hemmet

från arbetsstation till identitet

En vinterkväll för hundra år sedan står en hemmafru och knappt ser vad hon gör vid diskbänken, skuggan faller precis där kniven och grönsakerna möts. Det är en liten detalj men det är exakt där Ljuskulturs historia börjar, i vardagens praktiska problem.

Redan 1929, i första årgången av Ljuskultur, hittar vi en belysningsguide som med en nästan befriande tydlighet förklarar vad allt handlar om. ”En taklampa i mitten” räcker inte. Ljuset måste dit arbetet sker. Skuggbildningen vid spis och arbetsbord helt upphävd genom tillsatsbelysning, anordnad medelst väggarmatur respektive ramp under väggskåpet.

Det är rationellt och mänskligt. För det är inte lampsättning man vill ha, det är ljussättning. Man vill ha kontroll över skuggor, bländning och framför allt ljuset. Det eviga svaret finns redan formulerat här. Rätt ljus på rätt plats i rätt tid för rätt människa.

Vid den här tiden finns stora skillnader i landet när det gäller hemmens belysning. År 1931 redovisas i Ljuskultur att invånarna i Stockholm använder 120 kWh per invånare och år till belysning. Detta medan ett hem i Göteborg bara använder 63 kWh och i Borås går det bara åt 46,1 kWh per invånare. Detta spåras till att vi har ekonomisk kris och det konstateras att det ”… motiverar således till fullo fortsatta gemensamma ansträngningar för ljuskulturens vidare utveckling”.

När vi når 1965 har hemmet fått en förnyad roll. Konsumenten har blivit beställare. ”Husmödrarna vill ha bättre ljus i köket” och luxnivåer nämns (500–600 lux vid köksarbete). Det som tidigare var kunnande och råd blir nu krav och standard. Ljuset blir välfärd i praktiken. Det läggs under 50- och 60-talet mycket tid på att undersöka, mäta och katalogisera allt. Nu ska människan måttsättas så att allt går att planeras rationellt. I Ljuskultur kan läsas långa debatter om vad som är rätt mängd, rätt riktning och rätt armatur och branschen är mycket aktiva i samhällsdebatten kring hur folkhemmet ska byggas med hjälp av belysningsstandarder.

Och sedan, någonstans mellan 1970-talets vardagsreportage och 1980–90-talets texter om hemmets ljus och vintermörker ser vi att något händer igen. Ljuset blir identitet. En berättelse, det handlar och tycke och smak. Men vi har också kommit ur en ny kris. Denna gång en energikris och debatten om elbesparing blir tydlig även i hemmen. Det är här vi hittar ytterligare en av de eviga frågorna. Vi vill både se perfekt och känna mys till en låg peng och med minimal energianvändning. Ibland allt samtidigt.

Och vi blir irriterade när samma lampa inte kan göra båda jobben. Belysningsbranschen ger ändå svaren till konsumenten, samma som 1929. Du behöver fler armaturer, ljus från flera riktningar.

Arbetsplatsen

från produktionskurvor till välbefinnande

Det som sker i hemmet avspeglas också på jobbet. Men här blir belysningen inte lika personlig. Den blir kollektiv och ska passa alla och mer statisk i och med arbetsuppgiften. Arbetsplatsens ljus har alltid burit en extra tyngd i Belysningsbranschens historia. På kontoret och i fabrikerna kan dåligt ljus bli förlust av pengar, innebära misstag och olyckor samt i längden ohälsa. Belysningsbranschens strävan har sedan starten varit att bygga kunskap såväl för arbetsgivare som arbetstagare. I centrum har alltid det goda ljuset stått som en ledstjärna för att förbättra arbetsvillkor och skapa bättre produktivitet.

År 1941 visar Ljuskultur samband mellan belysningsnivå och arbetskvalitet och -kvantitet med diagram och resonemang. Den tyska standarden DIN 5035 lyfts fram som en bra guide i vilket vi kan utforma våra ­arbetsplatsers belysning. Här tas inte bara ljusstyrka och olika ljusfärgers betydelse upp. Här lär Ljuskultur också ut att kontorsljuset behöver övergå till mer dagsljusliknande ljus, känns det igen? Vid den här tiden ses kroppen som en maskin och ljuset som ett bränsle.

Under 50- och 60-talet testas både ny teknik och nya sätt att planera och installera belysning. Lysande tak och platsbelysning varvas och diskuteras. Det blir väldigt tydligt i ett reportage från 1956 om Thulehuset. Här diskuteras helindirekt belysning, reflexer i blanka ytor och upplevelsen av att ”det är för svagt”. Det blir
här också tydligt att branschen har börjat diskutera människan ännu mer. Vi ser tydligt klyftan mellan mätvärde och människa. Det kan vara korrekt beräknat och ändå fel, som det påpekas genom decennium av debatter och branschträffar inom Belysningsbranschen.

På 1980-talet skiftar tonläget. Ljus blir en arbetsmiljö­fråga om hälsa på ett helt annat sätt än tidigare. I en affischserie från 1985 är Belysningsbranschen nästan rörande i sin folkbildningsiver. Bländning ger huvudvärk, mörker ger trötthet, skuggor ger fel i arbetet. Men det är ju också sant som tidningen säger: ”Vi kan bättre än så här och ni ska inte stå ut med det sämre.”

Så kommer bildskärmarnas epok. Den börjar ta fart på 1980-talet. Platsbelysning testas, arbetssituationer kartläggs, flimmer blir ett reellt hälsobegrepp. Åter måste branschen ta tag i denna efterhängsna fråga. Denna gång heter lösningen HF som kommer minska risk för huvudvärk. Tänk att detta ständiga fenomen följer oss genom alla teknikskiften? Det spelar ingen roll om det heter glödlampa, lysrör eller LED, samma problematik har lösts om och om igen. Flimmer uppkommer och hamnar som en problematisk fråga i Ljuskultur och blir löst med teknikutveckling för att dyka upp några årtionden senare som ett problem som behöver lösas. Belysningsbranschen följer noga forskningen och dess medlemsföretag är snabb att hitta lösningar och här finns en viktig lärdom: Ljus är inte en produkt. Ljus och belysning är en relation mellan teknik och människa.

Skolan

Sveriges mest uthålliga belysningsfråga

Redan 1930 tar Belysningsbranschen frågan om skol­belysning och pedagogik på allvar. Från starten har föreningen funderat och utbildat inom god belysning för våra lärosäten. Så tidigt som 1939 finns tekniska lösningar för flimmerreduktion genom trefas- och grupperad tändning.

Det är vackert att se hur man tar barns upplevelse på så stort allvar att man bygger ljuset för dem. Diskussion pågår också om både dagsljusets betydelse och hur elektriskt ljus kan komplettera det.

Genom hundra år av belysningsutveckling har det varit viktigt med ljus för vår framtid, för barnen. Det har diskuterats om bländning, luminans, tavelspegling och kostnader. Det har tagits fram lysrörsarmaturer med glödlampor för att kunna ha starkt jämt ljus och kunna växla till mysigt och vackert. Till och med små detaljer får utrymme i debatten. I artiklar från 70-talet diskuteras hur stearinljus under högläsning kan skapa en annan stämning i klassrummet. Det visar att belysningsfrågan aldrig enbart varit teknisk, den har alltid även handlat om upplevelse och atmosfär.

Någonstans kring millennieskiftet sker en mer grundläggande förskjutning. Frågan är inte längre bara hur elever ska kunna se. Frågan blir hur ljus kan stödja hur elever lär. Det är en subtil men viktig förändring.

Ljuset börjar diskuteras i relation till koncentration, aktivitet och återhämtning. Dynamisk belysning testas i klassrum. Dagsljusets biologiska betydelse lyfts fram. Forskning om dygnsrytm och välbefinnande börjar hitta in i projekteringen. Skolan blir ett av de tydligaste exemplen på hur belysningsbranschen rör sig från en kollektiv standard mot en mer individanpassad förståelse av ljus. Elever är inte bara en grupp. De är individer med olika behov, olika synförmåga och olika sätt att ta till sig kunskap.

Och ändå, trots ett sekel av diskussioner, standarder och forskning är skolbelysning fortfarande en av branschens mest återkommande frågor. Under många år tycks lösningen ha varit självklar: tre gånger tre eller tre gånger fyra pendelarmaturer i klassrummet, det fungerade för det mesta. Eller åtminstone för det man då trodde att klassrummet var till för. I Ljuskulturs arkiv kan man ibland ana en lätt frustration över denna standardisering. Klassrummen förändras, pedagogiken förändras men armaturerna verkar hänga kvar på exakt samma plats. Det är nästan som om vissa installationer varit så pedagogiskt konsekventa att de överlevt både läro­planer, lärargenerationer och flera teknikskiften. Men varför är de då oförändrade, vem är det som verkligen styr detta, en bransch? Ett skolverk? Arkitekten? Frågan debatteras fortfarande, så sent som i senaste numret av Ljuskultur.

Frågan om skolans belysning är ständigt återkommande och sannerligen inte löst. Belysningsbranschen kommer förhoppningsvis ständigt stå i frontlinjen för att få en bättre skola när det kommer till den visuella aspekten av pedagogiska frågor. Vi har att se fram emot ytterligare hundra år av utveckling och debatter.

Vägbelysning och trafik

När ljuset blir norm

Vägbelysningens historia är ytterligare ett stycke samhällshistoria. Här möts trafiksäkerhet, kommunal ekonomi och människors rörelsefrihet.

Belysningsbranschen har varit mycket aktiv i debatten om vägars säkerhet och drift. Det är bland annat tydligt 1968 där alla remissvar på SOU 1968:17, Allmänna vägars nya krav från Statens Vägverk, publiceras. Ivrigt debatterar branschen för att belysning ska vara en del av vägutformningen och det strategiska säkerhetsarbetet. Under 1970–71 diskuteras beräkningar, kvalitet och energins konsekvenser för människan. År 1995 kommer frågan om ljuskvalitet med tydlighet. ”Man måste ju kunna se att en bil är grön även i en tunnel”, basuneras det tydligt i Ljuskultur. Vi kan läsa att vägprojekt är belysningsbranschens ständiga hjärtefråga. Att alla projekt sker i samarbete med arkitekter, beställare med flera. Det visar det som alltid har gällt, att den holistiska synen på hur vi skapar god belysning är viktig, och att vi gör det tillsammans.

Underhåll, drift och installation har alltid varit på agendan, detta sedan första armaturen sattes utomhus. På senare tid har intentionen med utomhusbelysning blivit allt större, helhetstanken blivit tydligare. Det är inte bara säkerhet, det är ekologi, trygghet, estetik och energifrågor i en och samma fråga. Men trygghetsljus är något som kostar och kostnader ifrågasätts. Det blir tydligt när energin blir dyr.

Ett bra exempel hittar vi 1981där det är livliga protester mot nedsläckning, som politikerna vill göra av besparingsskäl. En tidig påminnelse om att ljus är mer än en kostnadspost. Motormännens riksförbund, NTF och Trafiksäkerhetsverket uttalar sig i Ljuskultur om hur illa det är att spara på gatans ljus. Bertil Gustavsson är ordförande i Transport och säger: ”Ensamma kvinnor och äldre människor är i högsta grad beroende av belysta gator för att över huvud taget våga röra sig ute när mörkret råder.”

Är det inte som om historiens eko återtar samma fråga som Belysningsbranschen stred för 1974? Elransoneringsnämnden häver då sitt beslut om att släcka ner gatljus av besparingsskäl. Detta efter en stor ökning av dödsolyckor av påkörda fotgängare. Det konstateras bryskt att det är först när de döda räknas som prioriteringarna ändras – från motorvärmare och neonrör till att åter tända gatubelysningen för att återställa säker­heten till nivåerna före ransoneringen.

De ökade energikostnaderna är ofta orsaken till att det om och om igen krävs nedsläckning och minskad belysning. 1974 års energikristexter i Ljuskultur frågar: Ger krisen oss sämre belysning? Förslag på olika åtgärder för att bibehålla bra belysning kommer med ny teknik, nya planeringsprinciper och styrsystem samt hopp om att de ska bli bättre och användas mer. På 2000-talet blir svaret allt oftare smart styrning. Göteborgs exempel på selektiv dimring och kommunikation per armatur visar hur kompromissen blir möjlig. 2006 är berättelsen att Göteborgs stad sparar sjuttio procent energi och mängder av koldioxid på ny styrning.

Kanske är det just detta som är en av branschens finaste framgångar. Att ha fått ett samhälle att gå från ”släck” till ”styr”.

Stadens ljus

Från ”för mycket” till ”precis lagom”

Belysningsstyrning blir extra tydligt i utvecklingen av den urbana miljön. Stadens ljus har alltid varit en spegel av sin tid. I ett hem kan man dra för gardinen, på ett kontor kan man gå ifrån, men stadens ljus delar vi med varandra. Därför är det också i stadsmiljön som ljusfrågor ofta blir som mest laddade. Inte sällan bråkar vi om samma sak, men med olika ord: Vem bestämmer hur staden ska kännas?

När man bläddrar i Ljuskulturs historia ser man snabbt att konflikten är gammal. Redan 1948 diskuteras ljusreklamförbud. En kamp mellan stadens uttryck och stadens måttfullhet. Reklamen anses ta över, blända, vara för ljus, för mycket färg, för påträngande. Neonet är vräkigt, stör och tar plats. Det tar över berättelsen om staden. Mitt i debatten kan man ana en underliggande rädsla att ljuset blir ett brus som gör att vi inte längre ser det viktiga.

Det intressanta är att Belysningsbranschen aldrig reducerar frågan till en enkel ja/nej-konflikt. För parallellt med irritationen finns fascinationen över det vackra ljuset och att utveckla stadens ljus när det är som bäst. Reklam kan vara skränig men den kan också vara identitet. Den kan vara för mycket men den kan också skapa liv. Det är en av branschens stora styrkor att den klarar att hålla två tankar samtidigt. Att ljus kan vara både en störning, men också förskönande.

Samtidigt förändras tekniken och därmed också stadens berättelse. Nya skyltmaterial och nya ljuskällor tar över, uttrycken blir enklare att massproducera, billigare, starkare. En period verkar neonet vara dödsdömt. Omodernt, underhållskrävande, ”gammalt”. Men så händer något som är typiskt för belysningshistorien, kanske all design- och teknikhistoria. Det som först upplevs som gammalt och förlegat kan bli älskat när det försvinner. På 1990-talet dyker neonens återkomst upp i Ljuskultur som kulturfråga. Plötsligt är neon inte bara ljusreklam, det är historia, hantverk och stadens minne. Och finns det inte en lärdom att dra av detta? Staden är aldrig färdig, tekniken alltid i utveckling, designen ständigt omformulerad.

Den urbana miljön är också en bra plats för att se hur ljusfrågan förändras över hundra år. Tidigt handlar mycket om att få ljus på plats, att bekämpa mörkret, att skapa synbarhet. Sedan kommer en epok av effektivitet och standarder, rätt nivåer, rätt mått, rätt prestanda. Därefter, med styrningens framväxt, blir framtiden inte bara ”rätt ljus” utan ”styrt ljus”. Belysning där det behövs, när det behövs, i den mängd som behövs. Stadens ljus går från att vara statiskt till att bli dynamiskt och vi tycker det förändrar allt, ännu en gång.

Men det senaste kapitlet i ljusets historia är ännu mer radikalt. Det handlar om att välja bort ljus. Ljuskulturs artikel om förstudien om ljusföroreningar (2025) visar hur frågan blir juridisk, standardiserad och politisk. Plötsligt räcker det inte att fråga hur vi gör staden ­ljusare. Nu måste vi också fråga hur vi ger staden rätt
ljus (åter igen). Standarder för vägbelysning tar explicit upp miljöaspekter och kontroll av ljusintrång. Vi ­diskuterar inte bara bländning i mänskliga ögon utan även naturens behov av mörker. Fladdermöss blir en del av ekvationen. Ekologi blir en del av projekteringen. Samtidigt skapar vi trygghet med belysning, och vi ­bygger skönhet med ljusfestivaler och fasadbelysningar. Det är inte en enkel rörelse mot ”mindre ljus”, utan en mognad mot bättre ljus och vidare in i mörkret.

På ett sätt är detta den mest hoppfulla slutpunkten man kan tänka sig inför ett hundraårsjubileum. För den visar att belysningsbranschen inte bara har lärt sig producera ljus utan också att begränsa det med omtanke. Vi har gått från att bekämpa mörkret till att förstå mörkrets värde, igen. Möjligen är det just där framtiden ligger. Att skapa städer som är levande och trygga, men också varsamma.

Epilog – Ljusets lärdomar

Ett par saker som branschen ofta får förklara är att mer ljus kan bli fel ljus. Det blir inte tryggare utan ökar bländning och skapar hårda kontraster som gör att man ser sämre. Det är en lärdom som går att bära in i nutidens diskussioner. Trygghet handlar inte om watt, det handlar om arkitektur, orientering och omtanke. När man läser Ljuskultur genom decennierna syns en bransch som sällan varit nöjd med ”tillräckligt”. Det är också Belysningsbranschens egentliga arv, att inte acceptera att dåligt ljus är normalt.

Historien visar inte en rak linje in mot en gryende bättre framtid. Den visar pendelrörelser: mellan teknik och känsla, mellan standard och frihet, mellan besparing och generositet. Det är tillbakagång i kvalitet som hämtas upp. Det är vägar som leder fel. Det är framtidstro som grusas av världskrig och energikriser och kraschade byggbranscher. Men det är också en bransch som ifrågasätter, som undersöker och som hittar nya samarbeten. Den visar också en tydlig mognad. Vi har blivit bättre på att ställa rätt frågor till rätt person i rätt tid.

Från hemmet (skuggan vid diskbänken) till vägen (luminans, bländning) till nutidens etik (nattens värde) går samma ambition: att göra vår värld mänskligare med hjälp av ljus genom bra belysningsplanering. Och kanske är det en perfekt sammanfattning av Belysningsbranschen och debatterna i Ljuskultur: inte genom en tidning om armaturer, utan en tidning av en bransch, om hur vi lever och bygger samhälle.

I nästa artikel i serien tar vi upp hur Belysningsbranschen stött och byggt utbildningen och forskningen.

Publicerad den 8 maj 2026

Ur Ljuskultur Nummer 2, 2026