Den lysande staden

Visionen

Skildringar av staden och dess relation till invånarna finns det exempel av i såväl klassisk litteratur som mer samtida tv-serier. Vare sig det ger sig uttryck hos Henning Nilssons kärleksförklaring till Stockholm i Per Anders Fogelströms ”Mina drömmars stad”, Arvid Falks förundran över staden i August Strindbergs ”Röda rummet” eller den femte medlemmen i vänkvartetten i ”Sex and the city”, utgör staden en symbol för invånarnas förhoppningar, fascination och rädsla inför tillvarons möjligheter och motgångar. När elektriciteten introducerades i stadsmiljön under slutet av 1800-talet tog idén av det urbana livet fart i människors kollektiva medvetande. Staden och det artificiella ljuset blev en tätt förgrenad företeelse som gav nya möjligheter för stadslivets utveckling, såväl dag som natt.

Min kärlek till staden grundar sig någonstans mitt emellan ovannämnda referenser. Staden utgör en canvas för att gå sin egen väg. Den är en organism som man ständigt behöver förhålla sig till och med sitt konstanta brus blir den ett sällskap att gänga sig fast i under perioder av eftertanke.

Det urbana landskapet är en ansamling av byggnader, miljöer, människor, djur, växter, ägare, aktörer, intressenter, fordon med mera som lätt kokar ihop till en oöverskådlig röra. Definitionen av staden beror på alla dessa faktorer och när de samverkar uppstår ett särskilt fenomen: stadslivet.

I mitt arbete med projektet ”De aderton” har människans förhållande till stadslivet legat i fokus. Verket anspelar på de 18 kvinnor som har tilldelats Nobelpriset i litteratur, i syfte att belysa den ojämställda könsfördelningen mellan pristagarna. Sedan priset instiftades har totalt 18 kvinnor och 103 män tilldelats den prestigefyllda utmärkelsen. Titeln refererar även till de 18 ledamöterna i Svenska Akademien som ansvarar för utdelningen av litteraturpriset. Genom att kombinera en rumslig struktur med ljusdesign och musik blir ”De aderton” en metafor för de kvinnliga författarnas litteratur. Bemålade glasporträtt av pristagarna refererar till en tidig form av ljusdesign som förekom i medeltida kyrkor där blyinfattade glas skapade mystik och stämning. (Bild 1 och 2)

Bild 1 Foto: Benoît Derrier

Bild 2
Foto: Elise Cervin

I ”De aderton” har jag använt ljuskonst som ett verktyg för att förstärka verkets tema samt befästa besökarnas relation till stadsrummet kring Klara Mälarstrand där verket premiärvisades under Nobel Week Lights 2024. Genom att låta ljusdesign samspela med en rumslig struktur har jag velat skapa ett kitt mellan det publika rummet och besökaren, vilket har möjliggjort en fördjupad anknytning mellan individen och platsen. ”De aderton” verkar för en socialt hållbar stadsutveckling där ljuskonst bidrar till att de publika rummen är relevanta för människor att bruka året runt. (Bild 3)

Bild 3
Foto: Benoît Derrier

Lösningen

Den levande staden uppstår i praktiken sällan som en direkt följd av ett särskilt arkitektoniskt ingrepp. Genom att kombinera ljusdesign och ljudkonst med en rumslig struktur som innehåller olika program aktiveras stadens publika rum på ett sätt som väcker intresse hos besökarna. Framgången bakom ”De aderton” ligger i projektets samarbete med olika aktörer, som tillsammans har gett förutsättningar för ett mer levande och socialt hållbart Klara Mälarstrand.

Projektets ljusdesigner och kompositör var tidigt involverade i arbetet med ”De aderton”, vilket möjliggjorde anpassade designlösningar i den rumsliga utformningen. ”De aderton” har även tagit hänsyn till forskning som belyser vilka faktorer det är som bidrar till inkluderande och hållbara stadsrum. Samverkansarbetet med aktörer från näringsliv och statliga institutioner har både möjliggjort finansiering av projektet och förstärkt intresset för ”De aderton” och de publika rum som verket figurerar i.

”De aderton” visar hur ljusdesign och en rumslig installation kan samverka för att bidra till hållbar stadsutveckling. I den mörka och kalla vintern som råder i Sverige utgör ljusfestivaler som Nobel Week Lights ett bra exempel på en lyckad form av place­making. Placemaking, eller platsaktivering, är en metod som kan involvera många intressenter i arbetet med att utveckla socialt hållbara stadsrum. Det är viktigt eftersom enskilda designlösningar för publika rum lätt tar överhand i stället för att fokusera på hur platsen bör förvaltas långsiktigt. Förvaltning är ett begrepp som ofta hamnar i skymundan av värden kopplade till formgivning. Kanske beror det delvis på att förvaltning är ett abstrakt fenomen eller på dess komplexitet som är mer utmanande att skapa intresse för än formgivarens fantasieggande design.

Framväxten av publika rum med en långsiktig positiv inverkan på människors välmående förutsätter ett brett samarbete mellan varierande aktörer på både privat och statlig nivå. Genom att involvera olika samarbetspartner skapade projektet ”De aderton” premisser för en ljuskonstupplevelse som sträcker sig bortom designresultatet. Installationen bidrog till platsaktivering i det publika rummet, vilket skapade engagemang hos besökarna. (Bild 4)

Bild 4
Foto: Benoît Derrier

Utmaningarna/lärdomarna

I arbetet med att skapa en levande stad där de publika rummen både upplevs som intressanta och inkluderande samt gynnar människors känsla av trygghet och välmående ligger den främsta utmaningen i hur detta över huvud taget ska kunna gå från teori till verklighet. Hur kan rumsliga ljuskonstverk utveckla staden och hur undviker man degradering och skadegörelse?

För att få svar på dessa frågor behöver man gå tillbaka till resonemangen om samverkan och förvaltning. Ljusinstallationer eller publik konst generellt leder inte i sig själva till en bättre tillvaro utan dessa behöver figurera i en kontext präglad av samarbete mellan olika intressenter. Exempel på sådana aktörer är allt från institutioner på kommunal nivå, privata företag eller den enskilda medborgaren. Jag tror att grunden till en lyckad förvaltning av stadens publika rum dels handlar om skötseln av den fysiska miljön, dels om människors engagemang i de gemensamma rummen. Att känna något är roten till att bry sig och platsaktivering, som kan utgöras av exempelvis ljusinstallationer, är ett effektivt verktyg för att väcka känslor hos platsens brukare. (Bild 5) Att beröra stadens invånare och besökare är ett första steg till att få människor att bry sig om den urbana miljön. Återkommande platsaktiveringar, som till exempel Nobel Week Lights, har förmågan att skapa medborgarengagemang, vilket utgör en viktig del av förvaltningen av offentliga rum. Engagemang för staden utgör grunden till att människor bryr sig om dess publika rum och därför blir måna om att bevara dess kvaliteter. (Bild 6)

Bild 5

Jag är övertygad om att det levande stadslivet hänger ihop med samspelet mellan gräsrotsengagemang och involveringen från näringsliv och statliga aktörer. Därför är jag glad över att projektet ”De aderton” kommer att fortsätta under vintern 2025 när verket står på Medborgarplatsen i Stockholm. I samarbete med Södermalms stadsdelsförvaltning kommer jag att fortsätta arbetet med platsaktiveringar som en del av det långsiktiga målet att skapa en socialt hållbar stad.

Elise Cervin
Utbildad arkitekt som jobbar för levande städer genom sitt bolag Tonrum.

Publicerad den 19 februari 2025

Ur Ljuskultur Nummer 1, 2025