Hantverkare inom ljusdesign

Himlen är gråtung och vinden bitande kall när vi skyndar mot det som ska bli vår intervjuplats, ett av Lina Färjes favoritkaféer på Södermalm. Här i närheten har hon bott och jobbat en gång i tiden, numera bor hon i Häradsbygden, strax utanför Leksand i Dalarna. Men om två veckor ska hon börja som ljusdesigner på Tyréns igen efter att ha varit egen företagare i två och ett halvt år.

– Det har varit en spännande och rolig tid att driva eget. Samtidigt har jag saknat möjligheten att ha andra människor runtomkring mig och kunna bolla idéer med. Nu kommer jag att pendla för att jobba på kontoret här
i Stockholm varannan vecka, berättar Lina Färje.

Väl inne på kaféet är det full ruljans och vi slår oss ner vid ett bord nära fönstret.

Varje plats kopplad till en stämning

Lina Färje berättar om hur hennes känsla för ljus, rum och platser funnits med ända sedan hon var barn. Ett tidigt minne var när hon besökte en föreställning under lågstadiet i och runt ett tåg som ställts upp på en kaj och hur tagen hon blev av rummen med olika världar som hade byggts upp inuti tåget.

– Jag märkte tidigt vilken stark relation jag har till olika platser och hur jag påverkas av dem och känner av stämningar. Jag har till exempel mycket bättre minne för platser än för människor, vilket gör att jag har lätt att känna igen mig och orientera mig i nya städer. Varje plats jag har varit på är kopplad till en stämning, nästan som en liten film som spelas upp och där olika sinnes­intryck ofta spelar en central roll. Det kan till exempel vara en kall Clara (öl blandad med soda) en solig söndag på marknaden i Madrid där jag bott i två omgångar,
eller en resa med ett dunkande nattåg där mörkret bryts då och då av gult ljus, säger Lina.

Arbetet som ljusdesigner ser hon som ett hantverk där en viktig del i arbetet med att förstärka och lyfta fram den speciella stämningen hos varje plats eller rum är praktiskt.

– Det gäller att vara öppen för den specifika situationen, testa sig fram och använda sina sinnen. Ljuset är en jättestark stämningsskapare men står inte för sig själv, utan ska lyfta fram miljön. En viktig aspekt är också att ljuset kan bidra till en föränderlig stämning och variation under dagen. Jag tänker att den föränderliga karaktären av ljus inte ska underskattas och är något ganska grundläggande för människans förståelse av tid och rum. För vi behöver variation. En helt monoton miljö som aldrig förändras blir själsdödande, säger Lina.

Hon gör en gest mot det omgivande rummet, där solstrålar nu plötsligt lyser in.

– Se hur ljuset fått stämningen att förändras bara sedan vi kom. När det mörknar och ljusen tänds kommer stämningen åter att förändras till något helt annat, säger Lina.

Långsiktigt på riktigt

Hon påpekar att lösningarna inte nödvändigtvis behöver vara speciellt avancerade – och att det många gånger är bättre om de inte är det.

– Jag är till exempel emot att många styrningar ska vara så automatiserade. I många situationer är det bra om man själv kan påverka och styra sitt ljus. Det är ­psyko­logiskt bra att kunna påverka sin egen miljö och att det finns en lampa som man själv kan tända och släcka, säger Lina.

En annan aspekt är hållbarheten över tid.

– Om något är alltför tekniskt avancerat finns det en risk att förståelsen för hur det fungerar går förlorad över tid eller att tekniken blir otidsenlig. Hållbarhet är viktigt ur flera aspekter. Jag tror att vi behöver bygga upp ett nytt tänk kring ljusdesign som är baserat på tillgängliga och rättvist fördelade resurser som håller över tid. Projekt borde utvärderas efter 10–20 år för att se hur lyckade de blivit och hur mycket resurser som gått åt. Det känns fel att acceptera att lösningarna bara ska fungera under en viss tid. Det finns ett slags slit-och-slängtänk över det. Men i dag finns ingen struktur för att följa upp projekt på det sättet, säger Lina.

I linje med det skulle hon vilja se mer flexibla lösningar som fungerar både tekniskt, praktiskt och designmässigt över lång tid.

– Om vi tar det här kaféet som exempel. Om tio år kanske det byggs om till butik. Om man då har designat långsiktigt och flexibelt kanske man inte behöver byta ut alla armaturer igen. En annan tumregel för långsiktighet är att skapa lösningar där det inte gör något för helhetsintrycket om en armatur eller ljuskälla går sönder. Till exempel genom att undvika lösningar som långa ljuslinjer som direkt blir jättefula när något inte funkar, säger Lina.

Hon tycker också att det många gånger kan finnas önske­mål om att ljussätta mer än vad som behövs.

– Även om vi som arbetar med ljus vet att det inte blir bättre bara för att man har mer ljus kan det krävas mod att stå emot i projekt där det finns andra önskemål och faktorer som styr. Jag kan till exempel irritera mig på sådant som att man ska göra belysning anpassad för vissa djurarter, men som inte funkar för människor sedan. Då är frågan varför man ska ha belysningen över huvud taget. Vi ska inte belysa mer än vad som behövs, både
ur hållbarhetsmässig synpunkt och av gestaltnings­mässiga skäl, påpekar Lina.

Experimentella konstprojekt vid sidan

Med det sagt betyder det inte att hon tycker att alla ­projekt måste vara minimalistiska.

– Alla platser och situationer har sina specifika förutsättningar och ibland kan det vara roligt att göra något som är lite galet om sammanhanget är rätt, säger hon med ett snabbt leende.

Som exempel jobbar hon ibland med experimentella konstprojekt, performances och föreställningar vid sidan av sina ordinarie uppdrag. Ofta utan någon direkt budget och bara för att det är roligt. För närvarande är hon involverad i ett projekt tillsammans med koreografen Paloma Madrid som går ut på att utveckla en belysning som styrs av elektriska impulser från växter.

– Både människor och växter sänder ut elektriska impulser och genom att koppla in oss på en växt kan vi få den att styra ljuset. Tanken är det ska bli en liten föreställning som kommer att presenteras på en digital festival senare i vår och där impulser från växterna även kommer att styra musiken, berättar Lina.

Tillsammans har de också arbetat med föreställningar för personer med synnedsättning, både som själva deltagit som dansare i föreställningen och för personer med synnedsättning i publiken.

– Genom att använda ljuspunkter som referens har föreställningen både blivit lättare att delta i och att uppleva, berättar Lina.

Om jobben och uppdragen

I sitt ordinarie arbete jobbar hon ungefär lika mycket med exteriör som interiör belysning och tycker båda delarna är lika roliga. Första jobbet efter studierna var på Ljusarkitektur i Stockholm som senare köptes upp av ÅF, nuvarande Afry.

– Det var ett litet kontor som bara höll på med ljus och som drevs av Kai Piippo och Niklas Ödmann. Vi hade väldigt kul ihop och jag fick jobba med många spännande projekt, allt från området runt Eriksbergskranen i Göteborg till riksdagshuset och Kungsträdgården, berättar Lina.

Efter sju åtta år där och en kort period på ÅF började hon på Tyréns, där hon jobbat hela tiden sedan dess förutom perioden som egen företagare.

– Ett av de första projekten jag kommer att jobba med nu när jag börjar på Tyréns igen är ett stort ombyggnadsprojekt av en offentlig byggnad. Jag kommer också att ta med mig några av de projekt jag jobbat med som egen företagare, som belysningen av Mora kyrka vid Vasaloppsmålet, en besöksbyggnad vid Sala silvergruva och en restaurang här på Söder, berättar Lina.

I Sala silvergruva har uppdraget handlat om belysning av Sveriges äldsta bevarade lavebyggnad, med fackverk i trä och en bro där man kan titta ner i det 300 meter djupa schaktet.

– Jag skulle inte säga att jag har något direkt dröm­projekt, men om jag hade det vore det att få fortsätta där med gångarna i underjorden. Där finns så många historier som vore roliga att få levandegöra med ljus. Till exempel om gruvfrun som man behövde fråga om lov för att få gå ner i gruvan – annars kunde det gå illa, säger Lina med glimten i ögat.

Tjugo år som ljusdesigner

I år är det precis tjugo år sedan hon började jobba som ljusdesigner. Sedan dess är det mycket som hunnit ­ändras och många olika frågor som varit på tapeten
– allt från teknikfrågor och hållbarhet till yrkesrollens utveckling. En fråga som hon tycker är viktig att sätta ljus på just nu är förhållandet mellan ljusdesigner och leverantörer.

– På den senaste tiden har jag mött förslag på affärsmodeller som jag inte tycker samspelar med ljusdesignerns oberoende roll gentemot leverantörer. För mig är det viktigt att vara oberoende och att det har ett värde som ingjuter transparens och förtroende hos kunden. En otydlighet kring detta tror jag inte är bra och något vi behöver diskutera i branschen, säger Lina.

Något som också ändrats med åren är hennes eget förhållningssätt till arbetet.

– Personligen känner jag att det blivit ännu viktigare att hitta en bra balans mellan arbete och resten av livet. Arbetet kan vara väldigt intensivt och då måste man må bra som helhet för att orka med. För mig handlar det mycket om att vara utomhus och röra på mig. Om jag går ut och går får jag input som sätter i gång hjärnan på ett helt annat sätt än om jag bara sitter vid datorn en hel dag, säger Lina.

Hon är också mån om att ständigt hitta nya intressanta sammanhang som skapar variation och som ger inspiration och lärdomar hon kan ha nytta av på olika sätt. Som konstprojekten hon håller på med eller genom att undervisa och vara workshopledare för studenter som hon också är emellanåt.

– Variationen kan också handla om själva arbetsprocessen. Hur man gör något kan många gånger vara minst lika viktigt och blir en del av själva lösningen oavsett hur det ser ut. Det man ägnar mest tid åt är ju ändå själva resan, så därför ska man göra det på ett sätt man tror på och tycker känns viktigt, säger Lina Färje.

Ljusdesignern Lina Färje ser sig själv som hantverkare inom ljusdesign – där arbetet bygger på den egna erfarenheten och kunskapen, men där inget projekt är det andra likt och kräver sina unika lösningar. Och där själva processen många gånger blir en viktig del av slutresultatet.

 

---

3 utvalda projekt

Frizon, Umeå

”I Umeå hade kommunen uppmärksammat att tjejer i yngre tonåren var underrepresenterade i utformningen av offentliga miljöer. Man ville nu skapa en plats speciellt för dem i en del av en park som heter Årstidernas park. Tillsammans med konstnären Kerstin Bergendal och Tyréns landskapsarkitekt gjorde vi en workshop med en grupp unga tjejer för att se vad de behövde och hade nytta av. Det vi kom fram till var en plats där de kunde hänga och betrakta omgivningen utan att själva hamna för mycket i fokus och där de kunde känna sig trygga.

Utgångspunkten blev ett stort skärmtak med ett träd i mitten och stora runda gungor där flera kunde sitta tillsammans. Sedan gjorde vi hål i skärmtaket och satte dit färgat glas som skapar ett lekfullt ljusspel under dagtid när solen lyser igenom. I andra hål satte vi armaturer som ger ett mjukt ljus under kvällstid. Vi satte också belysning under de runda gungorna och trädet i mitten belystes med färgat ljus. Det roligaste med det här projektet var själva processen. Hur vi tillsammans med flickorna kunde komma fram till något som de ville ha och skulle bli bra för dem.”

Blå parken och Hamnbadet, Göteborg

”Blå parken med Hamnbadet är en del av en större parkanläggning som byggdes i samband med Göteborgs 400-årsjubileum. Hela anläggningen är väldigt innovativ och experimentell, både tekniskt och gestaltningsmässigt, med saltvattenspooler som flyter i älven.

Badet drivs av en förening som arbetar med inkludering och mångfald för personer med funktionsvariationer och det finns ett starkt tillgänglighetsfokus. Målet med belysningen var också att alla kroppar ska känna sig välkomna och att man som badgäst inte ska behöva känna sig uttittad eller onödigt mycket i fokus. Belysningen har därför fokuserat på där man ska gå och röra sig för att skapa tillgänglighet och trygghet, men lämnat utrymme för att kunna dra sig undan på andra platser. Som ett led i det har vi bland annat jobbat med låga ljusnivåer och mjuk, integrerad belysning från räckena i ramperna som finns runt badet. Där finns också en sparsam belysning av badplattformarna och fasaderna till omklädningsrum och andra funktionsbyggnader. Inne i omklädningsrummen använde vi nedpendlade globarmaturer och riktade spottar, alla med varmt ljus och god färgåtergivning som en del av idén att alla ska känna sig fina och värdefulla.

Själva parken är öppen även under vintern och även badet vid vissa tillfällen. I belysningen av parken har vi jobbat med en projektspecifik armatur, tillsammans med arkitekterna Raumlabor och Esencial. Armaturerna skapar öar av ljus som man rör sig igenom, tillsammans med belysning integrerad i räcken som lyser upp träspänger. Det ger parken en egen karaktär med enkla medel. Detta projekt var en bergochdalbana under processen med stora frågor om det ens skulle bli av vid vissa tillfällen så bara att det finns där känns som en seger.”

Uppsala stadsteater

”Anledningen till att jag har valt det här projektet är att det var en så rolig process, gott samarbete och stort engagemang som jag också tycker återspeglar sig i resultatet. Uppdraget gick ut på att ljussätta de publika ytorna i byggnaden, det vill säga foajéer, trapphall och bistro. Jag har även jobbat med vissa personalytor som perukmakeri och sminkavdelning. Tanken var att återge teatern sin dignitet samtidigt som miljön skulle vara lite mer dramatisk än tidigare. Tillsammans med inredningsarkitekten Tove Sjöberg på Studio Feuer tog vi fram en färgstark färgskala för armaturerna i de olika delarna. Vi kom också fram till att taket i den stora foajén hade varit blåaktigt tidigare, så vi plockade tillbaka den kulören både i taket och i armaturerna.

Redan från början fanns det en idé om att vi skulle jobba med återbruk och teaterns förråd visade sig vara en riktig skattgömma. Här fanns både äldre armaturer och andra originaldetaljer från byggnaden, liksom rekvisita från olika föreställningar genom åren. Fokuset på återbruk var ganska onostalgiskt. Det fanns inga krav på att det skulle se ut som i original, utan alla gamla årsringar fick komma tillbaka utan att det behövde vara historiskt korrekt. Vi plockade till exempel upp de gamla pendlade glas-kuporna från den stora salongen och byggde om dem till bordsarmaturer.

I den lilla foajén och bistron skapade vi en belysning där man kunde koppla in olika ljuskaraktärer i ett grid med sammankopplade rör. Här fanns både punkter med riktbara spottar, glödlampor som gav glitter och armaturer som bidrog med ett mjukt allmänljus. Helheten blev nästan som en enda stor armatur.  Något som också var roligt var att beställarna var så engagerade att de byggde vissa armaturer själva utifrån material som fanns på teatern – bland annat genom att förse några gamla teaterstrålkastare med stativ.”

Publicerad den 8 maj 2026

Ur Ljuskultur Nummer 2, 2026