Foto: Steven Iles
YELLOW CHAMBER. I ett fält av efemära föremål, placerade för att bilda ett tvetydigt landskap, utforskar Chamber- serien fysikalitet och illusioner av rymden. Med hjälp av många speglar och ljuskonstruktioner multipliceras arbetet ­genom reflektion, vilket ger intrycket av en oändlig expansion.
COLOR TRANSFER är ett permanent verk som spänner över undersidan av Paddington Centrales Westway Bridge. Konstverket består av flera vinklade, färgade speglar, som sträcker sig vertikalt över muren för att skapa en optiskt vibrerande och kalejdoskopisk installation. Foto: Jason Bailey.
Prismaformen är liksom den runda en av Liz Wests favoriter och ses bland annat i installationen Our Spectral Vision på Naturhistoriska museet i London 2016. Det diakroniska glaset gör att färgerna skiftar beroende på var betraktaren står. Foto: Hannah Devereux
Aglow är Liz Wests lekfulla installationför modemärket Nemozena med 169 färgglada akrylplastskålar. Verket visades under Milan Design Week 2019. Foto: Julien Philippy
Ljuskonst

Besatt av färg och ljus

Den brittiska konstnären Liz West förför allt fler med sina verk som sprakar av färg genom livgivande ljus. Här pågår ett undersökande av förhållandet mellan elementen, hur de påverkas av olika material och platser – och hur publiken reagerar.

Vill du fortsätta läsa?

Denna artikel är låst och endast tillgänglig för prenumeranter som skapat konto på ljuskultur.se. Som prenumerant kan du läsa samtliga artiklar från det senaste numret på nätet och får tillgång till ett växande arkiv av tidningens rika material. Är du redan prenumerant klicka på Logga in nedan för att logga in eller skapa konto.

Logga inBli prenumerant

Dans, skratt, lek och meditation är exempel på publikreaktioner som den brittiska konstnären Liz Wests verk framkallar. Kombinationen av färg och ljus förför, förtjuser och får betraktarna att stanna upp, fascineras av, skärpa sina sinnen och vilja stiga in i, omslutas av. Färg och ljus som ger rummet nya dimensioner – sprakande intensivt, vackert och poetiskt – både liv- och rogivande. Hon trollbinder och överraskar med sina verk som hon vill ska ”få oss att stanna upp och samtidigt skapa en djupare sensuell medvetenhet i våra kroppar”. För att nå detta arbetar hon i installationer och skulpturer med material som neon, glas, plåt, plast, diakroniskt glas och olika ljuskällor.

– Vår förståelse för färg realiseras ju genom ljusets närvaro och vad jag vill undersöka är förhållandet mellan färg och ljus, hur detta påverkas av olika ­material och miljöer och framför allt – hur publiken reagerar, berättar hon.

I samma andetag förklarar hon sin dragning till ljus dels som lusten att kontrollera, styra, paketera det – se vad som är möjligt. Dels är hon fascinerad av hur viktigt det är för allas vårt välbefinnande, inte minst för sitt eget.

Samla, ordna, gruppera

Liz West är på blixtvisit i Stockholm dit hon så länge längtat efter att ha varit i alla andra nordiska länder. Föredraget för medlemmar i Svenska Belysningssällskapet ges på Konstnärshuset i centrala Stockholm och publiken lyssnar ömsom andäktigt, ömsom små­fnissande roat. Hon har oss i sin hand tack vare en mycket personlig berättelse om såväl framgångar som motgångar, eufori och skapandeångest. Hon lider av en släng av årstidsbunden depression, vinterdepp i ­vardagligt tal, och berättar att hon avskyr mörkret. Hon fortsätter med anekdoter från sin barndom i den händelselösa lilla gruvstaden Barnsley där hon var den enda med två konstnärsföräldrar vilket framkallade skräckblandad förtjusning hos kompisarna som kom hem och lekte i det annorlunda hemmet. Omgiven av konst lekte hon själv, ofta och gärna med lera, glitter, färg och lim.”Jag skapade illusioner med hjälp av speglar och ljus och försökte åstadkomma känslan av att dränkas i en färg som expanderar i oändlighet.”

– Jag var helt fascinerad av att samla på olika saker och jag kunde ägna timmar åt att ordna nagellacks­kulörer i olika skalor, gärna på fönsterbrädet där ljuset gjorde dem ännu vackrare. Jag var envis och noggrann, kanske på gränsen till manisk när det gäller att på olika sätt ordna och arrangera saker. Senare började jag samla på Spice Girls-prylar vilket resulterade i att den idag 5000 objekt stora samlingen ingår i Guinness rekordbok, berättar hon. Just detta ser betraktaren tydliga spår av i hennes verk. Sättet att ständigt ordna, sortera, arrangera, gruppera och upprepa. Många av samma sort i olika rytmiska mönster i olika miljöer. En konstnärlig stringens lika mycket som ett kännetecken.

Ingen konst på tre år

Detta samlande och ordnande ses tydligt i ett av Liz West senaste verk, dessutom hennes första permanenta utomhusinstallation, Colour Transfer vid London-­stationen Paddington. Här syns hennes djupa gehör för färg i ett slags kalejdoskopisk färgöverföring och -förändring mellan de drygt trettio prismatiska ­formerna. Från djuprött till ljust rosa och tvärt om från andra hållet vilket också skapar en ny upplevelse för den förbipasserande. Här får vi också ett prov på hennes envishet då hon lade ”hur många timmar som helst” på att få skruvarna i samma färg som plåtarna. Dagsljuset ger liv och reflektioner.

Just prismor som bryter ljuset är också en fascination Liz West har kvar sedan barndomen som hon kortfattat beskriver som ”fin med Brian Eno och Damian Hirst, ständigt uppmuntrad av mina föräldrar att gå i deras fotspår”. Hon började på Glasgow School of Art, tog examen 2007 med ett arbete där en rumslighet dränkts i gult ljus med speglar som gav en visuellt förvrängd evighetskänsla och golvet täckt av gula hushållsprylar
i plast. Många av samma sort – samlade, ordnade, ­staplade, arrangerade.

– Efter examen skickade jag ut pressreleaser om mitt exjobb och gjorde sedan olika versioner av det, jag kallade dem för The Chamber Series. I dessa rum – gröna, blå, röda och gula – skapade jag illusioner med hjälp av speglar och ljus och försökte åstadkomma känslan av att dränkas i en färg som expanderar i oändlighet, berättar Liz West som plötsligt drabbades av en konstnärlig blockering.

– Trots att jag visste att färg och ljus var det jag ville fortsätta med och hitta min personliga relation till och gestaltning av, så tog det stopp. Jag var tvungen att försörja mig på att sälja grejer ur min Spice Girls-samling och jobbade som säkerhetsvakt. Jag flyttade tillbaka till mina föräldrar och gjorde ingen konst under tre år, berättar hon öppenhjärtligt.

Vändpunkten – 1600 lysrör

Men så kom vändpunkten. Liz West insåg att det var konstnär hon var, att hon måste jobba som en sådan och flyttade till Manchester. Hennes mamma gav
henne ­rådet att försöka bryta blockeringen genom att gå till sin studio varje dag, göra små skulpturer av sakerna runt omkring sig, fotografera resultatet, ­dekonstruera och göra om samma sak dagen därpå och bjuda in kritiker för att kommentera bilderna.”Jag hoppades att det skulle regna i ­skålarna – men tyvärr sken solen i både Dubai och Paris.”

– Och det var då det hände. Vissa idéer var verkligen urdåliga men jag förstod att det jag helst ville göra var ett projekt som kombinerade färg, ljus och människor. För att göra en lång historia kort hyrde jag för 60 pund ett våningsplan i en tom kontorsbyggnad med idén att skapa en regnbågskänsla med färg som omsluter besökarna. Det var totalt 1600 lysrör som jag på fem dagar skulle täcka över med färgfilter. Blått – närmast fönstren och himlen – sedan grönt, gult, orange och rosa. Det var bara att sätta igång, berättar hon och fortsätter:

– Allt detta jobb för en installation som skulle pågå under två dagar. Men redan innan arbetet var helt ­färdigt visste jag att jag hade gjort ett verk som kändes helt rätt och samtidigt signifikativt för mitt konstnärskap. Det var rumsligt, platsspecifikt, knöt an till arkitekturen och fick folk att upptäcka detaljer de aldrig tidigare hade sett. Det var ett verk som handlade om att förändra och utmana människors uppfattning om och förståelse för ljus och färg.

Explosion i sociala medier

Den första kvällen verket Your Colour Perception visades var det mest kompisar på plats. Dagen efter delades bilder av det hej vilt på sociala medier och massor av publik strömmade till.

– Det var första gången jag insåg kraften i bilder på sociala media, det var som en explosion. Många trodde bilderna var photoshoppade, det var som att de var tvungna att komma och se om det var på riktigt. ­Massor av folk kom, dansade, sjöng och chillade i färghavet. Jag studerade dem som research inför kommande verk, mycket lärorikt, säger hon och tillägger att Your Colour Perception från 2015 gav en snabb snöbollseffekt med inbjudningar till den ena utställningen efter den andra.

– Det var också nu jag fick kontakt med den fantastiska ljusdesignerföreningen IALD som öppnade nya dörrar för mig. Året var ju dessutom Unescos internationella ljusår vilket gav ytterligare skjuts. Att få arbeta mer med både ljusdesigner och arkitekter framöver är något jag hoppas på. Ibland får jag frågan om jag har en bakgrund som ljusdesigner men nej – jag har ingen aning om vad en luxnivå är och är usel på allt vad teknik heter. All respekt till alla i yrket men jag brukar säga till konststudenterna jag föreläser för – er konst kommer att kännas torr om ni lär er tekniska detaljer!

Många runda, gärna vattenfyllda

En av Liz Wests mest uppmärksammade installationer 2016, efter att snöbollen kommit i rullning, var Our ­Colour Reflection i en gammal kyrka. Där hade 765 akrylplastrundlar skurits ut i 15 olika färger, ställts på golvet i olika höjder och skapade reflektioner som fick publiken att se rummet och arkitekturen på ett helt nytt sätt. Det var lekfullt, elegant, engagerande och tankeväckande.

En ännu större rund form kommer hon att visa under designveckan i Milano i april (som kommer att ha ägt rum när du läser detta). För modemärket Nemozena har hon gjort en installation av 169 stycken, en meter i ­diameter stora akrylplastskålar i sex olika fluorescerande kulörer, som placeras i en sexkantig form på torget Belgioioso. Verket, kallat Aglow, har tidigare visats i design- och modesammanhang både i Dubai och Paris och hon berättar i en bisats om skillnaden mellan budgeten för detta – 50 000 euro – och de 60 pund hon hyrde våningsplanet för 2015.

– Jag hoppades att det skulle regna i skålarna, tänk dig den både ljudmässiga och visuella effekten med ytterligare en reflekterande yta – vattnets – men tyvärr sken solen i både Dubai och Paris, nu hoppas jag på Milano, skrattar hon och avslutar med en önskan att komma tillbaka till Stockholm – helst i samband med en egen utställning. Och vi är flera som hoppas på detsamma.

Publicerad den 23 maj 2019
Ur Ljuskultur Nummer 3, 2019

För att förbättra användarupplevelsen på denna webbplats använder vi cookies. Här kan du läsa mer om användningen av cookies samt hur vi hanterar personuppgifter.

Stäng

Logga in

Glömt lösenordet?

Skapa användare

Om du är prenumerant på Ljuskultur kan du skapa gratis inloggning till ljuskultur.se här