”Branschen är full av en enorm kreativitet”

Vad var det som en gång väckte ditt intresse för ljus och hur började din yrkesbana en gång i tiden?
– Jag målade en 75W glödlampa med vattenfärg när jag gick i sexan. Den var jättefin i två minuter tills den exploderade och på den vägen är det…. Sedan hade jag många år senare enorm tur när jag fick en praktikplats en sommar på SVT i Stockholm i mitten på åttiotalet. Dåförtiden var SVT en gigantisk drömfabrik och jag hade under mina år där, från 1988 till 2000, den stora ynnesten att få arbeta med och lära mig av alla människor som en gång i tiden mer eller mindre uppfann hur TV-mediet fungerar.

– Jag har alltså ingen som helst formell utbildning för det fanns inte då, utan har lärt mig det jag kan av de stora legendariska ljussättarna på SVT och genom hårt arbete under snart 30 år. Jag ser det som en stor ynnest att få arbeta professionellt med detta som egentligen var en hobby men som blev en passion. Det är inget vanligt jobb och arbetstiderna är oftast vidriga, men det är mycket sällan det är tråkigt på jobbet. Och hela branschen är full av en enorm kreativitet och knäppgökar som dagligen förgyller våra liv.

Berätta gärna om tekniken bakom ljussättningarna och hur ljussättningsprocessen gick till vid årets tävling.
– Rent tekniskt så använder vi MA Lighting GMA2- ljusbord för kontroll och programmering av ljusriggen. När man hänger upp så många armaturer är det en enorm mängd parametrar som ska kontrolleras, och MA-systemet kommunicerar via fiberoptiska noder från mixplats till scenen, där signalen omvandlas till Ethernet, för att sedan omvandlas till DMX som sedan kablas ut till lamporna.

– Jag hade fyra ljusoperatörer på var sitt ljusbord och även om de jobbar i samma Ethernet- miljö så är de uppkopplade i separata sessions, vilket innebär att de oberoende av varandra kan jobba samtidigt på fyra olika låtar. Detta är ett arbetssätt vi utvecklat under åren med Melodifestivalen och det gör att editering av de olika bidragen går mycket fortare. Varje operatör kan slå över sin tidskod till sin egen laptop, och där spela respektive bidrag med kod och därigenom jobba med just sin del av ljusriggen i just den låten. Sedan kan vi gå ”live” igen och generera kod från en operatör och kontrollera resultatet med alla operatörer i realtid. I showmode, läser vi tidskod från backtracken, alltså den musiken som spelas på scenen. Alla i produktionen använder samma kod så när vi måste reda ut ett problem i en viss sekvens av ett bidrag, pratar vi om samma sak vilket underlättar. Det är allt från ljus, kameravinklar, pyroteknik, automation, med mera.

– För ESC genomförde vi fyra veckors förprogrammering där vi programmerade alla låtar i en virtuell värld. Så när vi anlände till arenan, hade vi detaljerade grunder till alla 43 bidragen. (De blev 42 då Rumänien diskades, men det visste vi inte då.) Vad det gäller den kreative delen av ESC, så ska alla tävlande länder komma in med ett dokument som kallas för ”look and feel” där de, mer eller mindre detaljerat, beskriver hur de vill att deras bidrag ska se ut och uppfattas i bild. Alla vi i det konstnärliga teamet, tar del av dessa och gör en tolkning av informationen. Vi försöker sedan skapa efter deras önskemål, men med våra förutsättningar. Det blir en del konflikter, då vi också, precis som i Melodifestivalen, måste hålla hårt i formen av programmet. Alla kan inte ha pyro eller blått ljus, till exempel, då försvinner dynamiken i showen. Vi försöker sprida uttrycken så mycket vi kan för att leverera ett bra TV-program. Förutom den kreativa biten, handlar mitt jobb om att processa en enorm mängd information och koka ned detta till något som fungerar i TV. Man får vara lite psykolog också även om jag inte har direktkontakt med själva delegationerna ”Alla kan inte ha pyro eller blått ljus, då försvinner dynamiken i showen.”

Jag läste någonstans om att ditt favoritnummer, ljusmässigt var Georgiens, berätta gärna lite om det!
–Georgien var roligt för att det inte alls hörde hemma i ESC. Deras brief gick ut på att de ville ha något ganska utflippat men ändå stilistiskt och det är precis det som behövs i floden av ”bubbelgum-TV”, som ett ESC kan bli. Nu tycker jag nog att vi lyckades driva vårt generella arbetssätt mot en mer teatralisk miljö över hela programmet, men just Georgien blev en rolig genomsköljning av olika intryck. Både ljus och kamerateknik gick helt ”bananas” och jag gillar att vi kunde vara så modiga i detta forum och driva det kreativt till sin spets. Helt otippat gick Georgien också till final vilket man kanske inte trodde med tanke på hur mycket vi smällde på under deras låt.

–Jag lyckades också för första gången i ESC historien placera sex bakföljeoperatörer i bild sittande i sina stolar hängande i sina trussar bakom bandet på scen. Detta försökte jag med redan 2013, då fanns det dock inget bidrag som det passade i. Jag är mycket nöjd över det! Annars fanns det många andra bidrag som jag av olika anledningar gillade rent kreativt och visuellt, man få alltid sina ”babys” då man lyckas driva en idé som man kan stå för. Jag gillar också F.Y.R Makedonien, Serbien, Belgien, Australien, Bulgarien och Armenien vilket är ett av mina stora favoritnummer.

Vilket lands bidrag var det mest utmanande, ljusmässigt, och varför?
–Vi hade fem nummer med olika typer av projektion och interaktiva ”hologram”-dukar med artister som befann sig ”i” eller bland dessa dukar. Det är oerhört komplicerat att få adekvat exponering på artisten utan att slaska på dukarna och därigenom förstöra tricket och samtidigt få korrekt exponering av projektionen och några av dessa bidrag var rena mardrömmarna att få ihop. av dessa bidrag; Australien, Malta, Ryssland, Vitryssland och Island, var Island det i särklass krångligaste då vi hade kameravinklar 360 grader och dukar på tre ställen samtidigt som artisten hade ansiktet riktat åt samtliga riktningar under låten.

Teknikutvecklingen går i rasande takt och påverkar ditt arbete enormt. Kan du berätta vad som var nytt i år, när det gäller produkter och teknik?
– Vad det gäller armaturer, så använde vi några för mig helt nya armaturer för första gången och vi använde infraröd ”tracking” på några mellanakter. Det vill säga att via sändare och mottagare kunna följa en artist med till exempel grafik i LED golvet eller rörliga lampor automatiskt.

– Den stora revolutionen för mig är de nya ljuskällorna för stora rörliga lampor med betydligt bättre CRI-värde än förut. Det ger en fantastisk färgåtergivning, där vitt äntligen är vitt utan grönstick eller rosa toner. För TV-belysning är det ett genombrott, det blir mycket enklare att matcha olika armaturers färgtemperatur och därigenom undvika felaktiga färgstick. Annars hade vi en genomskinlig projektionsduk, ”Holo­gauze” som användes i t.ex. Australiens bidrag. Kameran ser den inte om artisten är ljussatt bakom den och därigenom känns det som om artisten befinner sig inne i projektionen. Det är något som jag kommer att utforska mer, trots att det är så komplicerat.

– Projektion på den här nivån är oftast väldigt krångligt beroende på stora avstånd, höga rigghöjder och svårigheter att få rätt positioner på både objektet som ska belysas och projektionsytan. Vi hade ett antal stora projektorer, världens största faktiskt, med spegelhuvuden på, så vi kunde placera bilden nästa var som helst, men om man vrider en bild med en spegel så förändras geometrin av bilden och därigenom måste den keystonas och mappas rätt i realtid. I Armeniens bidrag använde vi också sex projektorer med speglar som rörliga lampor (scanners) för att göra ett trick tillsammans med videomixern som såg ut som ett hologram i bild, fast det var en insert i själva bilden av bildmixern. Hur vi gjorde det tricket går inte att förstå när man ser numret i bild, och sånt gillar vi!

Här kan du höra Fredrik berätta om sitt arbete med ESC 2016.

Publicerad den 10 oktober 2016

Ur Ljuskultur Nummer 5, 2016