Förebild, lyhörd ­inspiratör, unik förmåga …

–Så är det, understryker Jonas Kjellander. Jag har alltid engagerat mig i barnfrågor.

Vi träffas på Swecos kontor i Stockholm, vanligtvis håller han till på filialen i Örebro.

– Och tillhör den (än så länge) minoritet som anser att barn borde ha rösträtt, men det kanske vi inte ska ta just nu. ”Min uppgift är att föra barnens talan i, belysningsfrågan. De vet ju inte själva vad de skulle kunna begära.”

Nej, vi lämnar den frågan och går i stället in på hur det började – det där med belysning och barn. Jonas Kjellander är arkitekt i grunden, startade studierna 1972. På den tiden var ljusdesign (fast det kallades inte så) en obligatorisk kurs för alla blivande arkitekter. Senare togs det kravet bort. Otroligt dumt, enligt honom.

– Arkitektens främsta verktyg är ju ljuset. Dagens ljusdesignutbildning är verkligen värdefull. Ändå går det inte blunda för att vissa problem kvarstår. Det är en brist att inte ljusdesigner är arkitekter och en brist att arkitekter inte behärskar ljusdesign. Ljuset hör ihop med arkitekturen; det går inte att tänka ljus utan att ta hänsyn till material, struktur, kulör, rumsformer. Och tvärtom. Ljuset måste alltså vara integrerat i arkitektens arbete. Så har det varit för mig och så borde det vara för alla. Dessvärre abdikerar många av mina kollegor (även välrenommerade sådana). I alla fall känns det så när man ser resultatet. Som om man överlämnat ljuset till någon elkonsult, duktig på teknik men utan helhetssynen.

– Vi borde samarbeta mycket mer inom olika yrkeskategorier. En ljusdesigner bör vara med från början i alla projekt. Ljusdesignern måste våga ha synpunkter på arkitekturen, precis som arkitekten måste engagera sig i belysningen och ljusdesignen.

Intresset för barns miljö har funnits hos Jonas Kjellander ända från start men det har fördjupats succesivt samtidigt som psykologisk, medicinsk och pedagogisk forskning kontinuerligt uppvärderat betydelsen av de allra första, formativa åren. Under den tiden tillbringar barn största delen av sin aktiva tid i förskolan.

– Vi tänker inte på att skolmiljön är så viktig. Att misslyckas respektive lyckas med förskolan påverkar samhället inom sju–åtta år, hävdar Jonas Kjellander. Oavsett om vi talar om digitalt eller analogt så finns där en fysisk inramning runt allt lärande: belysningen, ergonomin, akustiken, rumsformer. Jag brukar hänvisa till Reggio Emilia-pedagogikens så kallade ”tredje pedagog”, arkitekturen. ”Om vi gör som vi brukat, det vill säga planerar ur ett vuxenperspektiv,
kan vi vara ganska säkra på att det inte blir bra för barnen.”

Enligt Reggio Emilia-pedagogikens ­synsätt är den första pedagogen barnen själva. Man lär av varandra och sin egen ­nyfikenhet. Den andra pedagogen är personalen, oerhört viktig så klart. Den tredje alltså den fysiska miljön; den kan stjälpa eller den kan hjälpa inlärning. Viktigast i gestaltningen av den fysiska miljön är ljuset.

Belysning ett pedagogiskt instrument

Vad handlar det då om rent konkret? Vad är en bra ljusmiljö i skolan och förskolan?

– Jo, en som varierar över tid och rum. Som underlättar och understödjer pedagogiken. Det måste få vara mörkt på vissa ställen, ljusare på andra till exempel.

Under många år installerades regelmässigt lysrör i skolorna. Dessa skapade en ljusmatta med samma ljusstyrka överallt, 500 eller 300 lux. Man trodde att man hade löst allt på så sätt. Egentligen blev det tvärtom, enligt Jonas Kjellander. Samtidigt medger han att det krävs lite mer av personalen om man ska nå fram, om man ska utnyttja den moderna belysningstekniken som kan förändras beroende på de olika aktiviteterna.

– Minns den första förskolan där jag använde en mer dynamisk ljussättning – det tog över ett år innan personalen kunde tillämpa den ordentligt. Barnen däremot lärde sig snabbt att utnyttja möjligheterna och ställa in ljuset för olika typer av verksamhet. Det handlade om fyra olika knappar för fyra olika situationer men också om att lokalt styra ljuset. Belysningen ska ju vara ett pedagogiskt instrument inte bara en teknisk installation. Och den ska vara utvecklingsbar och flexibel.

– Återbesök och uppföljning krävs.
Samt att utbilda personalen. Oftast ingår det inte i uppdraget men vi ljusdesigner måste ändå kämpa för att allt ska fungera. Belysningen måste vara rätt riktad,
det vi pratar om är en ljusbild som skapar rummet. Precis som att personal kontinuerligt utbildas i andra pedagogiska frågor borde belysningen ingå i fortbildningen.
Dit har vi inte nått än men jag hoppas att det kommer.

Fler viktiga miljöer

Nu är det inte bara skolan som intresserar Jonas Kjellander. Han vill verka brett, titta på staden ur barns perspektiv, hur belysningen ser ut på gator och torg. Samt inte minst i hemmen. Alla föräldrar borde fundera över den saken. De moderna ljuskällorna har blivit mer effektiva, vi får ut mer ljus från en mindre yta. Ljuset är skarpare och armaturerna ofta inte anpassade till det. Då uppstår bländning som visserligen är mer störande och besvärande för äldre än yngre men barnen är å andra sidan mycket mer utsatta för bländning.

– Testa din miljö hemma, så får du se. Sänk dig ner till barnets nivå! Om du gör allt det du brukar på den höjden kommer du att förstå. Inse vad vi utsätter barnen för utan att tänka på det. Underskåpsbelysningen, golvlampan, lampan över matbordet – allt blir fel. Så även om barn tål bländning bättre är det ett stort problem för dem. Tänk att se de vuxna som svarta siluetter under taklampans sken.

På senare år har det, enligt Jonas Kjellander, blivit lättare att få gehör för synpunkter kring barns behov av god belysning. Det är inte svårt att argumentera för en förbättrad ljusmiljö för barn gentemot beställaren, vare sig det handlar om skolan eller om andra miljöer.

– Det uppfattas som behjärtansvärt när man för barnens talan men egentligen gagnar det jag argumenterar för alla i grunden. Fast om vi gör som vi brukat, det vill säga planerar ur ett vuxenperspektiv, kan vi vara ganska säkra på att det inte blir bra för barnen.

Kostnaderna för att driva belysning har sjunkit, vilket också gjort att det är lättare för Jonas Kjellander att argumentera för vissa kvaliteter. Däremot blir det svårt när han säger: ”Ska vi göra något bra här kommer investeringskostnaderna att blir mycket högre än ni är vana vid.” Då hoppar alla till, berättar han. Han försöker förstås förklara att det är investeringar det handlar om, att kostnaderna över tid kommer att bli lägre. Man tjänar in en högre installationskostnad på fem–sju år. Ändå sitter ofta motståndet i.

– Det är vissa nyckeltal som gäller; belysningen får kosta ett visst belopp per kvadratmeter i en skola. Vad det är grundat på kan man fråga sig men det är definitivt inget kvalitetsarbete bakom utan mätbara värden som handlar om kvantitet, inte kvalitet. Känner du till Jonna Bornemark? Hon skriver om att vi är så fixerade vid det mätbara. Det är likadant när det gäller belysning. Och ibland blir det helt fel; större kvantitet kan bli sämre kvalitet. Det är lika förödande med för mycket ljus på fel ställe som med för lite ljus. Resultatet blir huvudvärk och koncentrationssvårigheter.

Kan du använda medicinsk forskning kring till exempel HCL (Human Centric Lighting) i din argumentation gentemot skolledning eller skolpolitiker?

– Absolut, men det har blivit lite av ett mode. Kallt ljus när eleverna ska bli pigga, varmare för att lugna ner, hormonbalansera melatonin och kortisol. Farligt om man tror att man kan lösa allt så enkelt.

Störst utväxling per satsad krona

Inom en snar framtid kommer det att behöva byggas ett stort antal nya skolor i Sverige. Där finns möjlighet att lansera många av Jonas Kjellanders idéer. De allra flesta skolorna är dock redan på plats och ska användas många år framöver. En stor del av dem behöver rustas upp, inte sällan tvingas barnen vistas i helt ovärdiga miljöer som det ser ut nu.

– När jag besöker äldre skolor ursäktar sig rektorn ibland och intygar att ”Här ska vi snart måla om och sätta upp nya gardiner.” Jättebra, säger jag då. Men det bästa ni kan göra och om ni har begränsad budget, är att jobba med belysningen. Låt oss början med den! Det ger störst utväxling per satsad krona. Vi kan måla med belysningen, möblera med belysningen, skapa stämning och ett pedagogiskt understöd med belysningen.

Vad säger rektorn då?

– Nja, hen har ofta inte tänkt i de banorna. De flimrande lysrören ska förstås ut men resten… Jag tror att man inte riktig förstår. Belysning är svårt att beskriva teoretiskt
så att det blir levande. Eller på en ritning. Den måste man uppleva i verkligheten.
När det gäller färg kan man visa upp olika kulörer, göra en provmålning, testa och
utvärdera. Så borde man självklart göra med belysningen också. Sätta upp lite
provarmaturer och känna sig för. Eller hellre rigga ett fullskalerum. Det är bästa sättet att övertyga uppdragsgivaren om
hur en belysning kan fungera.

Fler studiemiljöer på gång

Just nu är Jonas Kjellander involverad
i en grundskola i Iggesund. Den utgör samtidigt ett forskningsprojekt, finansierat av Energimyndigheten – ett slags tillämpad forskning där också ljusutbildningen på KTH deltar.

– Många gånger är ”stuprören” mellan praktik och forskning ett problem. Vi vill bryta upp den strukturen. I Iggesund kan
vi tillämpa mycket av vad den senaste ­forskningen tagit fram eftersom uppdrags­givaren är med på det hela.

Iggesund-projektet löper på flera år
med uppföljning, utvärdering, mätningar, intervjuer.

Ytterligare exempel på vad som aktuellt är Handelshögskolan i Stockholm, det ska vara klart ganska snart. Arbetet där är en utveckling av Jonas Kjellanders ljuspris­belönade Ekonomikum i Uppsala. Bland annat skapas ett ”Samtalets rum”, ett rum i rummet avsett för stimulerande samtal mellan tolv–tretton personer runt en ”­lägereld”. Ljuskultur får säkert anledning att återkomma.

Vår tid är slut. Jonas Kjellander ska skynda vidare, just till Handelshögskolan för inspektion. Och dessutom fila på ett brandtal om barns rätt som han ska hålla på Arkitektdagarna i Malmö om någon vecka. Men han hinner ändå poängtera ett par saker:

– Min uppgift är att föra barnens talan i ­belysningsfrågan. De vet ju inte själva vad de skulle kunna begära. Egentligen är ju vardagsmiljöerna de allra viktigaste för både barn och vuxna. De påverkar oss hela tiden och numera blir vi överstimulerade i vår vardag. Jag vill kunna erbjuda pauser. Att jobba med ljus är att jobba med mörker.

---

Om Stora Förtjänstpriset

Priset har delats ut sedan 1998 och ges till en person eller organisation som verkat till nytta för belysning under en längre tid, inom forskning, utbildning, design eller allmänna belysningsfrågor. Det kan också gå till någon som framgångs­rikt drivit en enskild fråga till nytta för belysning i Sverige. Juryn har i år bestått av Magnus Frantzell och Leif Berggren från Bertil och Britt Svenssons Stiftelse för Belysningsteknik, Anders Lydén (i egenskap av ordförande för Belysningsbranschen), Mervi Rokka från tidningen Ljuskultur samt Anders Winell (som tilldelades priset 2020).

Bertil Svensson, som startade belysningsföretaget Fagerhult AB, donerade tillsammans med sin hustru Britt en grundplåt i form av aktier och bildade 1985 Bertil och Britt Svenssons Stiftelse för Belysningsteknik. Stiftelsens syfte är att främja forskning och utbildning i belysningsteknik.

Juryns motivering

Årets Stora Förtjänstpris ges till Jonas Kjellander som är en stor förebild och inspiratör för både dagens aktiva inom belysningsområdet men också en bredare krets inom byggbranschen och samhället. Han har ägnat en stor del av sitt yrkesliv åt en av våra viktigaste miljöer, nämligen förskolan och skolan. Med sin unika förmåga och lyhördhet att planera ur barns perspektiv, kombinerat med den oerhörda kunskapen om den fysiska miljöns påverkan på lärande har det resulterat i ett flertal prisbelönta och uppmärksammade projekt. Årets vinnare av Svenssons Stora Förtjänstpris är en av Sveriges absolut främsta experter inom skolmiljön.

Publicerad den 4 oktober 2021

Ur Ljuskultur Nummer 4, 2021