Sprungen ur sagor och sägner

När man närmar sig slutet av Telemarkskanalen, alldeles där den avslutas i sjön Bandak kan det hända att man ser ett gyllene skimmer i fjärran. På dagen är skimret en effekt av solens strålar på den guldspånsbeklädda bastun Soria Moria. Kvällstid kommer ljuset istället inifrån, likt en varmt glödande eld som sipprar fram mellan bastuns träklädda lavar.

Inspirationen kommer från Theodor Kittelsens saga om några troll som är på flykt i bergen. Plötsligt ser de det gyllene slottet Soria Moria glimma svagt långt borta på vattnet, nästan som en hägring. Trollen dras mot det varma, välkomnande ljuset och känner att de äntligen hittat ett hem.

Ett oskrivet blad

Att det var den här skimrande bastun som konstnären Maria Ängquist Klyvare, arkitekten David Fjågesund, ljusdesignern Tobias Olsson och landskapsarkitekten Inge Dahlman skulle skapa hade de dock ingen aning om när de sammanstrålade på platsen för fem år sedan. Då kände de inte varandra och hade aldrig träffats tidigare. Den gemensamma nämnaren var att de alla blivit nogsamt utvalda för att tillsammans skapa något som skulle förhöja platsen, glädja de boende i byn Dalen och locka fler turister att följa Telemarkskanalen hela vägen hit till dess mest avlägsna del.

– Som ljusdesigner var det både roligt och ovanligt att få komma in i ett projekt där allt var ett oskrivet blad. Det enda någon yttrat var att det skulle kunna vara en bastu eftersom det fanns en vandringsled där. Sedan promenerade vi runt, pratade med folk och låste in oss i ett mötesrum och skissade och diskuterade. Alla kunde komma med input på saker som vi i vanliga fall inte jobbar med – landskapsarkitekten på konstruktionen, arkitekten på ljuset, jag på det konstnärliga och konstnären på landskapet och så vidare. Där någonstans växte också idén fram att vi skulle göra något som låg på vattnet, berättar Tobias Olsson, ljusdesigner som vid den tidpunkten jobbade för ÅF Lighting.

Han tror att det på sätt och vis var bra att de inte kände varandra sedan tidigare.
– Det gjorde nog att vi blev ännu mer inlyssnande och öppna, tog till oss nya saker och kunde hitta många fler och ännu bättre perspektiv.

En av utgångspunkterna var att konstruktionen skulle kännas som en naturlig del av Dalen, väl förankrad i det omgivande landskapet och med lokala hantverkstraditioner som referens. Själva landskapet bjöd också på många unika kvaliteter som de ville ta vara på, från Bandaks blanka vattenyta till de omgivande höga fjällmassiven och det ogenomträngliga mörkret från den svarta bergssidan på ena sidan sjön.

– På natten är det här en jättejättemörk plats, helt utan det spilljus som normalt finns i en stad. Och med den här mörka bergväggen som granne visste vi att allt ljus vi tillför kommer att göra väsen, säger Tobias Olsson.

Ytterligare en tanke var att knyta an till ­traktens sägner och byns sagolika, drakinspirerade sekel­­skiftes­hotell.

– Jag kom plötsligt ihåg en saga som jag älskat så mycket som barn. Efter att ha letat hittade jag bilden på trollen och det gyllene Soria Moria som fick bli en symbol för vår idé, från det grå och ensamma till det varma och inbjudande. Trollen som kommer kånkande på sina käppar och påsar kan representera trötta vandrare – eller kanske människor som flytt från sitt land och äntligen ser något bättre i fjärran, säger Maria Ängquist Klyvare.

MED NATURLIGA LJUSETS SKIFTNINGAR

I en av hennes första skisser fick bastun formen av en lur, där böjen på mitten följde bergens konturer i fjärran. Den slutliga konstruktionen är mer av ett hus – men v:et i taklinjen finns fortfarande kvar och speglar bergens siluetter.

– Arkitekturen och landskapsarkitekturen är så nära sammankopplade att de smälter samman till en enhet. Genom att jobba tätt ihop har vi skapat ett enhetligt formspråk hela vägen, där linjerna i gångbryggan blir en stilisering av sjökanten och formerna i byggnaden, säger David Fjågesund.

En annan faktor av stor betydelse för helhetsupplevelsen – och som Inge Dahlman hade huvudansvaret för – var bastuns exakta placering på vattenytan och i förhållande till det omgivande landskapet.

– Tanken var både att knyta ihop bastun med gångvägen på ett naturligt sätt och placera bastun så man kan förnimma den från hotellet, säger Inge Dahlman.

Omgivningen bjöd på många unika kvaliteter som den blanka vattenytan och den höga fjällmassiven.

Såväl byggnaden som placeringen av den är utformad för att ta tillvara på naturens skiftningar och variationer i det naturliga ljuset. Själva bastun är vriden med det stora panoramafönstret bort från bebyggelsen. På dagen har man utsikt över det tysta, stilla landskapet med sjön och bergen och på kvällen över den månbelysta sjön – eller det totala mörkret.

– Genom att öppna upp mot det mörka och naturliga får man uppleva både soluppgång, skymning och riktigt mörker på ett sätt som man aldrig kan göra i en stad, säger Tobias Olsson.

Varsamt belyst

I teamet fanns en stor enighet om att hålla sig till en försiktig ljussättning för att ta tillvara på de naturliga kvaliteterna. Resultatet har blivit en lågmäld belysning längs gångbryggans ena sida, med avskärmad LED-belysning i nederkant. Bastufasaden är helt obelyst. Beklädnaden består av lärkspån, hundra spån per kvadratmeter. En fjärdedel av dem är täckta med en gyllene legering bestående av bl.a. koppar, zink och aluminium.

– Det gör att bastun glittrar som guld när solen lyser på den. På så vis blir det naturens eget ljus som skapar den här vackra hägringen när man ser den på håll, säger Maria Ängquist Klyvare.

När solen går ner blir det insidan som tar över. Från början var tanken att skapa en glödande känsla genom att elda bastun med ved, men det visade sig svårt av underhållsskäl. Var skulle veden få plats att lagras och vem skulle fylla på?

– Istället ljussatte vi sittlavarna i bastun inifrån, så att de strålade ut ljus på samma sätt som en eldstad skulle göra. Vi har använt en färgtemperatur på 2 200 Kelvin för att ljuset ska bli så glödande som det bara kan bli, säger Tobias Olsson.

Efter uppstartsmötet i Dalen åkte alla hem till sig och arbetet fortsatte på distans. En utmaning var att alla befann sig i olika länder – Maria bor i Sverige, Tobias i Danmark, David i Storbritannien och Inge i Norge.

– Jag måste säga att det fungerat ovanligt bra. Vi höll Skypemöten där vi kunde komma fram till de här lösningarna tillsammans. Det har verkligen varit ett fint och intressant samarbete. Om jag som arkitekt ensam hade varit ansvarig hade det blivit något helt annat. Nu kan man spåra delar från alla de olika facken som vi representerar och det är en fin erfarenhet att man kan jobba tvärfackligt på det här sättet och att det tillför så mycket, säger David Fjågesund.

Från vänster: David Fjågesund, Maria Ängquist Klyvare,
Tobias Olsson och Inge Dahlman.

Publicerad den 8 oktober 2020

Ur Ljuskultur Nummer 4, 2020