”Som en sammetslen, viskande beröring”

Inga skarpa strålkastare som tidigare utan sammetslent ljus som manar fram nyanser, lovade vice borgmästaren Kalle Klandorf i ett pressmeddelande för ett par månader sedan när belysningen av Tallinns gamla stadskärna skulle invigas. Less is more, alltså. Den devisen tycks också varit ledstjärna för Jari Vuorinen. Han och hans medhjälpare från Lighting Design Collective:s kontor i Helsingfors har ansvarat för ljusdesignen. Resultatet är dramatiskt, både intimt och storslaget.

Tallinns gamla delar liknar till en del Gamla Stan i Stockholm. Antalet bostäder är begränsat, däremot är stadskärnan ett kommersiellt centrum med restauranger och butiker. Den stora skillnaden är att ­Tallinns gamla stadsdelar har ett betydligt mer spektakulärt läge på en höjd. Och dessutom en ringmur som fort­farande ramar in delar av staden. ­Tallinn sägs ha varit en av de starkaste befästningarna i norra Europa under 1500-talet och på sina ställen går det fortfarande bara att komma in i ”vanalinn” via de ­medeltida stadsportarna.

De äldsta delarna byggdes på 1100-talet. Här finns ett tiotal kyrkor, gatorna är kullerstens­klädda. Dominikaner­klostret i mitten grundades på 1200-talet, centralt ligger även rådhuset och det gamla fängelset, som byggdes färdigt under 1400-talet.

Inte konstigt alls att Tallinns mitt blivit turistmål och hamnat på Unescos världs­arvslista.

Bakgrunden

Belysningen i de gamla kvarteren lämnade dock en hel del övrigt att önska. Så för två år sedan (inför hundra­årsfirandet av Estlands självständighetsdag 2018) beslöt stadens styrande att utlysa en belysningstävling. Målet var ett helhetsgrepp, att se över ljussättningen av fasader, gränder, portaler och torn. Att göra stads­kärnan ännu mer attraktiv.

Vann gjorde Lighting Design Collective. Varför just ni, frågar jag Jari Vuorinen?

– Framför allt av två orsaker, tror han. Först och främst själva konceptet. Det handlade inte om någon matematisk planering med hur mycket ljus man skulle sätta på den och den väggen. Vårt koncept var mer emotionellt. Den andra omständigheten, som gjorde att vi vann, var att vi gjorde tester på plats. Tog med några armaturer och prövade så att beställarna med egna ögon fick se hur det skulle kunna bli på riktigt.

Jari Vuorinen hade turistat i Tallinn tidigare, en viktig erfarenhet. Men nu när han och hans byrå fick jobbet studerades kvarteren på ett helt annat sätt. Alla ljus­idéer måste ha någon mening för både tillfälliga besökare och alla som verkar där i sin vardag.

– När vi kom med i tävlingen försökte vi genast komma fram till något vi kunde formulera oss kring. Vi gick runt, kanske tre-fyra timmar. Det första vi kom att tänka på blev själva utgångs­läget. Här gällde det att viska istället för att skrika. Utifrån den insikten gick vi framåt och laborerade med olika nivåer. Okej, vi visar var kanonerna har stått och var fiendens kanoner har träffat. Vi visar ärren på väggarna. För att på något vis kunna påminna människor om att byggnads­verken funnits här under långa tider. Och att de kommer att ­finnas kvar ännu när vi är borta, när våra lampor har slocknat. Att ta fram och ljussätta detaljer, hade med viskandet att göra. Och att skapa en vilja hos besökarna att våga gå nära väggarna, att titta noga. Att skapa ­taktilitet, få murarna att kännas levande.

Konceptet

Konceptet som sedan formulerades inleds med en bild av ett spädbarn i famnen på en man men kraftiga armar. Muren som omsluter staden, försvarar och ­skyddar. ­Ungefär så här låter det: ”Murarna finns där för att ta emot kulan i ditt ställe. De lider. De står kvar för alltid. De är märkta av ärr. De bär historien, håller ljuset, håller livet.”

I beskrivningen av hur Tallinns märkliga historiska arv ska presenteras rent belysnings­mässigt talas det alltså i konceptet om intimitet och om att lyfta fram detaljer. Meddelanden ska inte basuneras ut: ”Rop kan höras på avstånd, men för en viskning måste du komma närmare. En viskning är mer känslig.”

Enligt Lighting Design Collective var den tidigare belysningen främst inriktad på att synliggöra alla torn på långt håll. Strålkastarna skrek ut ljuset och fick byggnaderna att se platta ut. Nu skulle man inte bara dämpa allmänljuset utan också använda kombinerade belysnings­lösningar för att skapa något vackert: strukturer, form och skuggor. Mer liv helt enkelt.

” Muren omsluter staden, försvarar och skyddar.”

Enligt Jari Vuorinen var Tallinn-projektet inte så stort rent fysiskt jämfört med många andra uppdrag. Däremot var det komplicerat. Det fanns inga egentliga ritningar över de gamla byggnaderna så man kunde inte ta fram någon modell på ett enkelt sätt. Det blev därför lite mer komplicerat att dokumentera placeringar av kablar, router och så vidare.

– Vi fick anlita en person på plats som körde några varv över hela staden med en drönare. Sen byggde han upp en så kallad ”point cloud”, det vill säga en ­3D-modell, av bitarna som vi kunde ljussätta. Det var en bra idé. Då kunde vi lägga in alla armaturer i den och få exakta placeringar för montörerna som skulle installera alltsammans.

På en översiktsbild, som Jari Vuorinen visar, får man en bra bild av gamla Tallinns storlek och placering. Där syns också de fyra olika kategorierna som uppdraget delades in i under arbetets gång. Uppdelningen gjordes delvis för att sära på belysningens olika funktioner. Visserligen överlappade kategorierna varandra till en del men den gjorde ändå det hela lite tydligare. En kategori handlade om sceniska fragment vilket betydde grindar, transport­tunnlar, horisontella punkt­markeringar eller bara natursköna vyer över landskapet. Där skulle belysningen framkalla en ­känsla av varmt välkomnande.

En annan kategori var broarna, tillgängliga för allmänheten främst på dagtid. På kvällen skulle de vara framför allt dekorativa och inte belysas för starkt. ­Ljus­sättningen fick inte blända den som betraktar bron från gatunivån. Vissa väggfragment plockades också ut för att markeras med belysning. Det handlade om att tända upp hålrum eller att rikta ljuset i sidled (på till exempel bergformationer) och på så sätt få ­väggarna att se mer livliga ut.

Sist men inte minst fick tornen bli en kategori för sig. Flera av dessa är byggda i samma material men är ändå olika. Några är fyrkantiga, andra cylindriska, somliga en kombination av bägge. Det gällde i princip att hitta en lösning för vart och ett. Det viktigaste gemensamma inslaget blev belysningen av fönsterhåligheterna på övervåningen. Detta för att betona en känsla av säkerhet. Att få fram stenens struktur och tre dimensioner var också viktigt. Däremot behövde belysningen inte vara jämn eller nå till marken.

” …att skapa en vilja hos besökarna att våga gå nära väggarna, att titta noga.”

Totalt arbetade Jari Vuorinen och Lighting Design Collective med ett tjugotal torn, 2,7 kilometer väggar lystes upp. Cirka 40 objekt fick ny belysning och nästan 600 LED-ljupunkter installerades. Själva monteringen gjordes av det inhemska företaget Merko AS som också skötte tillstånds­frågor, upphandlingar och så vidare.

Reflektioner

En viktig sak i sammanhanget är att ljuset är statiskt under den tid det är tänt, menar Jari Vuorinen. Det ingår i samma nätverk som övrig gatubelysning.

– Jag tror det var ett bra val. Ingen ville att det skulle bli något Disneyland här, ingen show på väggen. Byggnaderna står stadigt och ser likadana ut hela tiden alla kvällar. Men vi plockade fram detaljer som man inte nödvändigtvis ser under dagen. Försökte ”gräva upp” sådant som vi sedan poängterade med ljus­sättningen. För att visa upp när det blev mörkt.

Men tycker du att byggnader i städer alltid ska vara upplysta? Vad händer här om det finns fladdermöss i tornen?

– I den här omgivningen kan man nog anta att djuren redan vant sig vid det urbana. Så kanske första frågan inte handlar om hur ekorrar och fåglar mår. Om ljuset bara handlar om make up, känns det tveksamt. För mig är tankarna bakom viktiga, sen lösningar som hoppeligen fyller ett koncept. I varje uppdrag måste man fråga ”varför?” – utan något bra svar är det lika bra att låta bli. I ljus­sammanhang är trygghets­aspekten i och för sig en bra motivation; trygghet och säkerhet. Men för det behöver man inte använda starka gatlyktor, det kan ju räcka med ett dämpat ljus på en vägg för att göra miljön just trygg.

Slutligen undrar jag om det finns någon av alla Tallinns åldriga passager, murar eller torn som Jari Vuorinen gillar mest eller tycker blev särskild lyckad? Ett litet tips alltså inför resan.

– Jo, jag har ett favorit­ställe. Men jag berättar aldrig var det är. Det är min lilla hemlighet. Tror att det var den första detaljen vi upptäckte och plötsligt insåg att ”Hej, det här tittar ingen på under dagtid”. Och nu med ljus­sättningen… ett tu tre… nu syns den på kvällen.
Jag hoppas varje besökare hittar sin egen lilla hemlighet i ”Tallinna vanalinn”.

Publicerad den 29 januari 2020

Ur Ljuskultur Nummer 1, 2020