Spåren i staden

Jag kan inte låta bli att reflektera över de olika begrepp som varit i fokus när offentliga platser skapas eller byggs om. Vid sekelskiftet pratades det om handikappanpassning, tillgänglighet och trygghet. Man ville bygga inkluderande. Begreppet trygghet är fortfarande i fokus, men har delvis kommit att handla om andra saker. Nu pratar man om övervakningskameror och barriärer för att förhindra terrorbrott. Blir vi alltmer rädda, och hur kommer det i så fall att påverka det fysiska uttrycket i stadsmiljön? Eftersom belysningen i de flesta fall är relativt kortlivad kommer det kanske inte lämna efter sig så många fysiska spår om säg hundra år, men andra arkitektoniska element kommer kanske visa på detta. ”Ljuset kan vara ett verktyg för att lyfta fram det tidstypiska i arkitekturen och på så sätt förstärka upplevelsen av den.”

En annan intressant fråga är hur vi väljer att förhålla oss till äldre arkitektur med den ljusteknik vi har idag. Personligen tycker jag att kulturhistoriskt värdefulla miljöer och byggnadsverk ska hanteras med respekt och förståelse för de värderingar och ideal som präglat dem, och det ska synas i ljusgestaltningen. Men det betyder inte att ljusmiljön behöver vara identisk med hur den såg ut när platsen eller byggnaden kom till. Ljuset kan vara ett verktyg för att lyfta fram det tidstypiska i arkitekturen och på så sätt förstärka upplevelsen av den. Ljussättningen blir också ett av alla de tidslager som ofta präglar äldre byggnadsmiljöer och som bidrar till att göra dem intressanta. Dessutom är det, till skillnad från många andra gestaltningsmedel, ofta enkelt att återställa eller förändra. Ljusdesign (elektriskt ljus) blir förövrigt sällan kulturminnesmärkt – säkert till lättnad för alla som ska underhålla anläggningarna – men faktumet berättar ju också något om vår samtid och synen på ljus som gestaltningsmedel.

Det är bra att behovet av mörker för både djur och människor uppmärksammats mer både inom och utanför ljusbranschen. Kunskap är en förutsättning för kloka beslut och mer forskning kommer att behövas på ämnet.

Jag gillar att teknik utvecklas, men en stor utmaning är att vi lever i en värld där elektronik och mjukvara känns aktuell ungefär lika länge som ett kvarlämnat mjölkpaket på köksbordet håller sig färskt. Vi måste bort från ”slit- och slängmentaliteten”.

Anna Waernborg

Publicerad den 7 oktober 2021

Ur Ljuskultur Nummer 4, 2021