När ljuset blev kunskap

Svenska föreningen för ljuskultur, det som i dag heter Belysningsbranschen, bildades för att fostra folk om vad god ljuskultur var för något. Teknik kan vilken dåre som helst lära sig, men god ljuskultur, estetik och bra synkomfort, det är svåra saker. Redan från början var utbildning viktigt och föreningen gick ut med att ägna sig åt belysningspropaganda. Det var en självklarhet att branschen skulle ta ansvar för att utbilda och lära folket vad god belysning var. Det var en tidig insikt att för att kunna ”skapa ökad efterfrågan på tekniskt riktig armatur, installationsmaterial och de nya innermatterade lamporna” måste folket förstå vikten av god belysning. (Citat från Ljuskultur 1929 av vd:n Ivar Folcker.)

De tidiga kunskapssatsningarna

Det stod klart att satsningar behövdes på många olika plan. En utställningslokal öppnades på Kungsgatan 28 i Stockholm. Här fanns olika belysningssystem att ­beskåda och det ordnades regelbundet utbildningar och det hölls föredrag.

Föreningen hade till och med projekteringshjälp och det var bara att komma med sitt projekt till Kungs­gatan och där kunna få hjälp med teknikval och ritningar. Det var inte bara material och lokal som fanns att tillgå. Hela samhället kunde ju fungera som en utställningslokal. Belysningsbranschen ordnade redan 1928 utställningen ”Ljuset i människans tjänst”. År 1930 var det en självklar medverkan vid Stockholms­utställningen där armaturpaviljongen visade upp både det senaste inom inomhusbelysning såväl som vad som kan åstadkommas med neonskyltar.

År 1938 startade en ljusvecka i Stockholm i sam­arbete med Stockholms elverk, Skönhetsrådet och gatukontoret. En succé med många utländska besökare som delvis upprepades 1953 till huvudstadens 700-årsjubileum. Ljusveckan beskrivs under många år i tidningen som en stor succé. Den omnämns långt senare som en modell som borde ha fått fortsätta. Tyvärr kom världskriget emellan och efter det blev det andra sätt att visa upp och lära allmänheten om ljuset.

Från folkbildning till expertkunskap

Under 1960- och 1970-talen flyttades fokus alltmer från kollektiva initiativ till att enskilda bolag själva – eller i samarbete med varandra – drev på experiment, lärande och föreläsningar, med stöttning från Belysningsbranschen. Vi ser satsningar som Järnkonsts stora utomhuslaboratorium som invigs i Landskrona 1974 – en 120 meter lång vägsträcka med flyttbara stolpar, patenterade elmatningar samt skyddsräcken för krockprov. Här kunde de moderna datorframtagna beräkningarna testas med mätningar och nya armaturtyper prövas ut. Det börjar också arrangeras kurser inom beräkning, visuell komfort och projektering. Efterfrågan växer sig allt större att få expertkunskap inom hur man ska planera, beräkna och projektera belysning. Belysningsbranschen hjälpte till att ordna många kurser i mätning, beräkning, elsäkerhet och ritningsframställning.

Belysning var ingenjörens och elkonsultens område. Men den ursprungliga frågan som väcktes redan 1926 var: Hur vi ska hantera ljuset? Vad som är god gestaltning, vad som är vackert och funktionellt samt vad som är god ljuskultur dröjer innan det börjar uppmärksammas inom utbildningar.

Bosse Annell startade år 1988 ett viktigt nätverk. Genom att samla en grupp framstående forskare och experter för att stödja gemensamma intressen inom ljus och belysning lade han grunden för Stiftelsen Ljusforum. Detta initiativ ledde till årtionden av belysningskonferenser och kunskapsutbyte som än i dag är högst aktuellt i Bosse Annells anda.

”Det har ibland framskymtat, om än mycket svagt, att det skulle vara spännande om det fanns en kurs i belysning som hade den psykologiska utgångspunkten i stället för luxtalen.”

I nummer 1 1990 av Ljuskultur kan vi läsa: ”Det har ibland framskymtat, om än mycket svagt, att det skulle vara spännande om det fanns en kurs i belysning som hade den psykologiska utgångspunkten i stället för luxtalen.” Sagt och gjort så sattes två sådana tillfällen upp av branschprofilen Lasse Söderholm. Dock blev han mycket besviken då endast sex deltagare anmälde sig till kursen. Än mer besviken blev han på att alla var män, då han räknat med att ämnet skulle väcka kvinnornas intresse. Detta är i en tid då vi fortfarande hade en överväldigande majoritet av män i branschen.

I dag visar undersökningar från, bland annat, IALD att 51 procent av de som tillskriver sig själva titeln ljusdesigner är kvinnor. Det är en radikal förändring kopplat till att utbildningen inom belysning också började handla mer om ljus, design och tog en större helhetsbild. Det blev ett mer komplext och mångfasetterat ämne än endast teknik och beräkning.

Något som formade vårt sätt att utbilda och sprida kunskap var en kurssatsning på 80-talet inom Ljuskulturs regi, nämligen Ljusskolan. Kurserna blev mycket populära och 1988 utsågs Leif Wall som ansvarig för kurserna. Vi kan läsa i Ljuskultur nummer 1/1988 hur Stora ljusskolan nu blir än större och de tidigare kurserna ökas till att bli en kurs på hela sju dagar, den mest omfattande och djupgående utbildningen du kan gå i Sverige. För 9 500 kronor får du allt om olika ljuskällor, metodik vid belysningskontroll, krav på mätning, ögats funktion, datorprojektering, arkitektonisk syn på belysning och dagsljusbelysning.

När ljuset flyttade in på högskolan

Under större delen av 1900-talet handlade belysningsutbildning främst om praktik. Installatörer lärde sig installera, tillverkare att konstruera armaturer och konsulter att dimensionera anläggningar. Men någon sammanhållen akademisk disciplin kring ljus fanns egentligen inte.

Från 1960-talet och framåt byggdes successivt en forsknings- och utbildningsmiljö upp där ljuset inte längre enbart betraktades som en teknisk installationsfråga, utan som ett område där teknik, arkitektur, perception och människans upplevelse hörde samman. Här utvecklades inte bara nya beräkningsmetoder och projekteringsprinciper, utan också ett språk för att beskriva hur människor faktiskt ser och upplever rum. Anders Liljefors kom att bli en av de mest betydelsefulla gestalterna i denna utveckling genom att förena teknisk belysningskunskap med arkitektur och syn­vetenskap. Hans arbete kom att prägla flera generationer av svenska ljusplanerare och används fortfarande som kurslitteratur vid universitet och högskolor.

Under större delen av 1900-talet hade kunskapen om belysning vuxit fram på många olika håll. Företag utbildade sina medarbetare och högskolor bedrev forskning inom enskilda områden. Belysningsbranschen genom Ljuskultur spred kunskap genom trycksaker, artiklar, kurser och seminarier. Men verksamheten var utspridd.

I mitten av 1990-talet växte därför en betydligt större idé fram. Tänk om Sverige kunde samla allt detta under ett och samma tak? Det blev grunden till de två utbildningar, ljusutbildningen vid KTH, Kungliga Tekniska högskolan och ”Ljushögskolan” i Jönköping.

Två avgörande satsningar

När man talar om svensk ljusutbildning är det svårt att komma förbi KTH. Under lång tid hade KTH varit en självklar plats för utbildning inom byggnadsteknik, elektroteknik och arkitektur. Här utbildades generationer av ingenjörer som arbetade med elinstallationer, belysningsanläggningar och byggnaders tekniska system. Men ljuset hade ännu ingen egen akademisk hemvist. Detta skulle förändras år 2000 då Jan och Agneta Ejhed grundade Ljuslaboratoriet vid KTH:s campus i Haninge. Bakgrunden var enkel men samtidigt djärv. De utbildningar som fanns i Sverige var huvudsakligen tekniskt orienterade. Det saknades en utbildning som tog sin utgångspunkt i människans upplevelse av ljus och som förenade arkitektur, design och teknik.

Jan Ejhed har själv beskrivit hur idén möttes av stor skepsis. När han berättade att målet var en tvåårig utbildning i ljusdesign fick han höra en kommentar som blivit smått legendarisk:

”Man har väl en krok i taket och så hänger man upp en lampa.”

Citatet säger mycket om tiden. Ljus betraktades fortfarande som en självklar teknisk komponent snarare än ett eget kunskapsområde. Just därför blev utbildningen också ett viktigt vägskäl för hela branschen. Om nu Ljuskultur under nästan hundra år hade utbildat branschen genom artiklar, seminarier och kunskapsspridning, så gav Jan och Agneta Ejhed ljusdesignen en akademisk hemvist. De flyttade frågan från ”hur monterar vi belysning?” till ”hur formar ljuset människans upplevelse av rum?”

”Ljuset behövde sättas in i ett mänskligt sammanhang.”

Samtidigt i Småland får Håkan Fransson, som ledde arbetet med att utveckla Ljushögskolan, samma typ av insikter och tankar. Sverige hade god teknisk kompetens inom belysning, men behövde bli bättre på att förstå den visuella upplevelsen och människans behov. Kunskap om lux och armaturer räckte inte. Ljuset behövde sättas in i ett mänskligt sammanhang.

När Ljushögskolan invigdes år 2000 betonades också något som fortfarande känns modernt. Utbildningen skulle utbilda en ny yrkesroll. Nämligen en person som kunde fungera som brygga mellan de tekniska och de visuella kvaliteterna. Undervisningen varvade teori, laborationer, studiebesök och projektarbete, och ämnena sträckte sig från människans biologiska och visuella behov till ljushistoria, dagsljus, installationsteknik, projektering, etik och forskningsmetodik.

Olika vägar mot samma mål

Det är också intressant att jämföra KTH med Ljushögskolan i Jönköping.

Där Ljushögskolan ville skapa en ny yrkesroll, ljusplaneraren eller ljusdesignern, lade KTH grunden för den vetenskapliga förståelsen av ljuset. De två utbildningarna kompletterade därför varandra snarare än konkurrerade. KTH bidrog med forskningen och teorin, medan Jönköping utvecklade en uttalad tvärvetenskaplig utbildning med stark koppling till branschens praktiska behov. Tillsammans visar de hur svensk ljusutbildning successivt rörde sig från ett rent tekniskt perspektiv mot ett synsätt där teknik, människa och gestaltning bildar en helhet.

Det finns flera viktiga satsningar att nämna. I slutet av 90-talet och kort in på 2000-talet gjordes en satsning vid Göteborgs universitet på en internationell masterutbildning inom ljusdesign. En av de drivande krafterna för det som blev Ljuscentrum var professor Olle Andersson. Ambitionen var att skapa en tvärvetenskaplig utbildning där arkitektur, stadsbyggnad, teknik och hållbarhet möttes, och att komplettera de utbildningar som redan fanns i Stockholm och Jönköping. Tommy Thuvesson var ansvarig föreståndare för Ljuscentrum som det kallades och tillsammans med professor Johan Sjöstrand ansvarade för utbildningen. Satsningen blev dock relativt kortlivad. Trots höga ambitioner och internationella kontakter lyckades utbildningen aldrig etablera en långsiktig verksamhet och avvecklades efter några år. Även om historien blev kort visar den hur starkt intresset för akademisk ljusdesign hade vuxit. Från att ha varit en specialkunskap hade ljus blivit ett ämne som flera av landets högskolor ville utveckla och profilera sig inom.

Men tidigare, redan på 1990-talet, genomfördes det också kurser på Konstfack. Med perceptionsstudion som en pedagogisk miljö fick studenterna utforska samspelet mellan ljus, färg, material och mänsklig upplevelse, långt innan begrepp som human centric lighting blivit etablerade. Konstfack bidrog till att föra in ljuset som ett självklart gestaltningsverktyg inom design- och arkitekturutbildningen, ett perspektiv som lever vidare än i dag genom utbildningar och forskningsmiljöer inom rumslig gestaltning.

Ju mer vi lär oss, desto fler frågor får vi

Det finns oändligt med namn och satsningar värda att ta upp och hylla. Nedslagen här är endast en påminnelse om den viktiga frågan om kunskapen, utvecklingen och att göra saker tillsammans för att det ska bli bra. När man läser Ljuskultur är det lätt att tro att utbildningarnas mål varit att hitta svaren. Det är dock bara en del av sanningen, för de första hundra åren har också lärt oss att ställa bättre frågor.

På 1930-talet handlade frågan om hur människor skulle kunna se.

På 1950-talet om hur de skulle kunna arbeta.

På 1970-talet om hur vi skulle hushålla med energi.

På 1990-talet om hur ljuset formar rummet.

På 2020-talet om hur ljuset påverkar sömn, hälsa och natur.

De tidiga frågorna har inte försvunnit utan bara fått sällskap av nya. Det är därför utbildningarna aldrig blir färdiga utan följer samma utveckling som ljuset. Ju längre vi kommer, desto större blir området. Vi fördjupar och utvecklar och förstår än mer hur vi måste samarbeta över olika områden för att åstadkomma det goda ljuset.

Belysningsbranschens största framsteg är inte glödlampan, inte heller lysröret, DALI eller LED. Inte ens elektriciteten. Kanske är det största den vilja som funnits under hundra år, viljan att fortsätta lära. Under hundra år har branschen skapat kurser, laboratorier, högskoleutbildningar, forskningsprojekt och tidskrifter. Allt med ett och samma syfte: att förstå ljuset lite bättre än förut. Just därför fortsätter branschen att utvecklas. Inte för allt vi redan kan – utan för att vi vet hur mycket som återstår att lära.

Publicerad den 24 september 2026

Ur Ljuskultur Nummer 3, 2026