Trettio år i ljusets tjänst

Trettio år i ljusets tjänst, ja till och med lite till om vi räknar med vad jubilaren Kai Piippo själv kallar för ”förarbete” – det måste firas! Kollegerna på Light Bureau bjuder kanske på tårta och Ljuskultur berättar om åren sedan starten av Ljusarkitektur 1991. Hur känns det?

– Som halvtid och att jag är redo att köra trettio år till, svarar jubilaren och är märkbart rörd när han talar om sitt yrke som inte fanns i Sverige när han och vännen Niklas Ödmann drog igång Ljusarkitektur 1991 för att bland annat ”ljussätta staden, göra den vacker med ljusets hjälp”.

– Jag är så glad över att vi höll ut eftersom vi var dumdristiga nog att starta i värsta lågkonjunkturen. Ljus­design var näst intill okänt för potentiella uppdrags­givare och fastighetskrisen var ett faktum. De första sju åren var nog mina hittills mest utmanande i yrket och ”sånt kan väl ljusleverantören göra gratis” var ett återkommande svar, berättar Kai som tillsammans med Niklas Ödmann hankade sig fram på en blandning av fester, utställningar och teaterföreställningar.

– Ett av de tuffaste åren hade jag 16 900 kronor i redo­visad årsinkomst. 1996 sa vi att ”ok, vi håller ut ett år till”. Då vände det!

Jakten på magiken

En snabb sammanfattning av det Kai Piippo kallar ”förarbete”, det vill säga vad som gjorde att ljuset blev både hans material och passion skulle kunna låta så här: Kai var på högstadiet i Malmköping alltför blyg för att stå på scen i sin kompis rockband så han fick sköta ljuset. Blev senare tillfrågad av ett annat band om att göra detsamma för dem på en turné i Tyskland. Missade därför studentdagen men fastnade för ljuset som han förstod kunde förändra en atmosfär, vara avgörande för en upplevelse och fungera som ett arkitektoniskt byggmaterial. Han jagade ”den där magiken” på olika teatrar och lärde känna Niklas Ödmann på Drottningholmsteatern 1986. Kai jobbade på vinden med tak och moln och Niklas i källaren med kulisser och falluckor.

– Den stora vändningen kom dels med Nordic Light Hotel som fick så himla mycket uppmärksamhet, även i internationell press, eftersom det var världens första med ett ljustema. Dels med Ishotellet i Jukkasjärvi där jag tillsammans med konstnären Bengt Carling – världens roligaste människa, sprallig som en elvaåring – gjorde en svit på temat ”Jackson Pollock-målad med UV-färg” som genom en rörelsesensor tändes upp som tusentals stjärnor när man kom in, berättar Kai och blir lite känslosam vid minnet eftersom det är ”ett av många fina från en väldigt spännande tid”.

När Ljusarkitektur väl fått luft under vingarna ville Kai och Niklas få in kunskap som tidigare inte funnits i företaget. Därför anställdes Eva Persson och Clara Fraenkel som båda två hade ljusdesign- och arkitektutbildning. Kai berättar också att namnet Ljusarkitektur var avsett att poängtera ljusets del av helhetsarkitekturen. Ljussättning för och av arkitektur.

Clara Fraenkel arbetar idag på White Arkitekter och

säger så här om vad hennes forna chef betytt för hennes professionella utveckling:

– Jag är ju utbildad både inom ljus och arkitektur och Kai har varit väldigt viktig för mitt val att arbeta dedikerat som ljusdesigner. Det som särskilt inspirerat mig är hans genuina passion och lust att arbeta med ljus och att alltid sätta ribban högt i varje projekt. Kai har en förmåga att öppna upp och bjuda in till ett gemensamt skapande som bidragit både till fina projekt och en rolig och kreativ arbetsmiljö. Hans engagemang och budskap att ljus är både roligt, viktigt och smittar av sig på alla i projekten.

Tjusningen med yrket

Den där magiken som Kai Piippo nämner som avgörande för sitt yrkesval tycker han sig idag främst hitta i den kreativa processen, tyvärr är den ofta alldeles för kortlivad.

– Ibland infinner sig den där magiska känslan när jag bara har hört benämningen på uppdraget, ibland just efter att briefen har presenterats – den lilla tidsluckan när allt är möjligt och man tillåts tänka helt fritt, då mår jag som bäst och tycker allt är roligt och utmanande. Det är som att gå in i en bubbla där jag spånar helt utan ramar för att leta efter svar. Det kan låta flummigt men att inte veta exakt hur slutresultatet ska te sig är en sådan frihet – nästan som att segelflyga, säger han lite drömskt och fortsätter:

– Idag handlar en relativt liten del av en projektprocess om skapande, den största biten består av genomförande. Jag skulle så gärna vilja att vi i ljusbranschen arbetar för att den kreativa delen ska bli större, längre. Det är ju just den konstnärliga aspekten av ljushanteringen som utmärker ljusdesignern och enligt mig är det i den som tjusningen med yrket ligger, menar han som ofta befann sig i den där bubblan under alla år med de kreativa beställarna på Nordic Light Hotell.

Utmärkelser och missade tåg

I en tillbakablick över ett digert yrkesliv poppar naturligtvis en rad olika projekt upp, både i Sverige och utanför, som av olika anledningar är de mest minnesvärda. Kai Piippo har av förklarliga svårt att välja mellan parker, kyrkor, hotell, bostadsområden, butiker och gallerior, slott, kyrkogårdar, lyxvillor i Dubai, med mera, med mera. Och icke att förglömma – lyxhotellet Amangiri i Utah, utsett av Condé Nast till världens bästa hotell 2016.

– Helt otroligt detta hotell med 34 rum inbäddat vid foten av en enorm sandstensbrant mitt ute i öknen. Där satt jag bredvid skådespelaren Willem Dafoe och käkade frukost, minns han och nämner sedan en helt annan typ av projekt: Kfem i Vällingby, en modegalleria ritad av Wingårdh Arkitekter som stod klar 2008.

– En otrolig, sfärisk byggnad med rött lacktak och självlysande glasfasad. Gert Wingårdh hade en jättestark vision som vi på Ljusarkitektur lyckades genomföra på pricken – det blev perfekt, både interiört och exteriört; Svenska Ljuspriset 2008, Nordiska Ljuspriset 2010 och samma år till ”Världens bästa byggnad för shopping” på World Architecture Festival i Barcelona.

Ett annat projekt han är oerhört stolt över är det världsunika ljusskådespelet ”I jättarnas spår”.

– En underbar utmaning att ljussätta ett berg! Tillsammans med regissören Mattias Knave som skrev manus skapade vi en berättelse av lokala sägner som skidåkarna fick följa i spåret genom både ljus och ljud, berättar Kai och tackar uppdragsgivaren Skistar för erfarenheten. Skidspåret fick Svenska Ljuspriset 2013, samma år som Kai fick ta emot Stora Förtjänstpriset, bland annat ”för sitt betydelsefulla arbete med att få alla inblandade engagerade i belysningsplaneringsprocessen för att säkra användarperspektivet (…) har haft stort mod att ställa krav på beställarens engagemang (…) allt för att säkra att slutresultatet blir till allas belåtenhet”.

På frågan om vad alla utmärkelser under åren har betytt svarar Kai att ”priser är flyktiga saker men samtidigt stärkande och glädjande att få bekräftelsen”.

– Nu slår det mig att jag i ärlighetens namn också missat några tåg under karriären. Inte så att jag går och grämer mig men de dyker upp nu när jag ser tillbaka, berättar han och nämner tillfällen som när han blev erbjuden belysningsprojektet för shejken av Dubais sommarslott i Marocko. Och varför startade han inte ”en liten låda” i Dubai eller i Kina när han hade rätt många uppdrag där under 00-talet. Sådana saker…

 

– Men visst, jag är ju ingen entreprenör direkt, gillar inte administration. Och jag var nog, och är fortfarande, alldeles för familjekär, till slottet sa jag nej eftersom jag skulle behöva vara borta över jul, hemska tanke!

Inspiratörer och internationella perspektiv

På frågan om vilka han inspireras av svarar han blixtsnabbt att ”kollegorna betyder jättemycket både för lust och lärande”.

– Och några av mina viktigaste insikter genom åren har jag fått från kollegerna Anders Liljefors, Jan Ejhed och Howard Brandston. Den sistnämnde lärde jag känna när Nutek 1994 bekostade en sommarutbildning på Lighting Research Center i Troy utanför New York. Han är en av grundarna och en av USA:s mest kända belysningsexperter som bland cirka 2 500 olika projekt ljussatt Frihetsgudinnan, berättar Kai och fortsätter med ett oförglömligt minne:

– En gång tog Brandston tog med oss ut på en nattlig promenad på Liberty Island i New York City. Där stod hon, gudinnan alltså, och han berättade hur han hade tänkt. Att han bland annat belyst henne så att ”morgonljuset smeker henne från sidan”, vilket gjorde ett djupt intryck på mig, berättar Kai som tog med sig två saker från giganten: Att titta på dagsljuset och inspireras av det. Och att, precis som Jan och Anders också gör; dela med sig av sin kunskap.

Kai Piippo nämner ofta olika internationella sammanhang som viktiga för sin egen utveckling. Bland annat satt han länge i styrelsen för PLDA, Professional Lighting Designers Association vilket bland annat bidrog till att lära känna kolleger från hela världen, dela kunskap och lära nytt. En av organisationens grundare heter Alison Ritter och har sedan slutet av 1990-talet varit en av hans viktigaste och närmaste internationella kolleger. På frågan om Kais insatser när det gäller branschutveckling svarar hon så här:

– Workshopen Ljus i Alingsås blev världsberömd i ljusbranschen och fungerade som ett fantastiskt bra exempel för liknande praktiska workshops i många olika länder. Kais stöd till masterprogrammet vid Kungliga Tekniska Högskolan har också varit viktigt internationellt liksom hans roll som en frekvent talare på stora konferenser runt om i världen. På PLDC höll han mängder av inspirerande föreläsningar för mängder av ljusdesigners på olika karriär­nivåer och han var mycket uppskattad av alla.

– Åh, det där var bra för min självbild som egentligen är rätt dålig. Härligt att bli påmind om att man faktiskt bidrag med en del, skrattar Kai när han får höra Ritters ord. Han berättar att han, som är väldigt social, under covidåren har insett hur mycket han saknar det internationellt kollegiala som numera nedlagda PLDA stod för.

”Ljuset ska märkas utan att märkas, bara vara och kännas rätt.”

– Branschsammankomster ska inte underskattas för vikten av att stärka fältet samtidigt som kollegialiteten byggs, inte minst viktigt för de nyutexaminerade. Tack och lov att IALD fortfarande finns och att så många gått med i branschorganisationen Svensk Ljusdesigner här hemma. Tillsammans kan vi hålla branschen vital!

Minnesvärt i Alingsås och i bokform

Men tillbaka till vilka projekt som stannat kvar i minnet – när Kai Piippo väl kommit igång forsar de ur honom. Inte minst med tanke på PLDA som bidrog till att han och Ljusarkitektur blev en av grundarna till ”Ljus i Alingsås”, nu för tiden ”Lights in Alingsås” tack vare det stora internationella intresse projektet röner.

– Tänk att det fortfarande lever! Jag minns så väl den första gången 1998, när jag, kollegan Torbjörn Eliasson och ett gäng studenter från Ljuscentrum på Göteborgs Universitet där jag jobbade som lärare åkte till Alingsås för att experimentera med arkitektonisk belysning i offentliga utrymmen. Året därpå gjorde vi samma sak och fick med studenter från ”ljushögskolan” i Jönköping. Mina upplevelser därifrån är många och det världsunika ljusevenemanget har till kommunens stora glädje har satt staden på kartan på ett alltigenom positivt sätt, berättar han entusiastiskt.

Andra minnesvärda exempel är två böcker. ”Ljussätt ditt hem” från 2010 som han skrev tillsammans med

journalisten och arkitekten Emma Ångström ”eftersom det var dags för en pedagogisk förklaring av hur man skapar en bra ljussättning”. Året därpå kom ”Nordic Light: Interpretations in Architecture” som berättade om ett stort antal belysningsprojekt inom nordisk arkitektur med dignitärer som Snøhetta, Olafur Eliasson och Henning Larsen.

Betydelse för stadsbilden

När han fortsätter tala om olika belysningsprojekt det framgår det vilken stor betydelse han och hans genom tiderna olika team har haft för bland annat Stockholms centrum som offentligt rum. Mariatorget, Kungsgatan, Kungsträdgården, Biblioteksstaden, Östermalmshallen, Norrmalmstorg och snart också både Riksdags­huset och Sjöhistoriska museets fasadbelysning. Betydelse för upplevelse, framhävande av arkitektur, trygghetsskapande och hållbarhet, betydelse för ­stadens användning och tillgänglighet. Även en poetisk belysning av Dramatens fasad i samband med Nobel Week Lights 2020 kan räknas in.

– Stoltheten över och minnet av dessa handlar till stor del om att projekten varit så långa, att vi hållit energin uppe och ”orkat” behålla den ursprungliga idén. Ta Östermalmshallen som ett bra exempel på det – totalt tio år av planering, nya förutsättningar och genomförande, berättar han och är naturligtvis jättenöjd med resultatet som belönades med ett av Svenska Ljusprisets hedersomnämnande. I projektet arbetade han nära kollegan Daniel Hodierne på Light Bureau. Vad anser han vara Kais främsta egenskaper som projektledande ljusdesigner i ett så stort uppdrag?

– En av Kais absoluta styrkor är att vara visionär och att snabbt se vad som behövs för att lyfta fram en byggnads arkitektur. Jag tror att det hänger kvar från hans tid i teatervärlden – att se en scen. En annan styrka är hans fantastiska driv och energi genom hela processen vilket gör att han håller fast vid såväl originalidén som kvaliteten. Energin smittar dessutom av sig på oss medarbetare som han verkligen litar på och ger sitt förtroende vilket gör att vi både växer och levererar kvalitet, berättar Daniel Hodierne.

När det gäller det pågående projektet med Sjöhistoriska museets fasadbelysning framhåller han vad han anser vara ljusdesignerns viktigaste egenskap utöver att vara bra på kommunikation och lyhördhet; sam­arbetsförmåga.

– Lyssnande och lärande av de andra i arbetsgruppen är så lärorikt och allmänbildande, menar Kai som gillar den svenska idén om konsensus även om det kräver tid och tålamod.

– Och på tal om samarbete känns det som att jag har medverkat till att förändra ljusdesignen här i landet till att likna den danska modellen med en medborgardialog, att den tas i akt innan vissa projekt sjösätts. Till exempel i ljussättningen av Mariatorget i Stockholm där vi i arbetsgruppen fick en ovärderlig input från boende och verksamma runt torget, berättar han och drar en parallell till utvecklingen av Skönhetsrådet som han anser vara mer nyfikna än försiktiga och ofta ger bra input.

Potentialen är enorm

Idag arbetar Kai Piippo som chefsdesigner på Light Bureau som är en del av Afry. Ljusarkitektur såldes 2013 till ÅF som några år senare slogs ihop med Pöyry och blev ett av Nordeuropas största ingenjörsföretag, med över 16 000 anställda och kontor i 50 länder. För några år sedan bytte bolaget namn till Afry.

– Tänk att det överhuvudtaget blev en ljusbransch, så mycket kompetens och så många olika aktörer! ­Potentialen är enorm och trots att pandemin orsakade en viss investeringsrädsla märker vi att det nu håller på att släppa. De tekniska frågorna får större utrymme än tidigare och ny teknik behöver ny kunskap – alltid i kombination med det konstnärliga. Hur ska vi bäst använda oss av möjligheterna? Det vet vi ljusdesigners, menar Kai som hoppas att många svenska armatur­leverantörer ska finnas kvar och att Statens Fastighetsverk ska ha en ljusansvarig för alla sina byggnader, precis som franska kulturdepartementet har för sina.

– På tal om det har ju Malmö stad anställt både en ljusdesigner och en belysningsingenjör och Jönköping det förstnämnda. Ett föredöme som borde inspirera fler städer!

”Jag älskar mitt jobb, har gjort en himla massa bra projekt och fler ska det bli.”

Ok, sammanfattningsvis, hur summerar han kort sina många år i ljusets tjänst och vad härnäst?

– Jag älskar mitt jobb, har gjort en himla massa bra projekt och fler ska det bli. Först och främst ska jag och kollegerna avsluta projektet med Hisingsbron i Göteborg, en tävling vi vann för åtta år sedan. Den ska tillföra en visuell identitet till platsen och bland annat kommer det att hända grejer på undersidan när den är uppfälld, berättar han exalterat.

– Och naturligtvis kommer jag fortsätta arbeta dels för att fler ska förstå att ljusdesigners behövs i den byggda världen och ska ta plats i allt fler projekt, det är trots allt bara några procent av totalen i dagsläget. Och dels för den tes jag burit med mig så länge han kan minnas: Ljuset ska märkas utan att märkas, bara vara och kännas rätt.

---

12 nedslag ur Kais karriär:

Publicerad den 5 maj 2022

Ur Ljuskultur Nummer 2, 2022