Bo Annell firar 70 år i branschen och är fortfarande verksam som ­rådgivare och stöd för ­Annells ledning och medarbetare.
Intervju

”Aldrig, på inga villkor. Vad som helst men inte ägna livet åt belysning!”

Det var ungefär vad Bo Annell lovade sig själv i tjugoårsåldern. Inte för att pappa Axel ställde några direkta krav på att han skulle ta över den växande firman. Fast nog kändes det i luften vad han förväntade sig. Ändå, i år firar Bo sjuttio år i branschen… Ljuskultur träffade jubilaren för en förklaring.

Vill du fortsätta läsa?

Denna artikel är låst för prenumeranter. Genom att bli prenumerant kan du läsa samtliga artiklar från det senaste numret på nätet och får tillgång till ett växande arkiv av tidningens rika material.

Logga inBli prenumerant

Det blev aldrig så mycket av med min reguljära skolgång. Hade liksom ingen ro. Redan innan jag fyllt tjugo sysslade jag med en massa annat. (Fast tack vare dåtidens studentsystem kunde en privatistexamen pressas in i programmet.) Ville bli journalist. Startade en pressagentur, skrev om dammode för Saxon & Lindström och gjorde en ungdomstidning för Åhlén & Åkerlund. Tidningen Elinstallatören jobbade jag också för; bevakade mässor runt om i världen. Efter lumpen anmälde jag mig till officersutbildning och blev fänrik i Linköping. Jag var livrädd för att fastna i pappas garn. Sen 1952… Då ringde han och bad om hjälp. Belysningsföretaget han byggt upp hade drabbats av en förskingring. Okej, för en kort tid då, svarade jag.

Bo placerades bakom ett skrivbord i ett rum innanför en armaturutställning. Så fort det kom upp kunder skickades de in till honom. Han fick 800 kronor i månadslön och firmabil. Avanmälde sig från en löjtnantskurs och blev kvar i tio år.

Under den tiden lärde han sig det mesta om branschen, han var dessutom den enda på firman som vågade säga emot chefen. Far och son började tycka olika. ­Efter ett besök i Finland och ett samtal med den välkända textil- och armaturdesignern Lisa Johansson Pape, som han lärt känna på sina många tjänsteresor, var det dags att ta språnget. ”Klart du ska hålla på med ljus, du kan ju allt vid det här laget”, sade hon. Det var maj 1962.

– Vi rök ihop, pappa och jag. Jag förklarade att jag bara ville ha två saker innan jag gick. Firmabilen och en plastskiva som stod i garderoben. Den hade jag tagit hem från New York en månad tidigare och bett honom ta hand om. Han hade inte varit särskilt intresserad av den. Men den fick min egen firma att expandera snabbare än planerat.

(Axel Annell hade från 1940 importerat amerikanska lysrör, de första som USA kunde leverera till Europa. Hans egenutvecklade lysrörsarmaturer blev snabbt efterfrågade inom handel och industri – så pass att han kunde låta bygga en fastighet på Kungsholmen med sex våningar. Den stod färdig för produktion, kontor och med en utställning våren 1948.)

Världen låg framför fötterna

”Världen låg framför mina fötter; det var som att sätta sig vid ett dukat bord, ta kniv och gaffel och börja äta.”

Det var alltså ingen plastskiva vilken som helst Bo ­Annell hade med sig från New York våren 1962. Nej, den var prismatiskt präglad med precision. När man lade den rätt i armaturens ljusöppning uppstod ett riktat och avskärmat ljus som förbättrade lysrörsljuset avsevärt.

Bo Annell började nu ordna seminarier för fackfolk och spred information om de nya tekniska rönen. Varje belysningsföretag i Norden med självaktning ville ha hans amerikanska plastskivor till sina armaturer. ­Journalistämnet i honom fick blomma ut. I pressinformation, seminarieprogram och broschyrer.

Kanske var det rentav en fördel att du inte hade någon ­utbildning inom belysningsområdet och att du startade utan egen produktionsapparat?

– Ja, jag hade ju inget ansvar för någon tillverkning. Jag var inte beroende av anställda designer. Kanske kan man säga att jag arbetade på att bygga ett varumärke.

– Jag har aldrig haft någon konstnärlig läggning. ­Aldrig kunnat rita eller måla. Men jag har nog haft öga för vad som funkar både estetiskt och tillverkningsmässigt. Sen ville jag samarbeta. Har alltid tyckt det varit ­roligt att diskutera med formgivare. Flera av dem jag köpte lampor av var ju redan kända och det gav en extra skjuts. Men jag använde formgivare produktivt också. Och jag längtade hela tiden efter att vidga området, bland annat med egen svensk designutveckling och export.

Nyfikenheten drev alltså Bo Annell framåt. Han höll utkik efter intressanta designer och tog kontakt med teknikintresserade arkitekter, informerade om vad han själv hade att erbjuda. Och åkte redan under 1950-talet på många mässor till Berlin, New York och Seattle.

– Jag deltog i de stora kända företagens kursverksamhet och besökte deras mässmontrar där jag fick se allt nytt. På den tiden var deras export till Sverige inte särskilt stor. Det fanns få här i Sverige som jobbade som vi. Världen låg framför mina fötter; det var som att sätta sig vid ett dukat bord, ta kniv och gaffel och börja äta. Jag kunde köpa in sådant jag gillade och trodde på. Särskilt i USA på den tiden. Vid varje resa hittade jag kanske inte ny design men nya idéer och nya funktioner. Så jag åkte hem varje gång med något under armen eller under båda armarna.

När du ser tillbaka, vad är den stora skillnaden mellan ­belysningsbranschen då och nu?

”LED idag är vad lysrörstekniken en gång var: ett tekniksprång som var svårt att förutse.”

– LED idag är vad lysrörstekniken en gång var: ett tekniksprång som var svårt att förutse. I övrigt tycker jag konkurrensen är mycket hårdare idag. Branschen höll ihop mer förr. Man samarbetade, utvecklade produkter tillsammans. Och hade inte samma kontakter med utlandet.

– Alldeles i början, när jag klev på belysningståget bestämde tre stora tillverkande företag allt: General Electric, Osram och Philips. Ändå hade alla respekt för varandra. Numera är det investmentsbolag och ekonomer som satsar pengar och styr utan att egentligen bry sig om branschens särdrag och möjligheter. Billigt krams importeras från Kina, sånt som inte har ett dugg med ljus att göra.

1979 är något av ett märkesår för Bo Annell. Ett uteblivet samgående med ett annat företag påkallade namnbyte. Annell Ljus + Form kom till, lika aktuellt än idag. I och med det tog en ny utveckling fart, inte minst på tekniksidan med många inblandade.

Tror du att man skulle kunna bygga upp ett belysnings­företag idag så som du gjorde det? Du har ju hållit i allt: så småningom också i viss produktion, designupphandling, marknadsföring, försäljning och så vidare? Idag är det till exempel så mycket mer – inte minst just ny teknik – att ta ställning till hela tiden.

– Jo, det tror jag. Fast man måste ha en förmåga att hitta medarbetare till rätt uppgift. Jag har haft fantastiska sådana genom åren.

Bo Annell är fortsatt vet­girig och följer, bland mycket annat, ljusforskning som görs i hela världen.

Ljusforum skapas

– Dessutom hände något i slutet av 80-talet som gjorde att jag fick nya krafter. Jag satt på firman en dag, befann mig liksom i en öken. Funderade på utvecklingen av själva mjukvaran. Ljuset. Det verkade som om ingen sysslade med det då. Alla mina goda vänner inom belysningsvärlden var nära vänner. Och jag tänkte: ”Vem pratar de med när de kommer hem på kvällen? De utgör gräddan inom olika discipliner, men ingen jobbar direkt med den andra inom branschen”. Sen började jag ringa runt till en efter en.

Ljusarkitekten Anders Liljefors var den första att få ett samtal. Han och Bo hade träffats innan Bo fyllt trettio. Därefter kontaktades Bengt Knave, ögonläkare, neurolog och professor vid Arbetsmiljöinstitutet. Samt arkitekten Jan Ejhed och ingenjören Lars Starby. ”Jag känner mig lite ensam. Har ingen att prata ljus med”, förklarade han frankt. Och ringde vidare.

Samtliga tillfrågade vetenskapsmän och ljusexperter tackade ja till att delta i det som blev Stiftelsen Ljus­forum och bestod av sexton personer. Alla ville de ­diskutera ljus, påverka och stödja god ljusplanering. Framför allt inom eftersatta arbetsmiljöer.

Ljusforum fick inbjudningar att delta i olika evenemang i New York, hos Philips i Eindhoven och ­Bartenbach, en av Europas mest kända ljus- och ­reflektorkonstruktörer, i Tyrolen. Under femton år ­anordnade Ljusforum också stora konferenser med upp till 500 deltagare.

– Vi fick i gång teoretiska och praktiska diskussioner kring ljusets möjligheter. Alltsammans kändes verkligen meningsfullt; dagstidningarna bevakade evenemangen. Palladium på Kungsgatan var fullsatt. Perioden 1988–2003 ska sent glömmas inom svensk belysningshistoria, tror Bo Annell.

Äpplet faller inte långt från päronträdet, lyder ­ordspråket. I Bo Annells fall stämmer det kanske.

Från att i början tagit avstånd från allt vad belysning handlade om har området sedan upptagit Bo Annell fullständigt. Han har arbetat nästa lika mycket som sin pappa berättar han.

– När jag satt och skrev broschyrer kunde jag inte sluta, sov över på kontoret. Precis som han.

Vi var tre personer i familjen. Mamma jobbade länge i företaget. Pappa var ingen tekniker men en makalös ­entreprenör. Han kunde charma kunderna. Och han hade en speciell egenskap, han såg konstruktioner för god belysning i huvudet. Han bjöd arkitekter på middag på Gillet, Tre remmare eller Operakällaren. Skissade idéer till armaturer på restaurangens bordsduk. Många lampor tillkom på det sättet. Och även om jag aldrig ­jobbat precis som han kan jag nog också konstatera att jag varit en tursam och rätt hygglig entreprenör. Fast jag tror hellre att du ska se mig som journalistämne. Som sagt, det är nyfikenheten som drivit mig.

Det var Bo Annell som höll i pennan bakom signaturen Mr Lampman i Ljuskultur på 1980-talet. Många intressanta tankar och mycket som fortfarande är lika aktuellt som då.

Någon som minns signaturen ”Mr Lampman”? I ett över fyrtio år gammalt nummer av Ljuskultur (4/1980) ­lyder en rubrik ”Hjulen rullar för fullt” och ­ingressen avslutas med frågan ”Men har vi börjat slarva med kvaliteten?”

Texten reflekterar över svensk belysningsstandard och gör en internationell jämförelse. En av slutsatserna blir ”Det är många som gärna vill se en satsning på kvalitet och nytänkande – till och med på något så rutinmässigt och utslitet som gamla bafflar och spotlights.”

Rätt gissat. Det var Bo Annell som höll i pennan ­bakom Mr Lampman. Skrivandet har gått som en röd tråd hela hans yrkeslivet och efteråt också. 1995, året innan han lämnar över ledningen för Annell Ljus & Form till sina söner, börjar det egna nyhetsbladet ges ut: ­Annells Ljusa Sidor. Det sprids fortfarande till ­kunder och andra ­intresserade. Där har Bo Annell ­medverkat under alla år och gör så fortfarande. Han ­kollar av forskningssajter och rapporter, hänvisar till professorer som Mark Rea, Mariana Figueiro eller Octavio Perez på Lighting ­Research Center, Troy, New York City. Eller till tekniska universitetets ljusforskningsinstitut i Darmstadt.

”Kan du tänka dig! Nu kommer ett nytt LED-ljus. Det första LED-ljuset som återger ett komplett ­spektrum av färgnyanser.”

Nu senast, i juni 2022, berättade han om det senaste på LED-fronten.

– Kan du tänka dig! Nu kommer ett nytt LED-ljus, ­SunLike. Det visades i Paris 2018 för första gången, NY Times var den första tidningen att avslöja nyheten: ”Det första LED-ljuset som återger ett komplett spektrum av färgnyanser.” Som det fantastiska dagsljuset.Säger Bo Annell och ögonen glittrar.

Publicerad den 5 december 2022
Ur Ljuskultur Nummer 4, 2022

För att förbättra användarupplevelsen på denna webbplats använder vi cookies. Här kan du läsa mer om användningen av cookies samt hur vi hanterar personuppgifter.        m

Stäng

Logga in

Glömt lösenordet?

Skapa användare

Om du är prenumerant på Ljuskultur kan du skapa gratis inloggning till ljuskultur.se här