Fyller min anläggning dagens krav för vägbelysning?

I tidigare artiklar har vi tittat på fördelar och nackdelar med vägbelysning. Vid det här läget borde det vara ganska klarlagt att det inte bara är att på måfå sätta upp några belysningsstolpar. Vill man att belysningsanläggningen ska tillföra trafiksäkerhet finns det grundläggande belysningskrav som ska uppfyllas. Hur vet man då att anläggningen klarar kravbilden?

Ofta går det att göra en grov bortsålln­ing av anlägg­ningar som inte uppfyller dagens krav redan från kontorsstolen, men ju säkrare man behöver vara desto noggrannare bedömningsmetoder behövs. För kontroll av kontraktskrav rekommenderas att ­bedömningen görs genom beräkning eller mätning.

Bedömning på kontor via webbläsare med gatuvy

Det finns flera webbtjänster där man både kan se gatuvy och mäta stolpavstånd i kartan. Det gör att man för många platser kan göra en första bedömning bekvämt tillbakalutad i kontorsstolen, med en ­kaffekopp i handen. Utifrån gatuvyn går det att uppskatta stolphöjder och armlängd samt armaturtyp. I kartbilden kan man mäta stolpavstånd
och vägbredd.

Det första man tittar på är armaturtypen. Äldre armaturer med öppen kupa eller utan invändiga reflektor har väldigt svårt att uppfylla dagens belysningskrav oavsett stolpavstånd eller höjd. De kan man sortera bort direkt.

Nyare modeller med klar kupa där man kan se att det sitter en gatubelysningsreflektor runt ljuskällan har goda förutsättningar att klara dagens krav, om de sitter på vettiga höjder och stolpavstånd. Detsamma gäller ­armaturer där det sitter en mönstrad kupa som ska hjälpa till med ljusspridningen, men där kan det vara svårare att se om det sitter en reflektor i armaturen eller inte.

Om det handlar om någorlunda nya armaturer kan man gå vidare och bedöma stolphöjder och armlängd. Normala vägstolpar har en höjd på mellan 6 och 12 ­meter, ju större väg desto högre stolpe. På mindre lokalgator är 6 till 8 meter vanligt och på huvudgator 8 till 10 meter. 12 meters stolpar ser man nästan bara på större leder. En enkel metod för att bedöma höjd är att i ­gatuvy mäta stolphöjden och sen sätta den i relation med ­vägbredden på samma ställe. Ett körfält är normalt 3,5 meter brett.

Nyare gatuarmaturer är gjorda för att belysa en vägbredd av 1 till 1,5 gånger höjden. Med hjälp av en arm går det att öka den belysta bredden motsvarande armlängden. En 10 meters stolpe med 2,5 meters arm klarar att belysa en 14 meter bred väg med fyra körfält eller två körfält, parkeringsyta och gångbana på båda sidor.

När man bestämt stolphöjden går det att bedöma om stolpavståndet är rimligt för att klara belysningskraven. Äldre armaturer är anpassade till ett avstånd på ungefär 4 gånger stolphöjden, för en 10 meters stolpe blir 40 meter rimligt maxavstånd, allt över det kan man sortera bort. Genom att växla mellan gatuvy och flygfoto går det ofta att lista ut var stolparna står på vägsträckan för att sen kunna mäta stolpavståndet på flygfotot.

Vill man ha högre noggrannhet i bedömningen kan man använda den insamlade informationen till att göra en ljusberäkning. Det finns fortfarande ljusfiler att få tag på till de flesta 90- och 00- ­talsarmaturerna. Till och med byhatten hade en gång i tiden ljusfiler framtagna även om de kanske gått förlorade när varumärket försvann.

Bedömning med platsbesök

Ibland får man släppa kaffekoppen och ge sig ut i verkligheten. Det finns trots allt många ställen som inte har gatuvy, eller så vill man ha högre noggrannhet på ­bedömningen än vad man kan få vid datorn. Ljus ­bedöms som ­bekant i mörker, men det finns ändå en stor mängd information att hämta dagtid. Stolp­avstånd mäter man genom att stega, med måttband, mäthjul, lasermätare eller gps-app. Detsamma med ­gäller med vägbredder, se upp för trafiken bara!

Stolphöjder är lite lurigare. Att mäta dem går enklast genom en mätapp eller genom att skjuta på armaturen med en lasermätare. Det går också att använda en tumstock och uppskatta höjden med hjälp av principen för liksidiga trianglar. Eller en penna som man fäller i sidled och mäter motsvarande avstånd på marken.

Vill man få en tydlig bild av hur belysningen fungerar är det platsbesök på natten som gäller. Det bästa mätinstrumentet är gratis: Med de egna ögonen och lite erfarenhet går det att komma långt med bedömningen av ljus­kvalitet nattetid. Om man börjar med att besöka några anläggningar som man vet klarar kraven kan man ta med sig de
som referensbild till övriga anläggningar.

Glöm inte bort bara att fotgängare klarar sig på lägre ljusnivåer än fordonsförare så ska man utvärdera ­belysning för trafiksäkerhet bör man göra det med bil. Hur man upplever bländning och behovet av ljusstyrka är individuellt. Det är dock något som försämras som ­regel med åldern. En situation som känns bra för en yngre förare kan vara svårare för en äldre. Det man främst tittar på är belysningens styrka och jämnhet. Ljusnivån ska vara tillräcklig för att motverka bländningen från mötande trafik, man ska kunna se vägbanan förbi halvljusen från mötande bil. Kontrasterna mellan ljusa och mörka fält får inte vara för stora och de mörka fälten får inte vara så stora att man inte kan upptäcka en människa eller ett större föremål på vägen.

Bedömning genom mätning

Allra bäst noggrannhet uppnår man genom ljusmätningar. Tyvärr är det också ganska omständigt och kräver bra yttre förhållanden. Regn eller dis påverkar mätningen negativt. Vägen måste vara fri från trafik och störande ljus. Ytan man mäter ska vara så plan som möjligt och utan skuggar av träd eller skyltar.

Platsmätning av belysningsstyrka utförs med luxmätare med plan mätcell. Bäst är att ha en mätare med extern mätcell på sladd. Då kan man läsa av mätvärden med cellen på marken samtidigt som man placerar sig för att skugga linsen så lite som möjligt. Mätningen förbereds genom att man placerar ut markörer för ­mätpunkterna. Mäter man stora ytor eller många punkter kan det vara värt att skaffa koner för att mar­kera längs- och tvärgående linjer. Mätningen ska utgå från samma punktraster som en belysningsberäkning, mer ­information finns i SS-EN 13201:2016 Vägbelysning
– Del 4: Metoder för mätning av belysningsprestanda. I praktiken behöver man också del 3 av samma serie för att hitta specifikationerna på mätrastret.

Ju fler punkter desto bättre blir noggrannheten och standarden rekommenderar samma antal som i ljus­beräkningen. Men det går också att halvera antalet punkter med acceptabel felmarginal. Man får räkna med att fältmätningar har minst 10 procents felmarginal. Att bara ta ett fåtal punkter ökar felmarginalen rejält, men ibland är det bättre än inget och kan, framförallt, ge en indikation av ljusnivåer och om ljuset räcker till mellan stolparna eller inte.

Om man ska kontrollera stora områden kan rörlig mätning med mätceller monterade på en bil eller ­släpvagn vara ett lämpligt alternativ. Tyvärr finns det få kommersiella aktörer som dock erbjuder en sådan tjänst i Sverige idag. Med hjälp av rörlig mätning kan man få ut ett väldigt bra ­beslutsmaterial där man kan se ljus­nivåer gata för gata på en karta.

Idag finns inga bra luminansmätare för vägbelysning på marknaden och de enkla handhållna instrumenten som finns är anpassade till andra uppgifter som, till exempel, mätning av bildskärmar i kontors­miljö eller omgivningsluminansen för en tunnelmynning. Det är bättre att göra en mätning av horisontell belysningsstyrka och sedan jämföra den med motsvarande raster hämtat från den ljus­beräkning man vill kontrollera. Det vill säga först beräknar man att belysningen uppfyller luminans­kraven, sedan plockar man ut resultatet för horisontell belysningsstyrka från samma beräkning och jämför det med mätningen.

På senare tid har digitalkamera­tekniken exploderat. Med hjälp av digital bildbehandling av tre eller fler exponeringar av samma motiv går det att få tillräcklig dynamiskt omfång för att motsvara en platsmätning ­eller ljusberäkning. Det finns mer eller mindre avancerade programvaror som kan räkna ut både luminans- och jämnhetsvärden från digitalfoton. Varje pixel får ett luminansvärde och genom att lägga in begränsnings­linjer kan ett mätområde skapas. Dock är det inte helt lätt att få mätfältet i bilden att motsvara den för en luminansberäkning.

Publicerad den 27 november 2019

Ur Ljuskultur Nummer 6, 2019