Filmljus

Med känsla för ljus i rymden

Ett kammarspel med rymdäventyrskänsla och en stilstudie i att ljussätta ansikten. Så sammanfattar filmfotografen Petrus Sjövik den svenska science fiction- och familjefilmen Ensamma i rymden. Här möter Astrid Lindgren Steven Spielberg i en hoppfull dystopi där ljussättningen spelar stor roll.

Vill du fortsätta läsa?

Denna artikel är låst för prenumeranter. Genom att bli prenumerant kan du läsa samtliga artiklar från det senaste numret på nätet och får tillgång till ett växande arkiv av tidningens rika material.

Bli prenumerant

Tanken om belysningens både betydelse och många användningsområden slog mig senast när jag som vanligt satt kvar under det att filmens eftertexter rullar – alltid lika fascinerad av antalet inblandade personer och deras funktioner. Jag hade lyckats locka med mig tonåringarna på den nya familjefilmen Ensamma i rymden. Något så ovanligt som en svensk science fiction-film, dessutom hyperaktuell med sitt miljötema en tid när klimatångesten drabbar allt fler. Handlingen går kortfattat ut på att två syskon färdas långt ut i rymden på det gigantiska rymdskeppet Svea, bort från jorden som evakuerats på grund av klimatförändringarna. Målet är planeten Vial och som enda sällskap har de den japansktalande datorn Otosan tills en vänligt sinnad och om E.T. starkt påminnande utomjording gör entré. Budskapet handlar om att tänka större och att våga agera istället för att bara hoppas. Känslan efter att ha sett den är att Astrid Lindgren möter Steven Spielberg i en hoppfull dystopi.

I de tidigare nämnda eftertexterna var det främst filmfotografen Petrus Sjövik jag ville prata ljus med eftersom hans roll är så viktig både för berättandet och för känslan i filmen. Men han var inte ensam i arbetet – till sin hjälp hade han både belysningsmästare och ljusbordsoperatörer.

Skapa ljus i mörkret

Filmfotografen Petrus Sjövik, som ibland även verkar som regissör, belönades 2014 med det finaste svenska filmpriset – en guldbagge – för sitt foto i filmen Ömheten. Det var dessutom hans långfilmsdebut efter att tidigare arbetat med kortfilm.

Hur såg din vision om ljussättningen ut, vad skulle den bidra med?
– Två av filmens huvudteman handlar om att vi håller på att förstöra vår planet och att barnens mamma är försvunnen. För mig var det viktigt att hitta en balans som gör att filmen blir tillgänglig för hela familjen och blev en ljus och hoppfull upplevelse trots mörka, jobbiga inslag. Jag ville med ljuset skapa en både levande och
trovärdig miljö som spelplats för berättelsen. Den är
inspelad i ett rymdskepp byggt i en studio utan naturliga ljuskällor, så för att upprätthålla illusionen var det extra viktigt att ljuset var organiskt och inte alltför perfekt. Jag ville också skapa en miljö som tillät skådespelare röra sig fritt, därför byggdes mycket av ljuset in i dekoren.

Handlingen utspelar sig dessutom långt ute i mörkaste rymden och ofta nattetid – hur påverkade detta rent fysiska mörker ditt arbete?
– Rent berättarmässigt var min ingång att se det som ett slags rymdäventyrligt kammarspel, det vill säga enkelt, intimt och sparsmakat, med skådespelarna i fokus. Jag ville också att filmen skulle bli rik i färg eftersom mycket utspelar sig i nattfas. I filmen finns också tillbakablickar till jorden från tiden innan rymdskeppsresan började och mamman försvann. Som motvikt till den kalla rymden
ville jag skapa ljusa, varma minnen från jorden med en nostalgisk känsla. Därför filmade jag dessa med 16 mm-film och så ofta det gick med naturligt solljus i varma toner.

Du talar om nattfaser, fanns fler faser och hur åstadkom ni dessa?
– Skeppet Svea befinner sig i utkanterna av galaxen långt ifrån närmaste stjärna, därför finns inte naturligt solljus att jobba med. Inte heller något som berättar
när det är dag respektive natt. I filmen är det istället skeppets dator Otosan som styr dygnsrytmen med olika faser. I ljussättningen arbetade vi främst med tre faser. Natt, dag och nödsituation. I slutet blandar vi också in en ”trasig” fas när skeppet börjar gå sönder.
Alla dessa faser ser väldigt olika ut, har olika temperatur och intensitet. Vi var dessutom tvungna att kunna byta fas i bild utan att bryta tagningen. Vi åstadkom detta genom att koppla majoriteten av våra ljuskällor till ett ljusbord. Att det var tidskrävande att programmera allt är en underdrift, en himla massa jobb men samtidigt roligt att för ovanlighetens skull koppla det tekniska till ett ljusbord i den omfattningen.

Som på teatern?
– Exakt. Först byggde vi in säkert 2 000 meter LED-strippar i rymdskeppet som byggdes upp i en studio i Boden där filmen också huvudsakligen spelades in. Varmt och kallt vitt samt i färg. Sedan programmerades alla dessa LED-ljuskällor utifrån vilka behov som fanns. ”Ljuset sväller i vissa scener, det pulserar likt en andhämtning.”

Jag började med att bryta ner manuset i olika behov utifrån ett ljusperspektiv för att sedan sätta dem i ordning – när händer vad? Det gällde att identifiera varje scens speciella behov och deras respektive berättarmässiga funktioner. Eftersom man inte filmar kronologiskt måste man veta i förväg när till exempel en dagfas går över till natt, natt till nöd och så vidare. Utifrån detta ljusflöde, och allteftersom skeppet började bli färdigbyggt, satte vi igång med att programmera ljusbilderna. Min idé var att ljuset i rymdskeppet aldrig skulle vara statiskt utan alltid i rörelse. Ett sätt att skapa liv och besjäla skeppets statiska miljö, göra det mindre skrämmande. Vi såg det som en levande organism…

Kan du ge något specifikt exempel?
– Jag tror inte att publiken ser någonting särskilt, men kanske känner hur ljuset till exempel sväller i vissa scener, att det pulserar likt en andhämtning. Dag- och nattljus är lättare att uppfatta just för att det ljusare respektive mörkare vilket för handlingen framåt genom att förtydliga vilken tid det är på dygnet. Inom genren har man stor frihet att experimentera så jag såg det som en stilstudie att ljussätta ansikten med olika färgkombinationer och ovanliga ljusriktningar, berättar Petrus Sjövik och tillägger att programmeringen var en av hans största lärdomar från projektet. Att alla program måste skapas i förväg och att det tar timtal att gör varje enskilt.

– Tänk alla parametrar som inte går att jobba fram teoretiskt utan måste ses i kameran. Minst hundra olika ljuskällor som ska leva och röra på sig, både i färg och ljusstyrka. I slutet av varje dag spenderade vi ett par timmar för att programmera nästa dag.

Rök för ljuset att fästa i

Det är också intressant att höra Petrus Sjövik berätta om sitt samarbete med de två belysningsmästarna
Rolf Carlbom och Olle Sundberg och deras tekniska skicklighet. Carlbom var med i förarbetet med referensbilder, testa olika färgtemperaturer, i förberedelser och diverse tekniska lösningar. Sundberg hade ett praktiskt ansvar under inspelningen och var den som kommunicerade med ljusbordsoperatörerna. Bland ett av många tekniska trick fylldes luften i rymdskeppet med ett tunt lager av rök för att ljuset skulle ha någonting att fästa i. Det är också mycket tack vare denna rök som mycket av det åstadkomna ljusarbetet syns. Och inte bara röken var viktig för att skapa stämning, andra fysiska element som svett, kyla och värme användes också för att skapa stämning.

Hur fungerar detta i praktiken?
– Jag utgår från vad scenen handlar om och vill för-medla, vilken ton och temperament den ska ha. Först ljussätts miljön för att skapa en helhet, sedan finlirar man med skådespelarnas positioner. Ofta placerar man lampor i dekoren för att motivera ett ljus och förstärker sen dessa med ”filmlampor” utanför bild. Men i svåra lägen kan man nästan uteslutande jobba med lampor i bild. Det är viktigt att inte invadera platsen med stativ som stänger in skådisarna och begränsar deras och kamerans rörlighet.

Vad var den största utmaningen för dig som fotograf i den här produktionen?
– Helt klart science fiction-formatet – att det inte finns några naturliga ljuskällor så långt ute i rymden, avslutar han som sedan förra sommaren, då inspelningen av Ensamma i rymden avslutades, har jobbat med en rad andra produktioner. En grekisk dramafilm, en svensk thrillerteveserie inspelad i Budapest och nu senast med en ny dramaserie. Kort sagt kommer vi att få se mycket mer av filmfotografen Petrus Sjöviks intresse och känsla för ljus.

”Keaton”, spelad av Dante Fleischander, i rymdskeppets styrhytt, under en av de nattliga scenerna.

En av tillbakablickarna till tiden på jorden. Sekvensen är filmad på 16 mm.

Huvudrollsinnehavarna ”Keaton” och ”Gladys” tillsammans med den vänligt sinnade utomjording som gör dem sällskap.

En av scenerna när rymdskeppet håller på att falla samman.

För att förbättra användarupplevelsen på denna webbplats använder vi cookies. Här kan du läsa mer om användningen av cookies samt hur vi hanterar personuppgifter.

Stäng

Logga in

Glömt lösenordet?

Skapa användare