Nattens drottning

När den amerikanska ljusdesignern Linnaea Tillett talar om sitt förhållande till natten får hon det att låta som ren poesi. ”Natten är ett rike med egna regler. Det är en lång, pågående process, en konstant övergång till något annat med olika typer av skymningar, mörker och gryningar. Tillstånd som innebär olika slags mänskliga beteenden. Att designa för mörkret handlar om att skapa en trygg atmosfär för denna dynamik. Mänsklig perception innebär såväl att uppfatta ljus som att urskilja skuggor och mörkrets nyanser.” Denna tid på dygnet, dess liv, lockelser och faror har alltid fascinerat henne – född, uppvuxen och boende i New York som hon är.

– På natten agerar människor annorlunda än i dagsljus – om vi använder ljus inte bara för att lysa upp utan också för att levandegöra mörkret bidrar vi till att skapa en både vänligare, mer social och säkrare miljö nattetid, utan att för den skull behöva använda för mycket ljus. För att göra detta bra måste vi lära känna platsen väl, dess historia, erfarenheter, skiftningar under dygnet och hur trädets rötter växer under trottoaren. Att formge platsens atmosfär handlar lika mycket om att påverka det visuella intrycket som den upplevda känslan, menar hon och återkommer ofta till den där upplevda känslan, både hos människor som vistas på platsen och hos platsen i sig. Att säga att förhållandet mellan ljusdesign och psykologi intresserar henne är en underdrift – hon är nämligen också doktor i miljöpsykologi och hennes företag, Tillett Lighting Design Associates, väljer helst projekt där de ges möjlighet att utforska ljusets både psykologiska, perceptuella och beteendemässiga effekter och dynamiken mellan dessa.”Denna tid på dygnet, dess liv, lockelser och faror har alltid fascinerat henne – född, uppvuxen och boende i New York som hon är.”

– Resultaten av detta har blivit företagets styrka och kännemärke och idag arbetar vi nästan uteslutande med ljussättning av offentliga platser utomhus. Vi vinnlägger oss om att bli en del av dessa genom att skapa lågmälda, förnuftiga lösningar som får saker att synas eller försvinna enligt kundens önskningar, säger Linnaea Tillett vars team är känt både i USA och internationellt för sina nyanserade ljusprogram som kombinerar konstnärlighet, funktionalitet och teknisk innovation.

Att se mer med mindre ljus

Linnaea Tillett besökte nyligen Stockholm för att föreläsa på Oyster-seminariet som hålls vartannat år och behandlar landskapsarkitekturen i ett internationellt sammanhang. I år var temat sambandet mellan natur och mänsklighet – filosofiskt, antropologiskt och praktiskt. Oyster är också namnet på en grupp landskapsarkitekter inom Sveriges Arkitekter som står bakom initiativet. Bland annat diskuterades huruvida natur verkligen är natur om den är konstgjord. Hur vårt beteende påverkas av bristen på natur och vad naturen är i ett urbant samhälle. Enligt en av arrangörerna, Magnus Schön, var Linnaea Tillett den första ljusdesignern som föreläst i Oyster-sammanhang.

– Valet var relevant eftersom vi gillar att förnya oss, överraska och belysa landskapsarkitekturen från ett så brett perspektiv som möjligt. Tillett föreslogs tack vare sin kombinerade roll som ljusdesigner och miljöpsykolog med stor erfarenhet av landskapsrelaterade uppdrag, berättar han.

När Linnaea Tillett äntrade scenen mottogs hon av publiken som vore hon en rockstjärna. Hon berättade om några av sina projekt med hjälp av små konstverk – de på kontoret handritade skisserna, bland annat den smått fantastiska, fullskaliga kopian av Parthenon i Aten – denna i Nashville, Tennessee, uppförd 1897 i stadens främsta stadspark Centennial Park. Också broar, skateparker, parkeringsplatser och parker. Som Battery Bosque på nedre Manhattan – en anlagd ”skog” att gå vilse i, där Tillett skapat en romantisk känsla av svärmande ljusflugor genom specialperforerade pollare och en känsligt upplyst fontän. Ofta är hennes exempel ”enkla” i sina utföranden och relativt lite ljus använt vilket hon förklarar med den filosofiska idén om att ”alltför mycket ljus hindrar perceptionen. Att se mer är ofta en fråga om mindre ljus”. I ett annat projekt, en gång- och cykelbro över en motorväg i Albuquerque, frammanade hon en glittrande blå slinga som påminde såväl om himmel som om vatten när den reflekterades i brons metallkonstruktion. Under en annan bro, Brooklyn Bridge – konstverket This Way som stämningshöjare med lugnande effekt.”Alltför mycket ljus hindrar ­perceptionen. Att se mer är ofta en fråga om mindre ljus.”

Hon resonerar också kring ett storstadsfenomen som på engelska kallas crowding – ett slags översvämning av folk på vissa platser vid vissa tider – och behovet som uppstått till följd av detta, så kallad ”awayness” – en önskad känsla av att vara borta från staden om inte fysiskt så i alla fall psykiskt. Effekter av den globala urbaniseringen som såväl stadsplanerare som ljusdesigner måste ta hänsyn till, menar hon.

– Parkuppdragen blir också allt fler, dels beroende på att olika städer inser att en satsning på dessa är ett måste för att skapa attraktion och för att behålla de unga invånarna. Men också för att priserna på ett parknära boende är högre, vilket fastighetsägarna är medvetna om, säger hon och tillägger att hennes uppdrag i genomsnitt pågår under sju års tid. Ofta på grund av svårigheten med att få ett slags design-konsensus plus tiden det tar fört levande ting, som träden, att slå rot ordentligt.

Design mot rädsla

Det var en ren slump att Linnaea Tillett yrkesmässigt är där hon är idag.

– Jag trodde länge jag skulle bli filosof efter att ha studerat ämnet i flera år. Men så en dag blev jag ombedd av min svägerska som är modedesigner, om jag kunde hjälpa till med ljussättningen av hennes klädbutik. Jag blev fascinerad, började arbeta med teaterljussättning och grundade mitt företag 1983, berättar hon som under de första åren främst hade privata uppdrag.

– Jag lade märke till att många av mina kunder ofta inte visste vilket ljus de ville ha och varför – känslan för ljus ofta kom från tidigare erfarenheter och minnen i livet, till exempel att föräldrarna ofta släckte alla lampor, en efter en, på kvällen för att spara el. Att upplevelsen av ljus kunde ha en koppling till barndomen fick mig att vilja förstå det på ett mer psykologiskt plan. Efter att ha arbetat som volontär i ett av New Yorks högriskområden djupnade denna min önskan och jag började studera miljöpsykologi vilket så småningom ledde till att jag doktorerade i ämnet, berättar hon och tillägger att människor ofta påverkas av sin egen känslomässiga historia när de konfronteras med mörker.

– Det är absolut en av mina största utmaningar, att identifiera och förstå källan till rädslan för mörker hos dem jag designar för – det är själva syftet med mitt arbete, att designa mot rädsla och skapa förutsättningar för en trygg social interaktion.”Det är absolut en av mina största ­utmaningar, att identifiera och förstå källan till rädslan för mörker hos dem jag designar för.”

På tal om utmaningar kommer vi in på hur framtiden kan tänkas se ut utifrån hennes perspektiv som ljusdesigner. Linnaea Tillett har länge varit intresserad av bärbart ljus, kanske ett system som fungerar som städernas hyrcyklar för den som behöver för att känna sig trygg. Bärbara ljuskällor som kan hyras, användas och lämnas tillbaka. Naturligtvis med inkorporerad solenergi – hela batteriteknologin kommer att revolutioneras inom kort – det är hon säker på. Hon tror också att de allt mer frekventa effekterna av klimatförändringen, allt från stormar till översvämningar, kräver nya typer av infrastruktur, med ny teknologi, som klarar dessa katastrofer bättre än nuvarande.

– Jag märker också att fler och fler kunder talar om
ett större ansvarstagande för både växter och djur i miljön där vi ljusdesigner verkar. Att varken fisken i vattnet eller fåglarna i skyn får störas, att inte växterna stressas av ljuset – det är ju en kombination av psykologi och biologi som kanske kräver ett radikalt omtänkande av innebörden av den hållbarhet vi arbetar med i dagsläget. Sammantaget en mycket intressant utveckling som får oss på Tillett Lighting Design att ständigt tänka i nya banor.

Publicerad den 30 november 2017

Ur Ljuskultur Nummer 6, 2017