Icehotel Jukkasjärvi

En hyllning till det arktiska

Norrsken och det arktiska ljuset är det bärande temat för den issvit som iskonstnären Anna Öhlund och ljusdesignern John Pettersson skapat i årets Icehotel. Men precis som med riktigt norrsken är det bara vissa som kommer att få se det.

Vill du fortsätta läsa?

Denna artikel är låst för prenumeranter. Genom att bli prenumerant kan du läsa samtliga artiklar från det senaste numret på nätet och får tillgång till ett växande arkiv av tidningens rika material.

Bli prenumerant

Anna Öhlund och John Petterssons issvit är en hyllning till de arktiska elementen. Gästerna som ska bo här kommer att träda in i en magisk värld med ett jättelikt renhuvud vars horn slingrar sig som reliefer längs med väggarna och snirkliga torrfuror på motsatta sidan. Däremellan gnistrande fjällbjörkar med ett svagt skimrande lövverk och en säng som symboliserar islossningen i Torne älv.

När vi satt hemma hos mig och brainstormade kändes det ganska självklart att vi ville lyfta kärleken till naturen här.

– När vi satt hemma hos mig och brainstormade kändes det ganska självklart att vi ville lyfta kärleken till naturen här. Vi visste också att vi ville jobba väldigt mycket med ljus – efter många år på ishotellet vet vi hur viktig belysningen är för att konsten ska komma fram. Men också för att visa ljuset som finns här uppe. Många tror att det är så mörkt hela tiden fast det inte är det. Och så har vi ju norrskenet som är förknippat med så många myter och som är en viktig del av vår svit, säger Anna Öhlund.

Hon stryker med handen över den jämna, sandpapprade snöväggen.

– Här bakom har vi byggt norrskenet, som ska komma och gå när man minst anar det. Precis som med det ­riktiga norrskenet är det lite av ett lotteri vem som får se det och inte.

För att få precis lagom mycket ljus har de först gröpt ur en 30 centimeter böljande form som sträcker sig över ena långsidesväggen och fortsätter en bit in på nästa vägg, alldeles under renhornen. Längs med formens över- och nederkant har de placerat LED-lister med RGBW, där varje nod kan styras för sig. Därefter har de fyllt igen hålet, först med 15 cm tjocka isstavar och sedan med snö.

– I vanliga fall vill man att isen ska lysa och snön vara vit. Därför ser vi till att skärma av ljus som läcker genom snön och bildar en ful gul kant. Här har vi utnyttjat problemet med läckande ljus till vår fördel istället. Men när vi testade belysningen visade det sig att den även läckte igenom ena renhornet. Så då fick vi plocka bort en bit, täta med en gammal t-shirt i bomull – det måste vara bomull för att det ska sitta kvar – och sen bygga upp hornet igen med kramsnö, berättar John Pettersson.

”Gästerna kommer inte att kunna påverka
belysningen ­själva, utan tanken är att det
ska vara en upplevelse.”

Första ”egna” sviten tillsammans – Ruossut

Trots att både han och Anna jobbat på Icehotel i 12 respektive 13 år, Anna som byggare, konstnärsupport, konstnär samt fotograf och John som ljusdesigner, är det första gången de bygger en egen konstsvit. En rolig utmaning – under viss tidspress. Kvällens inofficiella vernissage närmar sig och ännu är inte allt färdigt. De stora isblocken som sågats ut med motorsåg och som utgör sängramen behöver jämnas till och Anna arbetar metodiskt med isjärnet. Ytan som den skarpa eggen lämnar efter sig är slät och klar som kristallglas. Innanför sängramen ligger kablar och utrustning som ska styra belysningen i hela issviten.

– Vi kommer att ha fyra olika ljusscenarier, morgon, dag, kväll och natt. Gästerna kommer inte att kunna påverka belysningen själva, utan tanken är att det ska vara en upplevelse, säger John Pettersson.

Förutom norrskensväggen består ljussättningen av små spotlights och LED-lister som belyser konsten på väggarna genom isen i sänggaveln. Här finns också två svagt lysande fjällbjörkar som sträcker sig upp mot taket. Björkarna har Anna och John tillverkat av staplade isblock som de rundat av, borrat upp med pimpelborr och fyllt med ljuspuckar täckta av iskross, åtta puckar per träd. Det visuella intrycket är vita, svagt lysande björkstammar infrusna i pelare av klar is. Små islöv, belysta med fiberoptik inifrån bildar ett skimrande lövverk i taket.

– I den här miljön med is och snö där allt reflekteras så mycket krävs en väldigt subtil ljussättning. En watt kan bli alldeles för mycket och kan både behöva filtreras ner till hälften och sedan dimras ner, påpekar John Pettersson.

Norrskenet är desto mer flammande när det blossar upp, på dagen i vitt, blått och grönt och på kvällen i varmare toner av rött och lila. Sviten bär namnet Ruossut som på nordsamiska betyder spraka.
”Visst lyser det igenom fint, mycket mer än man skulle kunna tro?”
Det knyter an till myten om ”det hörbara ljuset” och den upplevelse som många sägs ha av att kunna höra norrskenet som ett slags sprakande ljud. För att få fram känslan av det tillsammans med andra ljud från den arktiska naturen anlitade de ljuddesignern Jonas Karlberg från Göteborg. Resultatet har blivit fyra olika ljudscenarier som synkar med ljusscenarierna.

– Ljudet är en kombination av naturliga ljud och en bas med syntetiskt inspelade ljud, där tanken är att man ska uppleva ljudet utan att direkt höra eller tänka på det, säger Jonas Karlberg som är på plats för att stämma av hur ljudet fungerar i sin rätta miljö och göra de sista finjusteringarna.

När vernissagen börjar klockan sex är både ljud, ljus och sängbotten på plats. Och vi som är där har turen på vår sida – väl inne i sviten flammar norrskenet plötsligt upp i en böljande rörelse, samtidigt som det sprakar svagt i bakgrunden.

– Visst lyser det igenom fint, mycket mer än man skulle kunna tro? säger Anna Öhlund.

Publicerad den 29 januari 2020
Ur Ljuskultur Nummer 1, 2020

För att förbättra användarupplevelsen på denna webbplats använder vi cookies. Här kan du läsa mer om användningen av cookies samt hur vi hanterar personuppgifter.

Stäng

Logga in

Glömt lösenordet?

Skapa användare