Förändring av rummets & arbetets ljus i tre bibliotek

Ljus är immateriellt och samtidigt högst påtagligt i den rumsliga upplevelsen. Att ljusbehandling, vars historia och teori till stor del är oskriven, sällan är ett ämne för arkitekturforskningen, beror kanske på just detta, att den svårligen låter sig särskiljas från den rumsliga helheten. Ljusbehandling i arkitektur rymmer flera infallsvinklar, sprungna ur olika kunskapstraditioner med olika språk. Inom ljusforskningen har det naturvetenskapliga perspektivet kommit att dominera över det gestaltningsteoretiska och inom praktiken har kvantifierbara metoder i ökande grad kommit att ersätta erfarenhetsbaserad praktisk kunskap.

För att synliggöra hur behandling av dagsljus och elektriskt ljus inverkat på rumsgestaltning och mänsklig aktivitet, korsläser jag i denna artikel två ämnesområden – bebyggelsehistoria och ljusgestaltning – genom studiet av tre konkreta byggnadsexempel: Stockholms stadsbibliotek från 1928, Norrköpings stadsbibliotek från 1971, och det 2018 invigda centrumbiblioteket Ode i Helsingfors.

Genom de tre biblioteken undersöks utvecklingen av såväl rummets ljusutformning som ljus utformat för arbete. Biblioteket är ett öppet offentligt rum, med rörelse och interaktion mellan människor, samtidigt som det är en plats för tystnad och koncentration Biblioteksbyggnader har ofta en uttalad ambition att förmedla något av sin samtid arkitektoniskt, medan kravet på ett bra läsljus utgör en viktig del av bibliotekets program. Läsljusets uppgift ger en inblick i hur aktuella regler och riktlinjer för ljus tillämpats i de tre exemplen. Belysningsteorin, på vilken standarder för ljus baseras, har sedan elektrifieringen i övervägande grad varit inriktad på kvantitativa metoder med syftet att skapa goda ljusförutsättningar för synprestation i arbete. I artikeln diskuteras utifrån studien av de tre bibliotekens ljusutformning två frågor:

Vilken inverkan har belysningsteorin och dess standarder på utformningen av rummets och arbetets ljus?

Hur har belysningstekniken och byggnadsutformningen påverkat varandra och med vilka rumsliga resultat?

Min kartläggning av belysningsteknikens utveckling baseras på branschtidskrifterna ERA (Elektricitetens Rationella Användning) åren 1928–1931 och Ljuskultur från 1929 fram till idag. Den visar att standarder och regelverk för ljus har en nära koppling till belysningsteorins och -teknikens utveckling, som i sin tur står i nära förbindelse med belysningsbranschen. Svenska föreningen för Ljuskultur bildas 1926 på initiativ av näringslivet och dåtidens ledande belysningsföretag, med syfte att verka för branschens intressen, såväl genom folkbildande propaganda som i utvecklingen av normer, riktlinjer och kvantitativa begrepp för belysning i Sverige och internationellt. Ljuskulturs nära koppling till marknadsföring av armaturer och ljuskällor gör att organisationens rekommendationer och intresset för försäljning löpt parallellt. I ERA och Ljuskultur utgör såväl reklam som artiklar källmaterial för att se hur trender och forskningsresultat på ljusområdet påverkat utvecklingen.

Genom återkommande platsbesök undersöker jag utifrån min egen yrkeserfarenhet som arkitekt och ljusspecialist byggnadernas ljusbehandling idag. I samtal med besökare och biblioteksanställda tillförs en vardaglig aspekt som berättar om mötet mellan ljusplanering och det ljus som dagligen används och upplevs av människor. I artikeln inleds varje exempel med utdrag ur minnesnoteringar från platsbesöken.

Stockholms stadsbibliotek, 2019-08-18

Jag tar mig genom vindslussen och in till den svarta entrévestibulen. Den glasade entréporten ger ett stort dagsljusinflöde, samtidigt som de svarta väggarna suger ljus och skapar ett mörker och en kontrast mot ljuset uppe i trumman. Det svartmålade taket, tror jag, var tänkt att upplevas som ett diffust mörker, avståndslöst, men det slås idag sönder av de starka strålkastarna. Jag rör mig mot nästa inramade öppning, här breder rummet ut sig åt sidorna och i mörkret längs de svängda sidotrapporna anas trummans form. I öppningen rakt ovanför mig har jag rotundans trappa. En långsam rörelse upp mot ljuset, halva jag är i mörker och halva jag hör till salens ljus.

I rotundan visar sig det inkommande solljuset som varmt färgade kvadrater som vandrar längs den rundade väggen ned mot golvet. Det är, tänker jag, som att vara inne i en klocka. När solen går i moln blir ljusfördelningen ganska jämn, det är inte mörkt men lite stumt.

Det är tidigt på morgonen före öppning när jag träffar Rune och Ewa i rotundan. Ewa som har arbetat många år i biblioteket som informationsansvarig kan byggnaden utan och innan. Vi pratar om hur mycket ljus de högt sittande fönsterna ger. Det är magiskt, säger Ewa, under vinterhalvåret, jag tror det är runt klockan två, när den låga solen kommer in genom fönstret i den södra läsesalen och lyser rakt in och igenom rotundan. Rune som är vaktmästare visar mig hur styrpanelen för belysningen, placerad bakom utlåningsdisken inne i rotundan, fungerar. Mycket av belysningen är eftersatt och går inte att släcka. Den stora glaspendeln i rotundans mitt är full av damm och hänger för högt efter att ha hissats av elektrikern och fastnat i ett läge.

Interiör ljussättning i övergången från dagsljus till elektrisk belysning

Stockholms stadsbibliotek 1928

Tiden då det elektriska ljuset blir belysning också i hemmen sammanfaller med demokratins parlamentariska genombrott i Sverige, bildningsrörelsens uppsving och det moderna folkbibliotekets framväxande. I Stockholm invigs 1928 landets första centrala och öppna folkbibliotek, Stockholms stadsbibliotek, tänkt att användas av alla samhällsklasser, inte minst av den växande medelklassen. Vid denna tid startar också den gradvisa övergången från en dagsljusbaserad arkitektur till byggnader planerade utifrån elektrisk belysning. För att kunna erbjuda goda ljusförhållanden är många institutioners öppettider fortfarande reglerade efter dagsljustillgång.

Gunnar Asplund utsågs till arkitekt för biblioteksuppdraget, som även innefattade stadsplanen kring Observatorielunden. Planeringsarbetet pågick under lång tid och Stadsbiblioteket invigdes först två år före Stockholmsutställningen 1930 och funktionalismens publika genombrott. Byggnadens symmetriska rumslayout, med förebilder i samtida amerikanska bibliotek, består av en central överbelyst utlåningshall, en rotunda, med utlåningsdisken i sin absoluta mitt, omgiven av sido­belysta läsesalar. Ljusutformningen baseras på dagsljus och har en relativt glest placerad elektrisk belysning, ursprungligen enbart med glödljus.

I bibliotekets arkitektur betonas kontraster och materialverkningar. Genom skillnader i skala, proportion, färg och genom ljusbehandlingens betoning av kontraster mellan ljus och mörker länkas olikformade interiöra och exteriöra rum till varandra i en tänkt rörelsesekvens. Med hjälp av ljusinsläppens placering och ytors valörkontrast skapas en stegvis anpassning från det exteriöra rummets högre, till det interiöra rummets lägre ljusnivå. Under en relativt lång vandring från entrévestibulens svarta rum upp till den ljusa rotundan hinner ögonen anpassa sig till ljusförhållandena. Med det stora ljusinsläppet i ryggen förhindras besökaren i från att bli förblindad, samtidigt skapar vestibulens svarta ytor en inramande kontrast till den ljusare rotundan som drar besökarens uppmärksamhet vidare uppåt.

Väl uppe på rotundans golv avslöjar sig den ljusa rymden i sin helhet. Kontrasten mellan det mörka golvet med bokhyllor som kragar upp mot den ljusa väggen förstärker upplevelsen av trummans ljushet, men framför allt är det dagsljuslösningen som bidrar till upplevelsen av rymd. I ett tidigare förslag täcktes hela den centrala utlåningshallen av en glaskupol. Asplund beskriver själv förslagets ljusverkan, vars oklara glas skulle gett ett diffuserat ljus utan direkt solljus, som en huvudanledning till att övergå till lösningen med vertikala fönster i yttermuren runt en cylinder. I motsats till det tidigare förslagets ljuskupol sitter ljusinsläppen utanför besökarens direkta blickfång och istället framträder trummans upplysta ytor. De mjuka kontrastförhållandena som uppstår av reflekterat ljus på trummans skrovliga och mattslammade murytor bidrar till upplevelsen av omätbar rymd.

Erik Blomberg, konstkritiker och poet, skriver i Slöjdföreningens tidskrift, om nya stadsbiblioteket och berör på flera ställen byggnadens ljusbehandling. Han beskriver hur rotundans fönster med sitt skiftande dagsljus över väggarna ger interiören en varm och levande belysning. Att slopa det tidigare förslagets ljuskupol var enligt honom helt rätt beslut. När Blomberg sedan tar läsaren med till läsesalarna blir belysningen hårt kritiserad. Enligt honom sitter de för små och för få fönstren för högt upp i rummet:

”Läsaren befinner sig i en region som ligger under ljusflödet, ibland nästan i halvskymning. Den enda som har ett överflöd av ljus är tjänstemannen på sin vaktplats vid dörren, han får det rakt i ögonen från en av de stora glasportarna som går upp över två våningar.”

Att arkitekten försummat något så fundamentalt som belysningen i ett läsrum, menar Blomberg, beror på att han här ”gått utifrån och in istället för tvärtom” och låtit den yttre symmetrin bestämma ”ljuskällornas karaktär”. Intressant att notera är att när han skriver om belysning och ljuskällors karaktär syftar han på fönster och dagsljusets inverkan. Vi befinner oss i en tid då dagsljuset fortfarande, i det allmänna medvetandet, utgör grundbelysningen och den elektriska belysningen är ett tillägg. Utifrån fotografierna i artikeln blir det tydligt hur få armaturer som med dagens mått mätt finns i de olika rummen.

Stockholms stadsbibliotek, 2019-08-13. Den stora glaspendeln utgör en mitt kring vilken rundeln kretsar. Tillägg av uppljus minskar dagsljuskänslan och vänder genom sin skuggbild ljusriktningen upp och ned.

Läsesalarnas väggar och tak var vid tiden för Blombergs artikel matt röda respektive gulgröna – med lägre ljusreflektants än dagens vitmålade ytor. Den dåvarande färgsättningen måste ha bidragit till upplevelsen av lägre ljusnivå och till en skarpare kontrast mellan ljusöppning och intilliggande vägg än idag, som ytterligare försämrade läsljusets förutsättningar. Salarna målades vita 1935. Den snabba förändringen vittnar om att byggnaden uppfördes under ett övergångsskede mellan två paradigm som också styr ljusbehandlingen vid den här tiden.

I stadsbiblioteket ritar Asplund och hans medarbetare samtliga armaturer, alla i opalglas, som döljer ljuskällan, sprider ett jämnt rundstrålande ljus och samtidigt lyser i sig själva. De är antingen väggmonterade eller pendlade från taket och varje armatur är placerad med avstånd till nästa, så att de skapar enskilda ljusrum med mörker emellan. Eftersom armaturerna är relativt ljussvaga och placerade med stora mellanrum blir dagsljusets variation över dygn och årstid tydligt märkbar.

Glödljuset – ett nytt råämne för belysning

Samma år som Stockholms stadsbibliotek invigs introduceras den innermatterade glödlampan, vars yta sprider ett jämnare ljus och ger mindre bländning än den klara glödlampan. Det elektriska ljuset var vid denna tid fortfarande något relativt nytt och ännu obearbetat. Svenska föreningen för Ljuskultur anordnar folkbildningskampanjer om hur det nya elektriska ljuset ska hanteras för att ge god belysning (”bländfritt ljus, i tillräcklig mängd, på rätt plats”) inom olika områden. På den uppmärksammade utställningen Ljuset i människans tjänst på Liljevalchs konsthall i Stockholm 1928, visas iscensatta miljöer av hem, skola och kontor, som parvis med identisk scenografi men med olika belysning ger exempel på ”rationell modern belysning och gammalmodig mindre god sådan”.

Ivar Folcker, en av grundarna till Ljuskultur skriver i ERA 1929 om den avsevärda skillnaden mellan äldre tiders ljuskällor och tidens dominerande ljuskälla, den elektriska glödlampan:

”Ljusfördelning i rymden är en annan, ljusintensitet eller ljustätheten hos det lysande systemet är avsevärt mycket större och ljuset har blivit vitare, en förskjutning i riktning mot dagsljusets färg har ägt rum.”

Folcker ser det nya glödljuset som ett ”råämne för belysningen” som det är armaturens uppgift att förädla. Äldre (fotogen) armaturer hade inte nämnvärt påverkat det utsända ljuset utan främst fungerat som ljusbärare. Med det starkare glödljuset krävdes en armatur för att åstadkomma önskad ljusfördelning, nedsättning av täthet, förhindra bländning och i vissa fall för att ändra dess ljusfärg. En snabb armaturutveckling sker nu, bland annat genom Poul Henningsen vars armaturer, som bygger på det reflekterade ljusets princip får stort genomslag.

I tidskrifterna är arkitekter tydligt närvarande i ljusdebatten under denna övergångstid. Det nya elektriska ljuset står för modernitet och framåtblickande. Under rubriken Det elektriska ljuset som konstruktionselement, skriver Asplund i en artikel om belysningen på Stockholmsutställningen 1930, att elektrotekniken det senaste decenniet satt ett nytt och effektivt konstruktivt element i händerna på arkitekten, och betonar vikten av ett intimt samarbete mellan ljustekniker och arkitekt för att uppnå avsedd effekt.

Exempel på belysningsrelaterat material från tiden runt Stockholms stadsbiblioteks tillkomst. Broschyr från föreningen Ljuskulturs kampanj ”God belysning – gott arbete” 1930. ”Ljuset i människans tjänst” 1928.
”Bättre ljushygien på arbetsplatserna”, Tidskrift för Ljuskultur 1936.
Reklam för PH-lampan, ERA 1928. G. Asplund, ”Det elektriska ljuset som konstruktionselement”, ERA 1930.

Norrköpings stadsbibliotek, 2020-05-28

Utanför bibliotekets södervända entré är himlen ljus och molnig. Jag går in i bibliotekets utskjutande vindfång, genom en mörk sluss, under ett lågt blått metalltak med infälld belysning och kommer sedan direkt ut i ett högt och ljust entrérum. Framför mig breder de två biblioteksplanen ut sig. Stora ytor av golv och tak, och längst bort ett starkt dagsljus genom fasadens glas. Blå tubformade lysrörsarmaturer nedpendlade med jämna avstånd bildar ett kontinuerligt tak av lysande streck. Belysningen är påtaglig men inte besvärande denna dag med mycket dagsljus. Jag går uppför den svängda betongtrappan till vuxenavdelningen på plan två. Hyllor på jämna avstånd, grupperade och färgkodade efter ämnesområde. Det öppna planets djup förstärker upplevelsen av motljus. Under dagen delas interiören upp i två ljuskaraktärer, en yttre krans med rörligt sidoinfallande dagsljus runt de djupa biblioteksplanen med nedåtriktad jämnt fördelad ­lysrörsbelysning.

Jag träffar Ola och Margareta, båda bibliotekarier som arbetat länge i huset. Vi går runt på det övre planet medan Ola berättar vilka förändringar som skett i byggnaden under åren. Golven som idag har ljusgrå linoleummattor hade ursprungligen en mörkröd heltäckningsmatta, vilket måste ha skapat ett annat ljus och en annan ljudbild än idag. Belysningen byttes ut och bländningsrastren togs bort för bara några år sedan. Margareta minns att hon efter bytet upplevde belysningen som skarp och kall i färgen, men idag har hon vant sig och nu är det svårt att minnas hur ljuset upplevdes då. Det är en utmärkt byggnad för ett bibliotek, det är så lätt att flytta om här, ingenting är i vägen, bara några pelare, säger Ola. En ursprunglig tanke som fortfarande är viktig är att byggnaden ska fungera som en otvungen mötesplats. Det ska kännas lätt att gå in här och man ska inte känna sig tvingad att röra sig på ett visst sätt. Jag frågar hur det är tänkt att fungera för de besökare som söker tystnad och koncentration. Biblioteket har ett antal bokningsbara rum som ofta är fullbokade. Annars har vi resonerat som så, att det längs fasaderna finns tystare enskilda platser, medan man in mot ljusgården i mitten av byggnaden får prata. ”Vi brukar säga att man inte behöver vara tyst men att man ska prata rimligt.”

Generell belysning och socialt dagsljus

Norrköpings stadsbibliotek 1972

Drygt fyrtio år efter öppnandet av Stockholms stadsbiblioteks invigs stadsbibliotek i Norrköping. Det är i slutfasen av de så kallade rekordåren, en tid av ekonomisk tillväxt och av välfärdsstatens omfattande satsningar på offentligt byggande. Universitet och högskola byggs ut, liksom bibliotekssektorn. Företagen inom byggbranschen expanderar, arkitektkontoren blir större och stora byggföretag propagerar för totalentreprenad. För att ekonomiskt hantera det statliga byggandet utarbetar Byggnadsstyrelsen ett system för ett flexibelt och rationellt byggande, teoretiskt underbyggt av en så kallad strukturfilosofi, där olika delar i en anläggning ges olika livslängd beroende på deras funktion. Också ljuset blir en funktion som kan beskrivas i mätbara regler för belysning. I utvecklingen mot en generell och flexibel arkitektur ingår belysningsfunktionen som en viktig del i frigörelsen av planen, som genom att ersätta dagsljuset, även möjliggör lägre rumshöjder och djupare byggnadskroppar.

Norrköpings stadsbibliotek är en expressiv betongbyggnad med stora fönsterytor. Exteriörens utskjutande rumsvolymer ger byggnaden ett skulpturalt uttryck där varje fasad är den andra olik. Arkitekten Sten Samuelson, framhåller i en skrivelse att exteriören genom sin utformning ska ”ge ett spänningsspel och ett skuggspel i sig själv” och ”en passage förbi byggnaden ska hela tiden ge nya upplevelser och locka.” På samma ställe framhåller han interiörens flexibilitet som förklaring till byggnadens skulpturala fasad:

”Byggnadens karaktär och exteriör är till stor del ett resultat av vissa funktionskrav. Man skulle kunna säga att för att erhålla maximal intern flexibilitet så har alla statiska fixerade element placerats i och delvis utskjutande i fasaden.”

Det finns i Norrköpings stadsbibliotek en diskrepans mellan byggnadens expressiva skulpturalt formade betongfasad och bibliotekets interiör, som bygger på ett rationellt och flexibelt modulsystem med öppna nästintill pelarlösa plan. Även den elektriska belysningen är utformad för maximal flexibilitet. Den nedåtriktade och jämnt fördelade lysrörsbelysningen möjliggör generella ytor som är lätta att möblera om. Belysningen är planerad för att alltid vara tänd.

Tidens idé om generalitet och flexibilitet inbegriper också en social ambition. Den generella rumsutformningen av biblioteksplanen i Norrköping kan tolkas som ett uttryck för en vilja att skapa en öppen och demokratisk miljö, liksom det öppna kontorslandskapet under samma tid kan ses som ett uttryck för viljan till en icke­hierarkisk arbetsmiljö.

I bibliotekets ljusbehandling har dagsljus och elektrisk belysning tilldelats separata funktioner. Lysrörsbelysningen som ger en jämnt uppmätt belysningsstyrka över hela horisontalplanet, typisk för de öppna storkontorens belysningslösningar under denna tid, är optimerad för detaljseendets behov. Rörligt dagsljus är planerat till byggnadens sociala mötesplatser vid entré och inre atrium. Längs den dagljusbelysta fasaden finns också en tystare zon möblerad för läsplatser och enskilda rum.

På de öppna djupa planen upptas en stor del av synfältet av golvets och takets ytor, vilket skapar ett karakteristiskt motljus mot fasadens ljusa glasytor. Trots en jämnt fördelad uppmätt belysningsstyrka, som på de inre av planen håller en statisk nivå under hela dagen, upplevs den generella lysrörsbelysningen olika beroende på dagsljusets inverkan och besökarens blickriktning. Inne på biblioteksplanen ser besökaren, under dagen, från en mörkare mitt ut mot en ljusare dagsljusbelyst zon. Omvända förhållanden uppstår när besökaren står i det dagsljusbelysta entrérummet eller vid den uppglasade fasaden och tittar in mot ett mörkare ljusrum med ett gulare lysrörsljus. I starkt dagsljus, särskilt under en diffus vit himmel ökar upplevelsen av motljus och siluettverkan inne på biblioteksplanen. Klara dagar når låg eftermiddagssol djupt in på de öppna golvytorna och förändrar den statiska ljusbilden. Under dagen delas rummet upp i en mörkare kärna och en ljusare dagsljusbelyst yttre zon. Under kvällen blir den elektriska belysningen mer visuellt påtaglig, rummets inre kärna växer och omvandlas till ett enhetligt ljusrum som koncentreras in mot mitten medan fasaden mörknar.

Besökarens rörelse in och genom Norrköpings stadsbibliotek skiljer sig markant från den regisserade rörelsen upp mot rotundan i stadsbiblioteket i Stockholm. I Norrköping möts besökaren direkt av bibliotekets största rum, entréhallen, med uppgiften att fungera som en social samlingsplats. Den övergripande ljusfördelningen är omvänd jämfört med det första exemplet. Stockholms stadsbibliotek upplevs dagtid ha sitt ljusaste rum i byggnadens centrum och Norrköpings stadsbibliotek en ljusare yttre zon med en mörkare kärna. Det kan tolkas som att bibliotekens, för sin aktuella tid, mest betydelsebärande rum har markerats som ljusast.

I jämförelse med det tidigare exemplet har antalet armaturer ökat och flyttat från vägg till takmonterad belysning. Också fönstrens funktion är förändrad, från i första hand som ljusinsläpp i Stockholms stadsbibliotek till att i Norrköpings stadsbibliotek skapa öppenhet, utsikt och insyn.

Lysämnesrören – högre belysningsstyrka och jämnare ljusfördelning.

Lysrör är nu den vanligast förekommande ljuskällan i kontor, skolor och institutionsbyggnader. Lysämnesrören, som de först kallas, var en amerikansk uppfinning och introducerades redan i början av 1940-talet som en nyhet i Sverige. Lysrörens högre ljusutbyte, längre livslängd och lägre energiförbrukning jämfört med glödljuset startar en utveckling mot högre belysningsstyrkor. Under 1950- och 1960-talen blir lysande tak i opalplast vanligt i butiker och på kontor och dåtidens standardlysrör den dominerande ljuskällan utanför hemmen. Grunda armaturer kan nu monteras dikt tak vilket tillåter lägre rumshöjder. En jämnt fördelad lysrörsbelysning gör det också enkelt att möblera om utan att arbetsbelysningen behöver förändras.

Elkonsulter får en allt större roll i belysnings­planeringen och på 1960-talet råder nära nog teknik­konsultvälde med ytterst lite samverkan mellan elkonsult och arkitekt. Belysning blir nu till stor del en fråga om beräkning och betraktas ofta som ett rent tekniskt ämne som arkitekter visar lite intresse för. Kvantitativa bedömningar av ljus ökar och belysningsteorins undersökningar av synprestationens relation till belysningsstyrka sätter grund för standarder och lux-tabeller. Produktivitet blir ett vanligt ord i samband med ljus i tidskriften Ljuskultur.

Norrköpings stadsbibliotek mitt på dagen och strax före stängning, 2022-03-17.

Gustav Hassel som tar över som ordförande för föreningen Ljuskultur efter Ivar Folcker förespråkar i en rad artiklar i Ljuskultur en ny lux-tabell med högre belysningsstyrkor och pläderar för det fönsterlösa kontoret.

”Låt billigt elljus ersätta dyrt dagsljus!”
Gustav Hassel, ordförande för föreningen Ljuskultur 1960-talet
I Ljuskultur finns reklam för och ett flertal reportage om så kallade storkontor, djupa rum med sänkta innertak, byggda för att hantera såväl ljus, ljud och luft. Av fönstrens funktioner återstår endast utsikt. Dagsljus ses i det extrema fallet som ett okontrollerbart problem. I en ledare med rubriken ”Låt billigt elljus ersätta dyrt dagsljus!”, skriver Gustav Hassel om elljusets överlägsenhet över dagsljuset som belysning på arbetsplatsen. Hassel tycker sig se en allt större enighet om att fönstrens belysningsuppgift i stort sett bör tas över av det elektriska ljuset i morgondagens arbetslokaler och skriver:

”Dagsljusets stora svaghet är att det inte som elljuset finns alltid, när man behöver det. Fönstrens uppgift har nu reducerats till enbart att skapa synkontakt med ­omgivningen…Om elljusets stora möjligheter till­varatas, får arkitekterna en hittills okänd frihet att utforma sina hus arkitektoniskt och till praktisk, ekonomisk nytta.”

Undertaksplan, entréplan med lägen för lysrörsarmaturer, Norrköpings Stadsbibliotek. Ritad av El-konstruktioner AB 1970.

Uttalandet vittnar om en syn på ljus och rum som separata enheter, något som sedan återspeglas i lagstiftningen. Norrköpings stadsbibliotek invigs två år innan oljekrisen. Landets ekonomiska förutsättningar förändras. Samtidigt uppstår en kritik mot de stora programmens arkitektur med betoning på rationella och föränderliga system. Stark kritik riktas också mot en alltför ensidig fokusering på belysningsstyrkor. I Ljuskultur startar Gunilla Lundahl, kulturskribent, Gösta Edberg, professor i formlära KTH, och Per Sundstedt, formgivare, en debatt som sedan fortsätter i tidskriften Form där de kritiserar Ljuskultur och belysningsbranschen för att främst intressera sig för stora mängder ljus och mindre för kvalitet och för människors behov. I tidskriften Arkitektur sätter ”mörkermännen” in en dödsruna som kritik mot allt högre belysningsstyrkor. I samband med energikrisen sker också en förändring av ljusnormer från rekommendationer om en jämn belysningsstyrka i hela rummet till en indelning i ljuszoner utifrån arbetsplatsen. Hassels önskan om en ny lux-tabell med högre belysningsstyrkor infrias inte. Detta är en tid då regelverk förändras och dagsljus tas in som en kvantifierbar enhet i Boverkets Byggregler. (bild 9)

Åke Sjölander, en av landets få ljusplanerare då, pekar i en intervju i Ljuskultur 1975 på bristen på utbildning inom ljusområdet och menar att det saknas elementär kunskap både hos arkitekter och ljustekniker om varandras förutsättningar. Sjölander pekar i samma intervju ut introduktionen av lysrör som boven i dramat i utvecklingen mot en allt mer mekanisk ljusplanering.

”… dessförinnan fanns en ambition att åstadkomma en mänsklig närhet i belysningen av ett rum, en arbetsplats. Det stora felet tror jag är att man introducerade lysröret som ”dagslysrör” när det kom. Man eftersträvade plötsligt likhet med ljuset utanför. Ljus från himlen, dvs från taket, och ljus av dagsljuskaraktär.”

Under 1980-talet introduceras persondatorer på arbetsplatser, inte minst på biblioteken som tidigt införde datoriserade kataloger. Bildskärmsarbetet kommer i hög grad att påverka såväl ljusplanering som utformning av armaturer. Arkitekter hörs åter i ljusdebatten i samband med arbetsmiljö, belysningskvalitet och ljusutbildning. I slutet av 1970-talet hade Sveriges första professur i belysningslära inrättats, tjänsten gavs till Anders Liljefors som fram till 2002 utvecklar ämnet belysningslära på KTH Arkitektur. Mot slutet av 1990-talet startar ett antal ljusutbildningar i Sverige och ljusplanerare och ljusdesigner blir namn på nya yrken. Ljusdesigners rekryteras bland annat från teater- och arkitekthåll. Från att ha varit en i princip helt mansdominerad bransch börjar kvinnor synas i yrken som rör belysning. I tidskriften Ljuskultur skiftar fokus från artiklar om kontorsbelysning och arbetsmiljö mot mer spektakulär ljusdesign, exteriör ljussättning, tävlingar, workshops och intervjuer med enskilda designers.

Exempel på belysnings­relaterade artiklar från tiden runt Norrköpings stadsbiblioteks tillkomst. Energikrisen och belysningen, Ljuskultur 1974:1
G. Hassel, ”Krav på nya belysningsrekommendationer”, Ljuskultur 1971:3. Dödsruna i Arkitektur 1970:6. G. Hassel, ”Låt billigt elljus ersätta dyrt dagsljus”, Ljuskultur 1967:4. Gunilla Lundahl, ”Ljus för människor”, Ljuskultur 1969:4
Omslagsbild av Y- sektorn ASEAS storkontor i Västerås. Ljuskultur 1968:3.

Helsingfors centrumbibliotek Ode, 2019-10-20

Det är disigt och regnet hänger i luften. På den stora platsen framför biblioteket rör sig folk mellan publika byggnader. Vi passerar in genom vindsnurror under ett utskjutande trätak och kommer in i ett stort, glest befolkat, öppet rum. Jämngrått dagsljus blandas med ljuset från den nedåtriktade belysningen till en jämn ljusbild med få variationer. Intill entréplanets café finns en svart spiralformad trappa med dubbla löp. Jag tar mig upp ett varv i trappan och ser ut mot det yttre trätakets utsprång, ett varv till och jag befinner mig på plan två. Här uppe är ljusnivån låg och kontrasten stark mellan belysningen och ett omkringliggande mörker. Belysningen gör den lägre rumshöjden påtaglig, samtidigt som rummets sidor försvinner i mörker. Inne på planet är det fullt av folk som sitter och ligger i gradänger och snurrstolar och läser i mobiler och på laptops. Jag tar rulltrapporna, vidare upp mot ljuset, till plan tre. Trots det gråvita vädret finns en tydlig dagsljuskänsla här uppe. Fönsterglasens screentryckta mönster flyter ihop med det dimvita vädret utanför. Det diffusa dagsljuset fördelar sig ganska jämnt i det öppna rummet som är fyllt av folk som pratar, läser och fikar. Mer koncentrerade studieplatser finns vid ett långbord med platsbelysning längs östra fasaden, jag sätter mig där och skriver. Det är inte en lugn miljö och de som sitter här har hörlurar på sig.

Klockan närmar sig fem och ljusnivån ute sjunker långsamt. Det märks egentligen först bara genom att belysningen blir mer påtaglig. Allteftersom delas rummet in i mindre öar av ljus och mörker. En valfrihet uppstår mellan att vistas i eller utanför de ljusrum som bildas. De som arbetar på datorer verkar välja dunklare delar. På de högre nivåerna av gradängen är den uppåtriktade belysningen dominant och bländar. Längre ned i gradängen är det mörkare och skönare för ögonen. Biblioteket är fortfarande fyllt av folk men det är lugnare nu, mer ett slags sorl. På vägen ut, ner för den svarta spiraltrappan, tar jag en avstickare till plan två. Det förut så mörka mellanplanet upplevs nu, trots sin statiska belysning, mer ljusintensivt än under dagen. Nere på entréplanet har ljusscenen förändrats. Ett jämnt ljus som förr men utsikten är mörk och alla ljuspunkter i taket dubbleras i glaset.

En bibliotekarie vid informationsdisken på plan tre berättar att den låga morgon- och kvällssolen är besvärlig att arbeta i eftersom den bländar. Hon upplever att det saknas belysning runt hennes arbetsplats och att hon störs kvällstid av ett uppåt­riktat ljus mot taket. Vid informationsdisken nere på mellanplanet berättar två unga killar att plan två är deras favoritvåning eftersom det finns så mycket att göra där. Jag frågar hur det är att arbeta utan dagsljus ”det är ok, men ibland tar man fel på tiden och blir förvånad när man lämnar planet.”

Ljus som frikopplad händelse

Helsingfors centrumbibliotek Ode 2018

Det nya centrumbiblioteket Ode ligger i centrala Helsingfors kulturområde bland andra kulturinstitutioner och mitt emot den finska riksdagsbyggnaden. Biblioteket som invigdes 2018, under 100-årsjubileet av Finlands självständighet, är en stor offentlig satsning svarande mot landets nyligen uppdaterade bibliotekslag. Endast en tredjedel av det nya centrumbibliotekets yta används för böcker, här finns istället en online-låneservice kopplad till det större biblioteksdistributionsnätet. När förvaring av böcker inte längre är en huvuduppgift frigörs plats för det nya biblioteksprogrammet som skapats i samverkan med medborgare och biblioteksanställda.

Hållbarhetsmålet har varit drivande för hur Ode utformats. Det dubbelkrökta överhängande taket och fasadens screentryckta glasytor förklaras som en del i en hållbarhetsstrategi som utvecklats genom 3D-simuleringar för att minimera energiåtgång, solbelastning och samtidigt maximera dagsljus för att minska den elektriska belysningen.

ALA Arkitekter beskriver på sin hemsida huvudkonceptet som ett spel mellan de tre våningsplanens distinkt skilda program. Ett entréplan, som är ett öppet evenemangsrum med visionen att fungera som en fortsättning på den offentliga torgytan utanför. En introvert mellanvåning, optimerad för mediateknik och musik. Ett övre våningsplan som rymmer de mer traditionella biblioteksfunktionerna med böcker och läsplatser, ett café och en stor terrass med utblick över torget och staden.

Samuli Woolston, en av arkitekterna, berättar att de tidigt i processen bestämde sig för att samla alla programdelar som inte krävde dagsljus och som hade särskilda ljudkrav på ett gemensamt våningsplan, vilket gav dem frihet att utforma de två övriga planen som stora öppna rum. Huvudentréns taköverhäng fungerar som skydd mot direkt solljus och rymmer samtidigt ljusteknik för scenframträdanden ut mot publiken på torget. Via den södra entrén på husets kortsida, i anslutning till tunnelbana och tåg, tar sig majoriteten av besökare in och upp i huset via rulltrappor. Enligt arkitekten är det inte ovanligt att besökare på vägen upp misstar mellanplanet för ett vilplan, på grund av den lägre takhöjden och dess relativa mörker. Mellanplanet som i princip endast betjänas av elektrisk belysning, är tänkt att fungera som en grövre, mer ofärdig yta, lätt att ändra och mindre monumental i sitt uttryck än de andra planen. På det översta planet ”bibliotekshimlen”, har istället dagsljuset och kvällssolen varit viktiga motiv. Det öppna rummets västra glasfasad, tar under eftermiddag och kväll in solljuset, den tid då biblioteket har som flest besökare. Det finns ett landskapsliknande motiv i våningsplanets träplattformar och i det öppna rummets dagsljusbehandling. Alvar Aalto har varit en referens, men skillnaden i bibliotekens verksamhet är stor. I Aaltos första bibliotek i Viborg från 1935, liksom i finska bibliotek in på 1960-talet, finns ett nästintill klosterlikt upplägg med överbelysta rum där läsaren och boken står i centrum.

I dag är bibliotek något annat. I centrumbiblioteket är det kanske ännu mer så. Ode är inte något akademiskt bibliotek utan mer av ett evenemangshus, ”ett vardagsrum”.

”Bibliotekets uppdelning i olika program återspeglas också i ljusbehandlingen.”

Bibliotekets uppdelning i olika program återspeglas också i ljusbehandlingen. Såväl upplevelsen av övergripande ljusnivå, kontrastfördelning som ljusets förändring över tid skiljer de tre planen åt. Det översta planet är dagtid övervägande dagsljusbaserat, mellanplanet försörjs i princip helt av elektrisk belysning medan entréplanet ligger någonstans däremellan. Dagtid rör sig besökaren vertikalt från entréplanets relativa ljushet vidare till mellanplanets relativa mörker upp mot ljuset på biblioteksplanet. På mellanplanet, optimerat för att kliva in i världen på skärmen, står tiden ljusmässigt stilla. Den statiska belysningen ger en likvärdig, uppmätt belysningsstyrka oavsett tid på dygnet. Skillnader uppstår endast när man lämnar eller kommer till våningsplanet och visuellt kan jämföra den upplevda ljusnivån med de övriga planens aktuella ljusförhållanden.

Ode centrumbibliotek, plan 3 kvällstid, 2019-10-20.

Ode centrumbibliotek, plan 2 mitt på dagen, 2019-10-20.

Det övre biblioteksplanet upplevs dagtid som ett sammanhållande ljusrum i vilket dagsljusets färg och intensitet gradvis förändras. Efter skymningsscenariot delar den elektriska belysningen upp rummet i flera mindre ljusrum med mörka partier emellan. Det uppstår en valmöjlighet att som besökare vistas i eller utanför ljuset. Rumsliga avstånd förändras, rummet tycks krympa och i dess mörkare delar blir utsikten tydlig och staden utanför kommer närmare. Ljusbehandlingens inverkan på arbete skulle, vid sidan av belysningsstyrkans inverkan på synprestation, i detta fall kunna beskrivas utifrån ljusfördelningens inverkan på individuell koncentration. I öppna, flytande rumsligheter blir möjligheten till individuella val, att vistas i eller utanför de rum som ljuset skapar extra viktigt. Ett omslutande mörkerrum avskärmar och ökar koncentrationen mot det ljusrum blicken riktas, mot datorns ljusa display eller mot den exteriöra utsikten.

Belysningen i Ode är planerat av elingenjörsbyrån Rejlers som implementerat arkitekternas koncept, specificerat armaturer och gjort nödvändiga beräkningar för att uppnå aktuella ljusstandarder. Ljustekniken är genomgående LED som kan regleras via ett digitalt styrsystem. På det övre biblioteksplanet är belysningen integrerad i ljuslanterniner och i bokhyllor samt vid läsplatser på en låg nivå i rummet. Arkitekternas vision har till dels krockat med regelverket. För att uppnå tillräcklig belysningsstyrka på det övre biblioteksplanet har belysningen kompletterats med uppljus från pelare vilket inte ger den ljusbild som de ursprungligen eftersträvat. Anna Ylinen, ljusdesigner, berättar att den största utmaningen i Ode varit att hitta armaturer med ett utseende som både godkändes av arkitekten och som klarade uppställda kvantitativa krav. I intervjun framkommer också att dagsljus inte ingått i underlaget för att ta fram belysningsförslaget utan hanterats separat.

LED – hållbarhetsstrategier och dynamiskt ljus

Belysningen i Ode utgörs enbart av LED, som efter EU:s utfasning av glödlampan blivit huvudljuskällan också i hemmen. Under 2000-talet blir ljus alltmer värderat utifrån hållbarhetsfrågor med krav på energieffektivitet. En ökad specialisering i projekteringen av byggnader och nya digitala verktyg gör det möjligt att utförligt beräkna och simulera ljus och energi. Parallellt med bytet till den energieffektivare LED-tekniken sker en fortsatt ökning av installerad belysning. Med LED-belysningens små och ljusintensiva diodpunkter blir bländning åter ett problem som kräver nya armaturlösningar. Med upptäckten av den ”tredje receptorn” flyttar ljusforskningen fokus från ljusets inverkan på människans synprestation till ljusets och mörkrets biologiska ­inverkan på människa och djur. Med ny kunskap om ljusets biologiska påverkan blir dagsljus åter en hälsofråga. Något som belysningsindustrin plockar upp i marknadsföringen av så kallad dynamisk belysning. Ny digital teknik möjliggör ljusstyrning efter såväl dagsljustillgång som föränderliga scenarier i färg och ljusstyrka, där varje ljuskälla kan styras individuellt. (Bild 14)

Exempel på artiklar ur Ljuskultur vid tiden för Helsingfors centrumbibliotek Odes tillkomst. Tre artiklar från 2017: ”Dynamiskt ljus hos topparkitekterna”, ”Ny CIE-rapport om LED och flimmer” och ”Nobelpris till biologiska klockan” samt Ljuskultur omslag 2021 om Arbetsmiljö och ­Svenska Ljuspriset.

Nya förutsättningar för rummets och arbetets ljus – en sammanfattning

Bibliotek är ur flera aspekter en lämplig byggnadstyp för att studera hur ljusets uppgift och rumsliga verkan förändrats under det senaste seklet. Biblioteket skulle också, i förhållande till dagens öppna arbetsplatser, kunna ses som en nygammal prototyp, som gör det möjligt att ställa frågor om hur rumslighet, rörelse och individuell koncentration kan utformas med stöd av ljusets behandling. Studien visar hur förändringar i ljusbehandling och förändringar i byggnadsutformning ömsesidigt påverkar varandra och därigenom gett olika rumsliga resultat. Jag ser i de tre biblioteken en parallellitet i förändring av ljusbehandling och förändring av verksamhet och användning.

Stockholms stadsbibliotek är en monumental byggnad, en bildningshall, där läsaren och boken står i centrum. Byggnaden vänder sig inåt, högt placerade ljusinsläpp skapar en koncentrerad interiör ljussättning som tydligt skiljer sig från ljuset ute. Norrköpings stadsbibliotek är planerat som en social mötesplats, och som ett varuhus för böcker med öppna, generella och flexibla ytor där belysningsfunktionen utgör en del av programmet. Biblioteket Ode i Helsingfors är ett mångfunktionellt evenemangshus, ett vardagsrum, med fokus på individuella rumsliga situationer och för arbete framför skärm. I jämförelse med Stockholm stadsbibliotek, vars interiöra ljussättning tycks nära sammanbunden med själva byggnadsutformningen, upplevs ljusbehandlingen i Ode som delvis frikopplad från rummet. Såväl entréplanets evenemangsbelysning för scenframträdanden som dagsljusets skymningssceneri på det övre biblioteksplanet uppträder i en mer flytande rumslighet där ljuset i sig själv skapar händelser.

”De tre biblioteksbyggnaderna ­representerar tre olika tiders ljusteknik: glödlampan, lysröret och LED.”

De tre biblioteksbyggnaderna representerar tre olika tiders ljusteknik: glödlampan, lysröret och LED, och exemplifierar hur utvecklingen av belysningstekniken möjliggjort ett intensivare, jämnare och ett mer styrbart ljus. I byggnadssammansättningen utgör den elektriska belysningen en jämförelsevis ”lös del” vars snabbare förändringstakt gör den till en indikator på förändring i verksamheten. Den är ofta ett mindre bevakat område utifrån ett rumsligt och bebyggelsehistoriskt hänseende, trots att förändringar i ljusbehandling har en direkt inverkan på upplevelsen av den rumsliga helheten.

Genom de tre byggnadsexemplen sker en rörelse från en dagsljusbaserad arkitektur som delar upp ljusets uppgift mellan rum och arbete, vidare till en ljusbehandling baserad på elektrisk belysning där rummets och arbetets ljus är ett och samma, fram till det nutida exemplet där uppdelningen mellan ljus för rum och ljus för arbete återkommer, men med nya förutsättningar än de som gällde vid förra sekelskiftet. Läsbelysningen, som blev hårt kritiserad i Stockholms stadsbibliotek, har i Norrköpings bibliotek tagit över också rummets ljusbehandling. Även på Odes övre biblioteksplan utgör läsljuset under kvällstid huvudljuskälla, men med motsatt resultat än det i Norrköping. Under skymningen övergår det i dagsljus enhetliga ljusrummet till en uppdelning i flera mindre ljusrum, som besökare kan söka sig till utefter uppgift. I det nutida exemplet har läsljuset släppt sitt grepp om rummet. Med datorn och läsplattan befrias rummet från funktionsljuset. Istället för en jämnt fördelad, statisk belysning som möjliggör en flexibel plan blir läsljuset mobilt.

De tre biblioteken uppvisar också skilda förhållningssätt till ljusets och människans rörelse. I det första exemplet, Stockholms stadsbibliotek, baseras ljusbehandlingen på kontraster mellan ljus och mörker kopplade till besökarens rörelse genom byggnaden, samtidigt som himmelsljuset och solljuset skapar rörliga, tidsrelaterade effekter. Norrköpings stadsbiblioteks ljusbehandling, som tillkom då den elektriska belysningen redan dominerade, utgår från en jämn ohierarkisk ljusfördelning som inte styr besökarens rörelse. Stora fönster öppnar interiören för insyn och utsikt, samtidigt som den statiska belysningen jämnar ut dagsljusets skiftningar. Det samtida exemplet, Ode, visar på ett möte mellan dagsljus och elektriskt ljus. Kontraster och rörelse återkommer i ljusbehandlingen, men på ett sätt som tydligt skiljer sig från första exemplet. Vid sidan av ett återuppväckt intresse för dagsljusets tidsförankrande rörelse, finns i det nutida exemplet, genom digital styrning, möjlighet att med det ljuset skapa immateriella rum.

Parallellt med belysningsteorins framväxt, i övergången från dagsljusbaserade byggnader till byggnader med elektriskt ljus som bas för ljusförsörjningen, sker inom arkitekturen en gradvis indelning av ljusämnet i två olika kunskapstraditioner, det naturvetenskapligt kvantitativa och det gestaltningsteoretiska. Artikelns exempel visar hur belysningsteorin, genom sin inriktning på kvantitativa bedömningskriterier för arbetets ljus, över viss tid medverkat till ett synideal på bekostnad av rummets ljus, men också hur samtida teknikutveckling skapat nya rumsliga möjligheter som förändrar villkoren för tidigare etablerad ljuspraxis.

Nutida rumsliga typologier och sätt att arbeta och vistas i offentliga miljöer har skapat nya utmaningar för ljusutformningen. Öppna multifunktionella rum ställer stora krav på utformningen av rum och ljus för att social interaktion, individuell koncentration och rumsliga värden ska kunna samverka. För att möta dessa utmaningar påstår jag att det behöver utvecklas nya analysverktyg för ljusbehandling. För att vinna kunskap om ljusbehandling är erfarenheter och beskrivningar av tidigare byggda exempel avgörande, eftersom det endast är i den specifika situationen som ljusets rumsliga effekt uppträder och kan undersökas. I denna studie har jag kombinerat bebyggelsehistorisk läsning med sensorisk etnografi för att genom text åskådliggöra det sammanhängande rummet och ljuset. I studien synliggörs hur utformningen av ljus i det längre perspektivet konkret har inverkat på byggnadsutformningen, vilket pekar på möjligheten att låta ljusbehandling bli en aktiv del i den större bebyggelsehistoriska berättelsen. Detta skulle i sin tur bilda en kunskapsbas för framtida praktik som kan bidra till att integrera processerna för byggnadsutformning och ljusutformning.

Publicerad den 8 december 2023

Ur Ljuskultur Nummer 4, 2023