Porträtt

I uppror mot det statiska

Ljuskulturs Lotta Jonson har intervjuat Tapio Rosenius; ljusdesigner och så mycket mer. Om tankar om dynamiska lösningar, den digitala utvecklingen och hur han ser på ljusdesignerns roll.

Vill du fortsätta läsa?

Denna artikel är låst för prenumeranter. Genom att bli prenumerant kan du läsa samtliga artiklar från det senaste numret på nätet och får tillgång till ett växande arkiv av tidningens rika material.

Bli prenumerant

Ljusdesigner kan bättre, de är alldeles för dåliga på att hävda sig. Okej, jag kanske generaliserar men i alla fall…

Tapio Rosenius är kaxig men har karisma. Han drar sig inte för att provocera. Jag träffar honom på Ljusdagen efter ett föredrag där han drar upp stora linjer inför framtiden med ledord som teknikutveckling och konstnärskap. Samt rörelse, ”movement”.

– Ljusdesigner är inte vilka konsulter som helst. De borde ha en självklar plats vid sidan av arkitekten, inte hamna i underläge. I allmänhet lyssnar de dessutom alltför mycket på tekniker och ingenjörer. Jag har en enorm respekt för belysningsindustrin; jag har lärt mig massor därifrån men den måste också lära saker av oss ljusdesigner. Vi är länken mellan människorna, användarna, och industrin. Just därför är det vi som borde leda och styra den tekniska utvecklingen inom belysningsområdet.”Vi är länken mellan människorna, användarna, och industrin.”

Engagemanget och energin hos Tapio Rosenius är det inget fel på. Att arbeta med ljus är det roligaste han vet, berättar han. Det var hans hobby och blev hans yrke. I över tjugo år har han kallat sig ljusdesigner och numera kan han själv välja vilka projekt han vill låta sig uppslukas av.

– Vissa minnen bär man alltid med sig, de påverkar en livet igenom, tror Tapio Rosenius. Jag är uppvuxen i Uleåborg i norra Finland. På sommaren blev det aldrig mörkt, på vintern knappast ljust. Det är klart att det präglat mig och mitt yrkesval. Liksom mitt film- och fotointresse. En av mina absoluta idoler är filmfotografen Sacha Vierny, regissören Peter Greenaways favorit. Vilken ljuskonstnär! Och aldrig glömmer jag workshopen i Tyskland 1998. På kvällarna spottade skorstenarna på metallverket i staden ut eldsflammor. Vilken ljusshow, vilket flöde, vilken oändlig variation. Vilken inspirationskälla!

Karriären

Efter utbildningen i London och Tammerfors arbetade Tapio Rosenius ett tiotal år i Storbritannien (först på ett designkontor i Edinburgh och därefter i London). Sedan nästan tio år är det dock Madrid som gäller. År 2009 startade han Lighting Design Collective (LDC). Idag har företaget arton anställda i Madrid, fyra i Helsingfors och fem i London. Dessutom anlitas frilansare på olika håll i världen beroende av vilka projekt som är på gång. Själv kallar sig Tapio Rosenius numera ”creative director at large”. VD är han ”bara” för ett av de flera från LDC avknoppade företag, Skandal Technologies, som bland annat utvecklar programvara för biometrisk ljusstyrning.

LDC har specialiserat sig på skräddarsydda arkitektoniska belysningslösningar och digitala applikationer. Eftersom den teknik som tidigare fanns inte räckte till för Tapio Rosenius och hans medarbetares konstnärliga ambitioner eller belysningsidéer var de tvungna att ta fram egen mjukvara.

– Det är bland annat den vi säljer vidare i de avknoppade företagen, förklarar han.

Uppträdandet alldeles nyss är bara ett i raden av alla de föreläsningar Tapio Rosenius håller varje år på universitet, designutbildningar och konferenser om belysning, arkitektur och stadsplanering.”Vi måste kunna berätta historier. Nyckeln till framgång ligger i konceptet”

Sedan starten har han och LDC haft en rad mer eller mindre spektakulära uppdrag. Ett är belysningen av ett torn i Port Baku, Azerbadjan, från 2011. Utmed den 135 meter höga skyskrapan löper en LED-baserad belysning som skapar konturer i mörkret. Mönster och animationer kan förändra fasaden och illustrera olika lokala högtider eller helgdagar.

År 2012 förvandlade Tapio Rosenius och hans medarbetare en gammal nedlagd oljesilo vid infarten till Helsingfors med hjälp av interaktiv belysning och dagsljus. Parametrar som vindhastighet, temperatur, regn och snö styr ljusmönstret på SILO 468 som blivit ett nytt landmärke.

I Qatar byggs just nu fotbollsarenor inför VM i fotboll 2022. LDC har ansvarat för belysningssystemet på stadion i Doha. Det bygger på haptisk gränssnittsteknik (haptik = läran om effekterna av beröring och kroppsrörelser). Via ett kontrollbord kan ljuset styras och på olika sätt berätta vad som händer på plan, vem som gör mål till exempel. Färgerna på lagens dräkter ska också kunna visas på utsidan. Även om LED-lamporna som täcker fasaden är statiska ska gränssnittet kunna ändras och därmed också belysningens olika funktioner.

Misstro mot det statiska, repetitiva

Ett av de tekniskt avancerade senaste ljusprojekten är IT-företaget Tieto i Nokias tidigare huvudkontor i Helsingfors. Där byggs tusentals IoT-sensorer in i alla tänkbara utrymmen, inklusive på toaletterna. (Internet of Things = ”sakernas internet”, samlingsbegrepp för den utveckling som innebär att föremål och människor förses med små inbyggda sensorer och datorer.) När de anställda rör sig i lokalerna skapas algoritmer som sedan påverkar ljuset. Interaktivitet på hög nivå alltså som ger upphov till ljusflöden med oändliga variationer.

– Jag misstror det statiska, det repetitiva. Belysning som styrs av video-loopar till exempel blir alltid tråkiga. När man vistas i rummet en längre tid känner man igen mönstret. Men med den digitala tekniken finns en otrolig potential. De dataprogram vi utvecklar, som bygger på biomimetik*, gör upprepningar omöjliga. Naturens former är alltid unika. Likaså människors sätt att röra sig i en byggnad. Det som är mest intressant just nu för oss som jobbar med belysning är att kunna koda mjukvara så att ljuset blir tillräckligt rikt, tillräckligt slumpmässigt och varierat så att vi aldrig tröttnar på det.

Nya krav för ljusdesigner

För mig låter Tapio Rosenius beskrivningar som science fiction. Intresserar han sig aldrig för det mer vardagliga, undrar jag.

– Jo då, försäkrar han. Fast det är inte vad jag sysslar med i första hand. Numera talar folk i branschen om begrepp som ”human centric lighting”. Då tänker jag, det är inte alls särskilt humant alla gånger. När vi ljussatte finska pappersföretaget UPM-Kymmene ville vi att ljuset i det fem våningar höga atriet skulle återskapa känslan av solsken genom en skog. Då försökte vi skapa ett naturligt ljusflöde också i kontorsdelarna. På vissa ställen känns det till exempel som om skrivbordet stod utmed en flod. Inte helt fel, eller hur?

Tapio Rosenius menar att han inte alls prioriterar det spektakulära. Han gillar inte diskobelysning och absolut inte aggressiva ljuslösningar. Mörker har blivit en lyxvara för nutidsmänniskan, inte minst därför är det viktigt att kunna stänga av ljuset.”De visuella konstnärliga uttrycken förblir viktigast. Inget får bli statiskt. Rörelse var ordet.”

Synd att man inte kan göra detsamma med arkitekturen, konstaterar han osentimentalt med glimten i ögat och vi återgår till att tala om ljusdesignerns roll. Som ljusdesigner ingår man alltid i ett multidisciplinärt sammanhang och han berättar att han alltid har ett team runt sig av bland annat konstnärer, tekniker och filosofiskt intresserade ljuskunniga personer. De mest avancerade ljusprojekten har han gjort i Europa och Finland, vilket varken berott på gemensamt språk eller besläktade kulturtraditioner utan på företagsstrukturer. I Asien eller Mellanöstern är det svårare att hävda sin position. En VD i Quatar tycker inte att han behöver befatta sig med en simpel ljusdesigner. Fast en avancerad ljusidé måste förankras ända upp i företagsledningen, menar Tapio Rosenius. Det handlar både om att skapa förtroenden och få loss pengar.

– Vi måste alltid ha något reellt att komma med, vi måste kunna berätta historier. Nyckeln till framgång ligger i konceptet, säger han. Och koncepten måste vässas. Dessutom gäller det för ljusdesigner att skaffa redskap som kan förmedla visioner. Vi jobbar mycket med ”virtual reality” för att kunna beskriva hur våra belysningsidéer kommer att gestalta sig i verkligheten.”Vi ville att ljuset i det fem våningar höga atriet skulle återskapa känslan av solsken genom en skog. ”

Ljusdesign är detsamma som digital teknikutveckling. Men det betyder ju inte att man ska fördjupa sig i teknikfrågor när man möter en kund. Det är inte apparaterna eller dataprogrammen som uppdragsgivaren vill se utan gestaltningen. Kombinationen av konstnärlighet och teknik är ett måste inför framtiden. Vad är det då för typ av tekniska medarbetare Tapio Rosenius letar efter? Och hur får han tag på dem?

– Vi har ett ganska stort nätverk runt om i hela världen. Vi kollar upp universitet och olika digitala utbildningar. Men hellre än att söka bland ingenjörer letar vi bland digitala artister; de har oftast lärt sig koda på egen hand.

Kanske måste man också se på ljusdesign ur en liten annan synvinkel framöver, tror Tapio Rosenius. I och med att så mycket handlar om datorstyrning och mjukvara måste man vänja sig vid att betrakta ljusdesign som en service. I framtiden upphör inte uppdraget när byggnaden är klar. Många ljusdesigner kommer förmodligen att engageras för att bara sköta uppdateringar.

– Det är väl helt okej. Bara de visuella konstnärliga uttrycken förblir viktigast, att de håller måttet över tid. Inget får bli statiskt. Rörelse var ordet.

*”Biomimetik är teknik som vill efterlikna biologiskt liv och naturens former.”

Se en film om Tapio Rosenius prisbelönta projekt SILO468 och om den spännande ljuslösningen:

För att förbättra användarupplevelsen på denna webbplats använder vi cookies. Här kan du läsa mer om användningen av cookies samt hur vi hanterar personuppgifter.

Stäng

Logga in

Glömt lösenordet?

Skapa användare