Louis Clair

Louis Clair, Frankrikes pionjär för ljusdesign, skräder inte orden när han pratar om sina kollegor.

– Du måste kunna svara på frågan varför du har ett visst ljus på en viss plats. Alltför många som kallar sig ljusdesigner kan inte det, hävdar han bestämt.

Redan 1983 grundade han kontoret Light Cibles, som genomfört prestigeprojekt som innefattar allt från Notre Dame och La Grande Arche i Paris till gigantiska projekt i Kina med hundratals seriekopplade skyskrapor. Idag har Light Cibles 25 anställda fördelade på kontor i Paris, Singapore och Kina.

Med utförda projekt i närmare 30 länder råder det inga tvivel: Louis Clair vet hur man sätter rätt ljus på rätt plats. Däremot visar han sig vara sämre på att själv vara på rätt plats, när jag dyker upp på avtalad tid på Pariskontoret.

– Eehh, han är på möte, säger administrativa chefen lite stressat.
– Ingen fara, jag kan vänta, säger jag.
– Jomen nu är det så att … eehh … han är på möte med borgmästaren i Marrakech.

Hon pausar.
– Han är tillbaka först i övermorgon.

Hon får tag på Louis Clair via en knastrig mobillinje, och räcker över luren.

– Förlåt, förlåt, förlåt! Nu kommer jag såklart ihåg att det var idag du skulle komma från Ljuskultur. Förlåt, så dumt! Min dator försvann i Istanbul förra veckan, och jag hade alla mina möten i datorn. Det här är pinsamt … ursäkta jag måste lägga på, borgmästaren tar emot nu, jag ringer tillbaka.

När vi talas vid igen så kommer vi överens om att intervjun inte ska fokusera megalomaniska projekt i Kina, utan snarare visa grund­läggande tekniker i andra projekt under 2000-talet.

SAUDIARABISKA ARKETYPER

I Saudiarabien fick Light Cibles tillfälle att jobba med två generationers teknik i projekt som liknar varandra. När Princess Noura bint Abdulrahman University i Riyadh skulle få fasadbelysning var det metallhalogen som gällde.

– Vi tittade naturligtvis på LED inför detta jobb, men tekniken var fortfarande alltför osäker då, säger Clair om universitetscampuset för 40 000 studenter som stod färdigt 2010.

Ljuset är integrerat i arkitekturen som kännetecknas av arabiska arketyper, exempelvis, kupoler, minareter och gallerverk med upprepade geometriska motiv, så kallade mashrabia-skärmar. Bågar och valv, liksom taklister har försetts med något starkare ljus, vilket förstärker konturerna. Generellt sett är toppen av byggnaderna ljusare än basen. Dessutom blir ljuset kallare när du rör dig uppåt längs fasaden, vilket förstärker byggnadernas karaktär, skapar djup och ger möjligheten att enkelt läsa av fasadernas olika volymer.

– Botten har cirka 3000°K, och toppen cirka 4200°K, säger Clair.

Andra enkla men likaledes effektiva grepp i uppdraget som utfördes i samarbete med Dar Al-Handasah är de magnifika entréerna vilka försetts med extra starkt, välkomnande ljus, liksom inifrån upplysta mashrabia-skärmar, vilket får biblioteket att framstå som en enorm lanterna täckt av en kupol med en skinande krona. För att ytterligare förstärka effekterna används lanternor med dubbeloptik – en ljuskälla rikas neråt, och en uppåt.

80 mil västerut, vid det pågående projektet i Mecka, kom LED-tekniken dock till heders. Här byggs just nu två 420 meter höga minareter som ska stå färdiga i början av 2017.

– Nu kan vi belysa den typen av torn med starka LED-projektorer. Naturligtvis ger LED ytterligare möjligheter för styrbarheten på ljuset, nu kan vi välja om vi vill ha ett vitt kallt ljus eller ett vitt varmt et cetera. Det är fantastiskt. Dessa minareter är av liknande av material och har liknande estetik som de på campuset. Men tack vare teknik­utvecklingen så kan vi nu göra ljusdesignen bättre, billigare och mer energisnålt, säger Clair.

SCI-FI I DUBAI

2009 färdigställdes terminal 2 och 3 på flygplatsen i Dubai, där Light Cibles utvecklade ljuset för de sci-fi-inspirerade volymernas plattformar, gator, trädgårdar, fasader och butiker i samarbete med Dar Al-Handasah, ADPI och KCA.

I denna del av världen är naturligtvis den obarmhärtiga solen inte bara en vän i ljussammanhang, varför man lät tillverka ett innertak av finmaskigt metallnät som skyddar från direkt solstrålning.

Dagtid kan man öppna taket ovanför nätet, vilket gör att solen faller in i form av smala strålar genom slitsen i det öppnade taket, för att därefter bryts av nätet. På så vis distribueras solljuset till innertaket; byggnadens inre skal. Här är det också viktigt att med elektriskt ljus belysa de ogenomskinliga delarna av taket för att undvika störande kontrast mellan ogenomskinliga och glasade delar där man kan ana himlen. Kvällstid lyses det finmaskiga nätet upp av indirekt ljus som reflekteras nedåt av taket. ”Du måste kunna svara på frågan varför du har ett visst ljus på en viss plats. Alltför många som kallar sig ljusdesigner kan inte det.”

Terminal 2 kännetecknas av två valv, som släpper igenom naturligt ljus längs mitten, vilket lyser upp shoppinggatan. Effekten förstärks med elektriskt ljus och integrerade LED-ljus i laminerade glaspaneler som bildar räcken på de olika nivåerna. Dessa glasräcken bevarar också transparens genom de generösa volymerna, samtidigt som de ger en glittrande effekt.

Terminal 3 har ett enormt glastak, som kan öppnas upp mot natthimlen. Tack vare ljuset från pelarna som bär upp taket tycks taket liksom flyta fritt i stjärnhimlen.

MELLANÖSTERNS PARIS

Ett av mellanösterns mest framträdande ljusprojekt på senare år är fasad-projektet i Beiruts Solidare-distrikt. Mitt i Mellanösterns Paris har krigshärjade byggnader renoverats till sin forna glans, men i processen hade man ”glömt” att sätta bra ljus, vilket resulterade i ilskna ljuskäglor från hundratals synliga armaturer som stod ut från fasaderna likt kantiga svampar. Light Cibles lyckades övertyga fastighetsägaren om att använda en teknik från teater- och eventbelysning för att åter ge arkitekturen rättvisa: goboglas, vilka ger möjligheterna att måla fasaderna med ljus genom att projicera ljus från byggnaderna mittemot. Denna mix av arkitektoniskt ljus och multimediateknik utfördes tillsammans med franska kontoret DIAP, som utvecklade ett slags virtuellt fotosystem för att få exakt material att jobba med. Först kopplas en kamera till ljusprojektorlinsen, vartefter man följer en enkel trestegsprocess:

1. Ta en bild genom ljusprojektorlinsen
2. Trycka bilden på en glasplatta, en så kallad gobo.
3. Projicera ljuset på fasaden mittemot genom linsen som försetts med gobon.

Genom denna teknik så kommer ljus inte in genom fönstren i lägenheterna, eftersom fönstren är blockerade på glasplattan som fungerar likt en stencil. Ljussättningen blir därmed väldigt exakt, och fasaderna befrias från kablar och armaturer.

Projektet, som hittills innefattar 30 byggnader, är lätt att installera och underhålla, och givetvis tillåter LED-tekniken ljussättning med olika färger vid speciella tillfällen.

– Det blir som att måla fasaden med ljus, säger Louis Clair om projektet som rönt internationell uppmärksamhet: Glasplaketter projektet som prisats av German Design Council och IALD balanserar vanskligt på bångstyriga pappershögar i det lätt kaotiska Pariskontoret.

Som extra bonus är ljusföroreningarna i Beirut-projektet i princip noll eftersom allt ljus samlas på fasaderna. Dessutom är tekniken energisnål: ett liknande resultat med äldre teknik skulle ha krävt 8 watt per kvadratmeter, men med denna teknik räcker 3 watt per kvadratmeter.

Clair är lyrisk över att ha åstadkommit en modern variant genom att kombinera uråldriga teorier.

– Leonardo da Vinci gjorde de första gobo- och dimmersystem upphängda med block och talja över ett oljeljus. Han experimenterade också med att ha en Gobo i sin black box. Och de första linserna är ännu äldre, de gjordes av fenicierna hundratals år före Kristus! Och nu har vi en teknik med små linser för LED som innehåller dessa principer – för mig är det magi. De senaste 20 åren har jag haft känslan av att vi är på väg till rymden! Utbrister Louis Clair.

LED I LE MANS

– Arbetets evolution är beroende av den nya tekniken. Det är lite sorgligt att säga det, men det är så. Med LED-systemen kan man jobba med mer linjära effekter, vilket passar dagens glasfasader, eftersom de inte har samma ljusbehov som andra fasader, säger Clair.

Det handlar dock inte bara om nya tekniker, det är en fundamental förändring. Traditionell ljusdesign handlar om att sätta ljus som reflekteras av en byggnad, men med dagens teknik, så handlar det om att förvandla glasfasader till ett lysande objekt.

– Nu blir fasaden i stället en mediavägg med prickar och linjer av armaturer som du designar och kan programmera hur du vill. Det är dock viktigt att placera armaturerna så att man kan komma åt dem för underhåll. För det kommer att behövas – när tillverkarna pratar om 20 års garantier så pratar de om 20 år i ett laboratorium. Verklighetens temperaturer, system, klimat och kontakter gör att du i praktiken måste räkna med att komma åt för enstaka byten av lampor och armaturer var femte år.

I Kina har Light Cibles tagit ut svängarna till max med hundratals seriekopplade skyskrapor, men på hemmaplan i Frankrike jobbar man med mer subtila grepp. Ett exempel är Espace Culturel des Jacobins i Le Mans, ritat av Babin-Renaud, ett kulturcentrum med teater och utställningsrum som stod färdigt 2014. Den extremt geometriska arkitekturen baserad på transparenta och färgade glasboxar vore inte möjlig utan integrerade LED-ljus. För att undvika bländning är armaturerna utrustade med specialbyggda raster av rostfritt stål och optiska glas.

KONTROVERSIELL LÄRARE

Under årtiondena har Louis Clair varit anlitad som lärare i Frankrike, Italien och Kina. Han har skapat egna ideogram och en terminologi där ljusbeskrivning spänner från ”Poetiques” till ”Festives”

– Den beskrivningen är väldigt lätt att förstå för alla inblandade. Det är som att ha ett recept när du lagar mat, om du vill att det ska vara sötare lägger du till socker – det är samma sak med olika typer av ljus.

Vid föreläsningar, liksom vid kunddragningar och intervjuer är han inte rädd för kontroversiella åsikter.

– Dagssljusdesign behövs i regel inte. Variationerna är så enorma, mellan 200 000 lux och 200 lux beroende på om det är molnigt eller inte, så om man har 10 lux hit eller dit på grund av exakt positionering spelar i regel ingen roll. Men om det är ett projekt som kräver det, så jobbar vi helst med en lokal underleverantör, säger Louis som fortfarande alltid inleder ett projekt med handritade skisser.

– Då kan man ”känna själen” och tydliggöra grund­idéns ljushierarki.

Därefter bygger vi upp projektet i 3D med Dialux. Det är ett fantastiskt program som har alla typer av armaturer och ljuskällor som vi jobbar med inbyggt i systemet.

– Jag lärde mig ljusets grunder via filmens magiska värld; jag har 60 års erfarenhet av det här jobbet. Så när jag lärde mig var det Jurassic Park. Idag är det många unga som inte förstår de grundläggande reglerna – de kan allt om ström och armaturer. Men de vet inte hur man sätter en stämning med ljus – utbildningarna inom ljus är sällan särskilt bra för detta, utbildningarna skapar matematiker eller elektriker. Det är därför jag föredrar att jobba med arkitekter som jag lär upp under tre år, hellre det än att jobba med någon som tror att han eller hon kan ljus och måste lära sig igen från början, säger han bestämt.”De senaste 20 åren har jag haft känslan av att vi är på väg till rymden!”

Och har man lärt sig sätta ljus ordentligt så ska man också ha cred för det, menar Louis Clair. I samband med La Grande Arche i La Défense gjorde han en rättssak av det hela som resulterade i att ljusdesignern måste nämnas i samband med trycksaker och på plats. Ljusdesign får helt enkelt samma status som konst. Men även om det står skrivet i sten under bågen vem som har ljussatt den, så har ljusdesign en väsentlig skillnad från konst enligt Louis Clair:

– En ljusdesigner är inte en konstnär. Du är hantverkare. Som ljusdesigner är du en underleverantör. Bara för att du utövar en konst betyder det inte att du är konstnär.

Publicerad den 21 mars 2017

Ur Ljuskultur Nummer 2, 2017