Aira

Solen håller på att gå ner denna vackra kväll vid Saltsjön, det glittrar och glänser runt båtarna. Bland bryggor, kranar och fyrskepp ligger några stora huskroppar med varierande höjd och taklutningar som vid en första anblick alltid har legat där. Fasaderna av ljusgrå betong och rostig metall smälter in med båthus och varv.

Vi befinner oss på Biskopsudden, och AIRA har tagit platsen i besittning vid Stockholms inlopp. Tomten låg tom i nära tio år efter att den tidigare restaurangen förstördes i en brand. Udden tillhör en av Djurgårdens mer undanskymda platser. De flesta har förmodligen en närmare relation till Prins Eugens Waldemarsudde, eller Thielska Galleriet på Blockhusudden. Men inom en snar framtid kommer det förhållandet att rubbas, åtminstone för stadens gourmeter och gourmander.

Självklar bland båtar och bryggor

För det är ingen vanlig varvsbyggnad som vilar på
pålar i marinan, även om arkitekten letade efter den ruffa känslan och rumshöjden i en båtbyggarhall. Stjärnkocken Tommy Myllymäkis senaste restaurang är ritad inifrån och ut av Jonas Bohlin i samarbete med Dinell Johansson arkitekter, en rad konstnärer och ljusdesigners.”Gästen bjuds in till en inre resa, där ljuset och färgerna ska påminna om årstidernas skiftningar i Stockholms skärgård”

Entrésidan mot land är sober och relativt sluten men glimmar hemlighetsfullt. Själva ingången är indragen från vägen och foajén placerad i den glasade länken
mellan cortén- och betongkroppen. Jag förvånas och förtrollas av det som döljer sig på insidan, där skimmer och blänk fortsätter in i byggnaden. Sinnet stannar upp och andetaget blir lugnt i ljuset som leker på inredningens textilier, trä och skinn. Ljudet är dämpat, solnedgångens sista strålar reflekteras i vattnet där ute och studsar vidare genom stora fönster åt flera väderstreck. Skira gardiner är belysta i överkant som ett dröjande dis över havet.

Redan nu känns AIRA så självklar bland båtar och bryggor på Biskopsudden. Men det handlar om en komplicerad byggnation, där ingenting har lämnats åt slumpen. Jag ber Jonas Bohlin på telefon att beskriva processen i några ord.

– Projektet var oerhört komplext och krävde enormt många handlingar. Under resans gång fick vi till exempel utöka ytan för att klara programmet, vilket resulterade i en källare under havsnivå för all ventilationsteknik.

Han har haft ett nära samarbete med Dinell Johansson arkitekter och säger sig vara väldigt tacksam över deras kunskap. De har utvecklat projektet i ett digitalt format efter Bohlins handskisser och ritningar.

– Vi har jobbat tillsammans tidigare och känner varandra väl, vilket var en förutsättning för mig, säger han.

Vad betyder ljuset för dig i ett projekt som AIRA?

– Ljuset i ett projekt är som ljuset i livet, utan ljus kan vi inte leva eller ens se. Och jag vill gärna att det är föränderligt över dygnet, inte statiskt. För mig är det värdefullt att sinnesintrycken förändras när man går från rum till rum i restaurangen.

– En belysning är dels armaturen, dels ljuset, i en gemenskap. I det artificiella ljuset gillar jag punktljus, hellre hundra små lampor i ett rum än en stor. Jag eftersträvar något som liknar ljuset i naturen. Själva upplevelsen av ljus är ju fasetterad, som löven i skogen när de blir belysta av månskenet, säger Jonas Bohlin.

Betong, stål och glas

Alla material har valts ut för sina naturliga egenskaper och förenats i en konstnärlig helhet. Betong, stål och glas klarar klimatväxlingarna i den utsatta miljön vid Saltsjöns strand. Fasadmaterialen samverkar med inredningens sten, trä, mässing, läder och rumsskapande textil. Arkitektur som kan bestå och åldras med värdighet, men framförallt ett verk som ska upplevas lika mycket med smaken som med öga, öra, lukt och känsel.

Gästen bjuds in till en inre resa, där arkitekten ville att ljuset och färgerna skulle påminna om årstidernas skiftningar i Stockholms skärgård. AIRA är ett namn med vacker klang men ingen särskild betydelse. Myllymäki sägs ha velat fylla det med innehåll och nya associationer. Jag får bilden av en stor och elegant fågel i det närbelägna Isbladskärret som har gjort en långsam men exakt rörelse innan landning.

Man kan hävda att byggnadsverket är i samklang med platsens själ. Och just det är hemligheten; att ljuset, proportionerna och materialen ökar närvarokänslan hos den som upplever rummet. Det mjuka ljuset inomhus och glittret från bryggan skapar en upplevelse som ger avtryck i kroppen och vässar sinnesförnimmelsen.

I entrétaket sitter Gun Gordillos ljusinstallationer, virvlar och rännilar av böjda neonrör. Köksdelen har klassiska inslag av kaklade väggar och taklampor av blank mässing och koppar på olika höjd. Över borden i restaurangens matsal hänger pendelarmaturen ”Lykta”, som Jonas Bohlin har formgivit i samarbete med glaskonstnär Ann Wåhlström. Varje enskild skärm har sin egen färgton och textur med inslag av sjögräs, vass och annan flora från skärgården. Glasen till armaturerna är blåsta av Simon Klenell i Gustavsberg.

I ett chambre séparée en trappa upp, som skärmas av med Diana Orvings draperier ”Spegla skugga”, finns plats för ytterligare gäster. Bortom en stor glasvägg ligger Orangeriet med en hög, uppglasad husgavel mot farleden. Här är det dubbla draperier, både för akustiken och rummets skönhet. Det vita heter ”Sträva ljus” och det blå, ”Brinn blått”. En stor rund lanternin är placerad högt upp i taket. ”Det tar tid att hitta rätt, men vi är nöjda med att uttrycket har blivit både skört och starkt.”

– Man kan dra för glasväggarna och bara titta mot himlen och Vintergatan! Jag är väldigt lycklig och tacksam för de där draperierna, de bidrar verkligen till den poetiska känslan jag sökte, säger Jonas Bohlin.

I Orangeriet svävar två exemplar av Bohlins armatur Andromeda, ett slags virrvarr av grenar med en lampa i varje ände, en del av galaxen med utsikt mot stjärnorna och sjön. Arkitekten beskriver det som ett annat temperament än matsalen, där fönstren orienterar sig mer mot marinan och dess öppna vattenytor mellan båtarna.

Organisk process

Alexandra Schremer Payén är ljusdesigner och ansvarig för restaurangbyggnadens fasta belysning och fasadbelysning. Hon berättar om en organisk arbetsprocess, där många lösningar skräddarsyddes för AIRA.

– Jag upplevde tidigt att ljuset förväntades bli unikt och platsspecifikt. Det har hela tiden funnits utrymme för det oväntade, säger hon.

Jonas Bohlin uttrycker sin uppskattning över samarbetet med ljusdesignern.

– Vi har haft en kreativ dialog. Jag tyckte till exempel väldigt mycket om hennes idé att det skulle sitta en liten armatur i varje kassett på corténfasaden, säger han.

Alexandra Schremer Payén beskriver hur belysningsidéerna skissades fram och testades med penna och papper på ett möte, för att sedan förädlas eller förkastas på nästa. När det var dags att landa i en färdig lösning, testades ljuskonceptet i fysiska modeller – alltid fullskaligt för att undersöka om ljuset skulle te sig på önskat sätt. Även fasadbelysningen testades i modell med provbelysning. Den består av individuella släpljus bakom varje fasadfjäll av cortén.

– Vi letade efter en balans mellan ljuset på platsen, reflektionerna i vattnet och atmosfären inomhus. Det tar tid att hitta rätt, men vi är nöjda med att uttrycket har blivit både skört och starkt. Det finns något spännande men även ett stort lugn, säger hon.

Hur ser du på betydelsen av platsens själ? frågar jag Jonas Bohlin. I sitt svar vänder han lite på frågan.

– Jag vill att människor ska komma till AIRA och få en upplevelse av något som de kan spegla sin egen själ i. För mig personligen är Biskopsudden speciell, därför att den är både havs- och strandnära. Terrängen är öppen mot vattnet och mot Djurgårdens ängar. Det finns flera fina motsatspar: hav och land, betong och cortén, ljus och mörker. Kanske att de representeras av våra två hjärnhalvor när vi erfar just den här platsen.

Och såhär sammanfattar Alexandra Schremer Payén samarbetet i AIRA:

– När ljuset förstärker materialkänslan så att besökaren blir mer observant och närvarande i stunden, då har vi verkligen lyckats.

Publicerad den 25 november 2020

Ur Ljuskultur Nummer 5, 2020