En lugnare palett av himmelsblå

Visionsskisser på den nya ljussättningen.

Konserthuset – det nyklassiska ”antikt grekiska” templet i centrala Stockholm uppfört till musikens ära – fyller hundra år. I jubileumsfirandet ingår bland annat en stor fasadrenovering. Och med den, självklart, en översyn och omarbetning av byggnadens ljussättning.

– Många kommer att reagera. Undra vad vi gjort, tror Annelie Sundin, ljusdesigner på Zenisk. Ingenting, svarar jag då. Åt färgen alltså, den är densamma som för hundra år sedan. Däremot har vi definierat, diskuterat, dokumenterat och justerat allt ljus.

Det blå tidigare från färgat ljus

År 1926 ville arkitekten Ivar Tengbom och konstnären Isaac Grünewald (som ansvarade för delar av utsmyckningarna interiört) få Konserthuset att sväva, att smälta ihop med himlen. Samtidigt skulle det skilja ut sig från alla andra hus runt omkring. Bli ett landmärke och en vision om något större bortom det grå, vardagliga.

De valde coelinblått för fasaden (från ordet ”caelum” som betyder himmel på latin).

Genom åren blev byggnaden dock alltmer gråbrun, efter­som kolsmuts och annat lade sig på fasaderna. Efter en restaurering i början av 1970-talet fick stockholmarna en mindre chock när den blå fasaden avtäcktes. Med tiden har föroreningarna återigen fått färgen att mörkna. Då har i stället det blå accentuerats med hjälp av en artificiell ljussättning – allt i takt med utvecklingen av LED-dioder och färgat ljus. Senaste justeringen i den riktningen gjordes så sent som 2022.

Nu är det dags för nästa fas.

Annelie Sundin tog sin ljusdesignerexamen på KTH för drygt femton år sedan. För snart två år sedan, i ­augusti 2024, fick hon uppdraget att hålla i omgörningen av den exteriöra belysningen av Konserthuset. Hon har jobbat med olika projekt (kontor, hotell, restauranger, skolor) men inget lika uppmärksammat som det här.

– Vi ville tona ner känslan av scenbelysning som gjorde fasaden onödigt randig. Det starka blå ljuset täppte till och förtog. Fasaddetaljerna i mässing till exempel färgades också blå.

På Zenisk började man med att ta fram ett ljuskoncept byggt på en lager-på-lager-princip, bland annat för att kunna behandla detaljer och volymer separat. I ett drömscenario skulle den senaste tekniken implementeras och alla armaturer bytas ut.

Lyfta, inte konkurrera

Men idéer ställs ofta mot en krass verklighet. Intressen från olika inblandade tenderar att kollidera. Konserthuset ljussättning berör många: trafikkontoret, stadsbyggnadskontoret, Skönhetsrådet med flera.

Här fanns dock en gemensam nämnare: en önskan om att få fram en ”lugnare palett” och tona ner det intensiva blå. Men samtidigt så klart ekonomiska överväganden vad gällde omfattningen av ljusarbetet.

Zenisk och Annelie Sundin gjorde en rejäl inventering. De upptäckte att all belysning på plats inte var utsliten, somligt skulle kunna hålla ett bra tag till. Dessutom var den av god kvalitet, om än inte perfekt för ändamålet. De räknade ut hur lång livslängd de olika armaturerna hade kvar, vissa säkert sju–åtta år.

En hel del oanvänt låg dessutom fortfarande kvar i ett förråd – en konsekvens av coronapandemin. Att använda det som fanns kändes bra, även om en del av konceptet fick avvakta.

”Ljuset ska stötta och förstärka byggnaden, vara en varsam medspelare. Inte ta över och skapa en egen berättelse framför arkitekturen.”

Byggnadens signum, den klassiska fasaden, har armaturer placerade ovan ett galler längst upp bakom kolonnerna. Ett mjukt, jämnt ljus förstärker nu de olika formelementen. I fokus stod redan från början att ta tillbaka den ursprungliga himmelsblå. Därför måste all armatur återge färgen rätt. Ett mer neutralt vitt ljus låter den blå kulören framträda i sin rätta ton. Det lugnare ljuset får fasadens detaljer träda fram.

– Ljuset ska stötta och förstärka byggnaden, vara en varsam medspelare. Inte ta över och skapa en egen berättelse framför arkitekturen. Konserthuset är huvudspelaren. Den ikoniska blå fasadfärgen bär så mycket av husets identitet. Vår uppgift har handlat om att lyfta fram den, inte konkurrera med den.

Konserthusets fasad har återfått sin ursprungliga vackra färg, som får träda fram i sin äkta nyans, tack vare den nya ljussättningen.

Mer återbruk

De mesta av belysningen av Konserthusets sidor, både den vänd mot Hötorget och de övriga tre, är placerade på stolpar ägda av trafikkontoret. Dessa kan Konsert­huset egentligen inte bestämma över fullt ut.

Ljuset på huskroppen mot Hötorget projiceras från armaturer placerade två stolpar, tio meter höga, på Hötorget. Fasadväggen mot Kungsgatan får sitt ljus från tre stolpar, den mot Sveavägen likaså. Vid Hötorgsfaret (nedfarten till parkeringen på sydöstra sidan av huset) är armaturerna placerade på terrassen ovanför.

Inga stora ändringar har gjorts på stolparna, men färgtemperaturen har justerats till 4 000 Kelvin, det vill säga till ett mer neutralt vitt ljus.

Vid inventeringen upptäckte Annelie Sundin ett redan existerande DMX-system.

– Det var ett påkostat, avancerat styrningssystem som inte fungerade utan låg i tidsmässig osynk. Redan innan vi kom in i bilden fanns alltså en superfin teknik på plats som ingen riktigt förstod sig på. Kanske hade den varit för svårt att hantera. I dag är den inkopplad och reglerar ljuset bakom kolonnerna. Allt går per automatik och styrs med astronomiskt ur. Ljuset stiger sakta i skymningen och släcks ner på natten, förklarar Annelie Sundin.

Den gamla blå ­belysningen dolde både detaljerna och stora delar av statyn ­Orfeusgruppen av Carl ­Milles. Dessutom uppträdde fasaden randig.

Fler förbättringar

Med hjälp av ljussättningen kunde tillgängligheten i trappan förbättras. Där hade arkitekten identifierat vissa brister. Konserthuset är ju en blåklassad byggnad och får inte ändras utvändigt. Ett trappräcke mitt på trappan skulle till exempel förstöra helheten.

– Men trappan blev säkrare när vi justerade färgtemperaturen på de befintliga ljuskällorna, ändrade vinklarna på dem och drog ner ljusnivån. Dessutom kompletterade vi med en armatur för att få upp det släta ljuset. Vi använde det befintliga och adderade. En rätt trevlig lösning för att få upp nivåerna på fasaden som helhet.

Ett annat exempel på förbättring, enligt Annelie Sundin, gäller belysningen av Carl Milles fontängrupp ”Orfeusbrunnen” strax till vänster framför trappan. Tidigare var Orfeus blå medan alla andra figurer under honom skiftade mer i grönt. Armaturen sänktes och riktades om, från skulpturen mot trappan. Nu är hela gruppen neutralt grön och harmoniserar fint mot det blåa i fasaden.

–Ljuset fungerar bäst när man inte tänker på det, menar Annelie Sundin. Här handlar det ju inte om att skapa någon effektbelysning.

På en idéskiss som Annelie Sundin visar lyser ett varmt ljus från fönsterraden på första våningen. Man kan urskilja den vackra mässingsdekoren runtom.

–Bakom de två fönstren till vänster ligger en lounge. Den är upplyst när huset använts, vilket ger fasaden ytterligare liv, men Grünewaldshallen innanför till höger har svarta dörrar för fönstren. Lyckligtvis fick jag addera en liten belysningspunkt bakom de stängda fönsterdörrarna så att man ser att det händer något där inne.

Genom att utnyttja ljuset inuti skapas en mer dynamisk exteriör. Det ger ytterligare ett lager av ljus: det sipprar ut och signalerar liv. Upplysta fönster skapar en mjuk och varm konstrast. Allt enligt Zenisks ­ljus­koncept för Konserthuset.

Fler provbelysningar gjordes, ibland under tuffare väderförhållanden. Den översta bilden visar nya och tidigare armaturer bakom kolonnen.

Tankar om resultatet

Husen står tätt runt Konserthuset och det är svårt att se arkitekturen fullt ut. Dessutom är miljön stökig med ­kiosker, parkeringshus och inte minst Filmstadens starkt röda ljusslingor.

– Det går inte att hålla bort störningar från olika håll så här mitt i city. Men i framtiden kommer nog reglerna att bli hårdare, inte minst vad gäller just spilljus, tror Annelie Sundin.

– Vi har provbelyst i flera omgångar, det gör vi alltid. Jag har varit där, arton meter upp vid granitpelarnas slut, och hängt. Man kan ljusberäkna och planera till en viss grad men provbelysningen på plats är nödvändig. Nu samspelar den lugna färgpaletten väl med de arkitektoniska detaljerna. Den låter byggnadens form, materialitet och uttryck träda fram på ett mer sammanhållet sätt.

Självklart vill Annelie Sundin jobba vidare med det första, ambitiöst framtagna ljuskonceptet. Kanske pröva med någon projektionsarmatur, använda silhuetter eller annat för att få ljuset exakt där det ska vara. Utvecklingen inom branschen går fort, påpekar hon.

Men just nu känns det ändå bra.

– Vi har tagit vara på det som gick att använda.

Att tänka hållbart är viktigt. Det styr Zenisks hela ljus­filosofi.

Publicerad den 24 september 2026

Ur Ljuskultur Nummer 3, 2026