Ett hotell måste vara allt

Ett hotell ska inte vara som att komma hem – absolut inte! På ett hotell ska du bli överraskad, inspirerad, rörd, chockad. Ett hotell ska berätta historier genom design – vilket i sin tur skapar nya historier med gästerna i huvudrollen.

Enligt Carsten K. Rath, den karismatiska ägaren av hotellet Kameha Grand i Zürich som 2015 slog upp dörrarna till sin 20 350 kvadratmeter stora glasbox mellan innerstaden och flygplatsen, berättar man dessa historier genom att skapa en kontext som knyter an till den ort där man befinner sig. Kanske är det också en fördel om designern inte kommer därifrån, och därmed har resenärens utifrånblick? Hursomhelst så har Rath anlitat holländska Marcel Wanders, som vågar leka med stereotyper, och han slår på stora trumman: I såväl de 245 rummen som publika områden hittar du kassaskåp, choklad, koskällor, klockor, gökur (fastän gökur i själva verket är en tysk tradition som blivit kidnappad av Schweiz) – pengar, guld, berg, skidåkning – kan du komma på en schweizisk kliché, så är chansen stor att du hittar en twistad variant av den någonstans på Kameha Grand.”Ett hotell måste vara allt. Arbete, njutning och party – idag mixas allt ihop.”

1960-talsinpirationer har sedan några år tillbaka en stark närvaro inom mode och populärkultur, och det syns även här – inte minst leker man med skalor på ett popkonst-igt, närmast Claes Oldenburgskt vis med uppförstorade detaljer som enorma mässingsglänsande lampskärmar, en gigantisk (cirka 4 meter i diameter) uppochnervänd tallrik i taket på restaurangen och en pepparkvarn som är närmare 150 centimeter hög.

– Det rena, grafiska, svarta och vita hotellen från början av 2000-talet är borta. Nu vill gästerna att det ska vara mysigt. Eftersom interiörerna och ljussättningen måste gå hand i hand tycker jag att det blir bäst när inredningsdesignern också gör ljuset – om de har kompetensen. På Kameha och mina andra projekt är det Marcel Wanders som gör allt, säger Rath. [Med schweiziska Lichtkompetenz som uppskattad underkonsult på Kameha, red anm.]

Baren till vänster innanför lobbyn känns som en blandning av ett privat hem, klubb, mötesplats och bar där förändringar åstadkoms framför allt genom varierande ljussättning. Ett rött sammetsdraperi mittemot den guldklädda baren för en tämligen anonym, icke ljussatt tillvaro under dagtid, men när cocktail hour kommer – klockan 18.00 – så ljussätts draperiet med ett par downlights från en väggramp vilket ger baren en känsla av teaterscen, och tillsammans med Wanders dekorativa hängarmatur med stora vita bubblor med halo-effekt, så lyfts utrymmet från mötesplats till ett mer avslappnat ställe.

Den effektskapande ljussättningen fungerar väldigt bra – med ett varierande stämningsljus i barer och restauranger och en ljussättning med samma mysfaktor som en lägereld i cigarrloungen. Däremot har man lyckats sämre i Urmakarsviten där jag stannar en natt. Bland annat upplever jag en extrem bländning i svitens walk-in garderob, och enligt mig har man alltför komplicerade kontrollpaneler i rummen: Strömbrytare med sex olika positioner och touchlösningar. Till slut struntar jag i att ens försöka få till det exakt som jag vill ha det, antingen är det tänt eller släckt.

På Kameha har man byggt in flexibilitet både i interiörer och ljus. Det är inte billigt, men Carsten menar att det lönar sig, eftersom ett hotell kommer att förändras – det måste kunna utvecklas i samma takt som gästerna.”Vår perception av vad som är Schweiz lockar fram ett leende, och du är i Schweiz, men det är liksom … mer.”

– Hotell är en blandning av arbete och fritid och restaurang, mötesplats och kontor eller bar. Ett hotell måste vara allt. Arbete, njutning och party – idag mixas allt ihop, folk jobbar inte 8 timmar längre. Behoven förändras under dagens gång – och det kommer bli ännu vildare i framtiden, menar Rath.

– Vår perception av vad som är Schweiz lockar fram ett leende, och du är i Schweiz, men det är liksom … mer. Carsten skrattar till innan han fortsätter:

– Kanske tänker du till en början inte på att de bruna läderväggarna är uppförstorade chokladrutor – men om du gör det, så uppskattar du det. Likaså med kassaskåpsdetaljer i rummen, en uppenbar flirt med Schweiz bankhistoria. Gästerna glömmer det inte. Vad kommer du ihåg från det senaste standardhotellet som du bodde på? frågar Carsten K. Rath retoriskt.

Nischade på asiatisk lyx

I ett före detta industriskjul med en anonym, smal entré i en undangömd, mörk kullerstensgränd, som tagen ur Rännstensungar – ligger The Flaming Beacon, Melbournes främsta ljusdesignkontor, som specialiserar sig på hotell. Delägare Andrew Jaques, med 23 års erfarenhet av ljusdesign, leder mig genom en smal entré förbi en vägg av utmärkelser, däribland ett flertal IALD Merit Awards. Vi kommer in i ett generöst loft-kontor med två öppna våningar och exponerade vita takbjälkar. Här brinner flitens lampa – de 24 medarbetarna har 25 projekt på gång med ett flertal av de mest etablerade hotellarkitekterna i världen, däribland Kerry Hill i Singapore, Denniston i Kuala Lumpur, SKM Architects i Seoul, MQ Studios i Shanghai och i Layan Design Group in Melbourne.

– Det är en väldigt liten värld som ritar de lyxigaste hotellen, och som tur är förstår operatörerna och arkitekterna vikten bra ljussättning – de förstår att ljusdesigner behövs.

Med hotell som Park Hyatt Sunny Bay i Sanya, (IALD Merit Award 2016), Puli Hotel i Shanghai och Puyu i ­Wuhan har the Flaming Beacon ljussatt projekt som definierar vad lyx är för en kinesisk hotellgäst.

Hotell är en del av en upplevelseindustri, vilket ­kräver en emotionell ljussättning, att skapa kvaliteter som är svåra att få till i vardagen där så mycket tävlar om din uppmärksamhet. Ett hotell blir ett tillfälligt utrymme där miljöer gärna får vara varma och vagt familjära, men de ska vara mycket mer och bättre än normalt. Om folk och fä ska spendera massa pengar på att resa någonstans vill de vara någonstans där de normalt sett inte är. De vill känna något annorlunda.

– Vi skapar lätt surrealistiska miljöer som helt enkelt är lite, eller ibland mycket mer än vad man som gäst kan förvänta sig. En värld som är mer kontrollerad, mer mättad, mer perfekt – dock utan effektsökeri eller genom att vara för prålig. Tricket är att inte göra några trick: Om du som gäst kommer in någonstans och ser att någon försöker manipulera miljön – och dig – så försvinner magin, säger Andrew Jaques, stryker sig över det tunna skägget och rättar till de rejäla svarta glasögonbågarna.

Andrew Jaques är arkitekt, och träffade The Flaming Beacons grundare Nathan när denna var gästföreläsare i ljusdesign.

– Det var första gången jag verkligen insåg vad ljussättning kunde göra med arkitektur, vilket var extremt spännande. Hotellarkitektur har ofta stora visioner och konceptuella idéer som urvattnas av en bister byggverklighet eller kompromissande plånböcker. Men bra ljussättning kan förstärka konceptets ursprungliga styrka och få gästerna att fokusera på vad arkitekten tycker är viktigt. Framför allt på kvällen – artificiellt ljus är bättre på att stötta en arkitekts vision än dagsljus, eftersom du inte kan kontrollera dagsljus på samma sätt, du kan sällan lika exakt bestämma vad du vill understryka. Bra hotellinredning och ljussättning handlar också om att knyta an till var du är genom att accentuera detaljer som frammanar känslor av lokal miljö, hantverk och historik – vilket gör det tidlöst. Dagsljus och artificiellt ljus ska jobba sömlöst tillsammans. Till exempel så kan du programmera in långsamma förändringar som förlänger solnedgången – exakt när solen försvinner kommer det artificiella ljuset fram. Ja, [ljus-]konstnären James Turrell är en stor inspirationskälla, skrattar Andrew.

Kvalitet hela vägen

Armaturutbyte från entreprenörens sida händer överallt i världen, men i Kina – finns det alltid något alternativ som är billigare och till synes av likvärdig kvalitet. Ibland är kvaliteten också likvärdig. Men alltför ofta håller alternativen sämre kvalitet som inte gör någon nöjd med resultatet – därför är det jätteviktigt att vara med i hela processen.

– Vi ljusdesigner måste vara där och visa vår expertis – säg att du har två MR 16 lampor, en från Soraa och en från ett sämre märke. De kanske ser likadana ut, de påstås ha samma specifikationer och samma tekniska data – men de har inte samma ljus! Du måste titta, känna – och som ljusdesigner bestämma vad som är viktigt för att uppnå din vision, du måste bestämma vilka strider som är värda att ta.

Det handlar också om att vara med hela vägen.
– Vi har ett par gånger varit med bara fram till upphandlingen – men efter vi lämnade projekten spårade de ur. Vi blev inte nöjda, kunderna blev inte nöjda, gästerna blev inte nöjda. Så nu tackar vi nej om vi inte kan jobba direkt med kunden genom hela projektet, säger Andrew bestämt.

Copyright är också ett problem, vilket är en anledning till att The Flaming Beacon själva designar de dekorativa armaturerna på så gott som varje projekt. På det prisade Puli i Shanghai (2007) finns till exempel 90 olika specialtillverkade armaturer! Det handlar inte bara om skaparglädje.”Jag har alltid varit intresserad av zonen mellan vad som är uppenbart och vad det uppenbara döljer.”

– Om det är våra egna lampor så kan det vara OK med minimala förändringar som inte påverkar designens DNA, till exempel pulverlackerat stål i stället för massiv mässing. Men om det är en märkesprodukt är det inte OK med en kopia. I ett projekt var Tom Dixons Beat Pendant helt enkelt den perfekta armaturen – det fanns ingen anledning att designa något eget. Men kunden var oförstående till varför de inte kunde tillverka egna versioner.

– Jag funderade länge på hur jag skulle förklara det för kunden, och sa till slut: ’Ni kommer att bli vida berömt som ett av världens främsta designhotell. Ni kommer locka människor från hela världen, och designkännare kommer att se att det är en piratkopia av Tom Dixon. När de sedan går till restaurangen och ser en flaska vin för 500 $ kommer de undra om det också är en piratkopia. Om ni [genom falska armaturer] sår ett frö av tvivel, kommer ni att ha stora problem med trovärdigheten och förlora gäster’. De köpte argumentet – och original­armaturer, säger Andrew.

Användarvänlighet

Som gäst vill du i regel bara reglera ljuset till det mörkare eller ljusare.

– Om en gäst genom att vrida på en knapp går från 20 procent till 100 procent av ljusstyrkan så rör de sig i själva verket sömlöst mellan olika scener som vi har förprogrammerat, scener som alla ser bra ut. Det är så det ska fungera. Tekniken finns där sedan flera år tillbaka, men ändå är det alltid en av de svåraste sakerna att få till, för alla vill vara med och bestämma. Det får inte vara för dyrt, det måste se bra ut, så alla måste jobba tillsammans. Philips Dynalite har ett bra system, Lutron också. Eldoled har också otroligt jämna, flimmerfria dimningssystem som är väldigt imponerande, dimningskurvorna kan ställas in efter den algoritm som styr vår perception som ju inte är linjär. Allt detta faller såklart samman om man inte använder rätt typ av intuitiva strömbrytare. Enligt Andrew är anledningen till att hotell ibland ger intrycket av att man behöver vara elektroingenjör för att släcka läslampan är att strömbrytare är svårsålda.

– Strömbrytare är osexiga jämfört med själva ljuset. Teknik i form av en liten box är inte så lockande.

På Puyu som stod färdigt 2013 är alla armaturer specialtillverkade, och en av Andrews favoriter är pendelarmaturerna i form av 120 centimeter långa, svarta stålrör som belyser den kopparklädda baren med varma spotlights med 3000 K. Rören är laserskurna i botten och guldmålade på insidan.

– Om vi kan göra något enkelt med en stor effekt, gör vi gärna det. Blandningen av ljus och reflektion får änden att se translucent ut,

Du gillar att leka med våra sinnen?
– Ja, i ett annat liv vore jag industridesigner.

Eller magiker?
– Jag höll faktiskt på en del med trolleri när jag var yngre – men skriv inte det, skrattar Jaques.

Varför inte, ljus handlar ju väldigt mycket om illusioner?
– Det är sant. Jag har alltid varit intresserad av zonen mellan vad som är uppenbart och vad det uppenbara döljer. Det handlar också om att låta det vackra styra din uppmärksamhet.

En zon där reflektioner och speglingar spelar en stor roll.
– Javisst, material som multifacetterad koppar med reflekterande ytor skapar flera lager som ger intryck av att något händer! Det är alltid en stor utmaning att med hjälp av smart placerade speglar och andra reflekterande material skapa så stor effekt som möjligt med så få ljuskällor som möjligt.

LEDs vara eller icke vara av ljuskvalitetsskäl är sedan ett par år tillbaka en icke-diskussion, så länge man väljer de bästa produkterna.

– Ett problem är dock att hela produktcykeln glöms bort i miljödiskussionerna.

Allt fler armaturer består ju av hela modulen där man byter ut hela, slänger den, vilket kanske är en större miljöförlust än vinsten genom energisnåla lampor med långt liv. Vi föredrar lösningar där man kan behålla så mycket som möjligt. Har någon gjort en komparativ studie för miljövinst som även tar med konstruktionen och det som i slutändan slängs? Har någon gjort en komparativ studie som jämför miljökostnaden mellan att byta en halogenlampa tre gånger på 20 år jämfört med en LED lösning där man slänger bort hela armaturen efter 10 eller 20 år? Svaret är inte uppenbart, säger Andrew och skakar på huvudet.

Cirkadisk dimning

En framtida trend är cirkadisk dimning, där dimning styrs efter vår dygnsrytm och därmed efter en viss tidpunkt, exempelvis när du vaknar ger gästerna en boost av ett kallare ljus och efter solnedgången ett varmare ljus. Detta är ett nytt område som säkerligen kommer att utvecklas i takt med att data kommer från projekt som Swedish Healthy Homes, och Andrew Jaques räknar också med att ha åtminstone emotionella, självupplevda data att jobba med inom kort. För han lever som han lär:

– I mitt eget hem som jag snart flyttar in i med min fru har jag installerat en fotoelektrisk cell som efter tio på kvällen inte tillåter ljus som är kallare än 2500 K. Efter tio är det bärnsten som gäller.

I slutändan tycks en tysk hotellägare och en australisk ljusdesigner vara tämligen överens: Att komma till ett hotell ska inte vara som att komma hem, och det är extremt viktigt att på något sätt åstadkomma en lokal förankring. Men å andra sidan är det också viktigt att som gäst inte förvänta sig alltför mycket – för som författaren Alain de Botton uttrycker en ofrånkomlig realitet kring resande: ”Ett monumentalt men tills dess förbisett faktum gjorde sig [plötsligt] uppenbart. Jag hade av misstag tagit med mig själv.”*

*Från The Art of Travel, fri översättning.

Publicerad den 31 januari 2018

Ur Ljuskultur Nummer 1, 2018