Väckt ur ­Törnrosasömn

En äldre kvinna bromsar in med cykeln och skyndar fram när hon ser mig stå utanför entrén till Dicksonska palatset. ”Ska du in?” Hon trycker näsan mot glaset i den låsta dörren för att få en glimt av det som pågår där inne. Byggnaden från 1862 är ett känt inslag i Göteborgs stadsbild, med centralt läge mellan Trädgårdsföreningen och Heden, men få har varit där inne. Det har gått mer än 160 år sedan friherren och köpmannen Oscar Dickson för första gången slog upp portarna till sitt nybyggda familjepalats ritat av arkitekten William Allen Boulnois. Därefter har det varit hushållsskola och senare i Göteborgs stads ägo, men huset har använts sparsamt under många år. Nu har det genomgått en varsam renovering och restaurering och här arbetas just nu för att fylla huset med bland annat restaurang, festvåning och kontor – en ny publik era för Dicksonska palatset.

I toaletterna dras blicken till de mässingsbeklädda handfaten och de bakbelysta fotoväggarna med motiv från palatsets ungdom. De moderna inslagen och det kallvita ljuset skapar en spännande kontrast till byggnadens övriga interiör.

– Det finns en strävan och vilja att verkligen öppna upp för allmänheten. Du kommer till och med att kunna anmäla dig till en visning av huset utan att behöva boka bord i restaurangen. Det ingår i avtalet med våra hyresgäster och det tycker jag känns väldigt roligt, säger Ulf Bengtsson, projektledare på det kommunala fastighetsbolaget Higab, som ägt byggnadsminnet sedan 1991.

In i minsta detalj

Mycket har hänt bakom kulisserna, samtidigt som tiden nästan stått stilla. Oförsiktiga förändringar genom åren har nu suddats ut och originaldetaljer har restaurerats. Ett storslaget centralt trapprum öppnar upp sig med en gnistrande kristallkrona i blickfånget, bland pelare och stuckaturer. Men nya armaturer och lösningar har också tillkommit, noggrant utvalda för att passa in i ljusbilden och miljön.

Ljusdesigners Julia Engberg (t.v) och Jessica Linefors (t.h) från Liljewall tillsammans med Ulf Bengtsson, projektledare på Higab.

– Vi har bevarat mycket av de armaturer som fanns i huset. Vi har restaurerat och sett till att de fått ny el. Men någonstans behövs också en balans. Det ska kännas som att det hänger ihop, men på vissa ställen är det bättre att bryta av och även köpa in vissa moderna saker. Det är en hårfin gräns, säger Julia Engberg, ansvarig ljusdesigner på Liljewall.

Vid de nybyggda toaletterna i källarplanet finns hela väggar av bakbelysta, uppförstorade arkivbilder och i kontorsentrén på långsidan av huset är Louis Poulsens radiohuspendel från 1940-talet ett tidlöst tillägg. Det nya trappschaktet som öppnats upp innanför fasaden är ett tredje exempel där en nybyggd svart ståltrappa kopplar samman våningarna hela vägen från källare till vind och löser kraven på utrymning. Genom alla våningar i trapphusets mitt hänger moderna pendelarmaturer med glaskupor, på olika höjd och i olika positioner. Den längsta kabeln är omkring 17 meter och det var en utmaning att hitta infästningspunkter som tål vikten och kablar som tål att vara så dragbelastade i sig själva utan vajer.

– Det är en sådan otrolig detaljnivå, konstaterar Jessica Linefors, ljusdesigner på Liljewall.

Påståendet löper som en röd tråd genom palatset från den nyrenoverade källaren genom entréplan, festvåning, kontorsplan och ända upp på vinden. Varenda kristall har putsats för hand, mässingskoppar till takrosetter i varierande storlek har handplockats. Textilkonservatorer har restaurerat 780 krepiner – gardintofsar – och arkitekten Lars Olausson har bland annat specialritat heltäckningsmattor som vävts i Kinna. Orangeriet har fått nya välvda glastak, som formgjutits i Spanien. Gamla väggkulörer har varsamt skrapats fram och valts ut i samråd med antikvarie – och belysningen är dessutom kopplad till ett komplext system för exakt styrning.

– Senast idag stod vi här och ställde in de sista ljusnivåerna på ljuskronor och spottar. Vi såg över vilka armaturer som ska vara tända på vilka ställen och hur kvälls- och nattscenarierna ska se ut, ner på minsta procentvärde, säger Jessica.

I festvåningens salar är det svårt att inte häpna över de pampiga kristallkronorna i originalutförande.

– De har varit övertäckta under hela bygget. När vi skulle provbelysa och välja ut exakt vilka ljuskällor vi skulle ha fick vi äntligen täcka av dem. Det var fantastiskt att få släppa trådarna och se tyget falla till marken.

LED-ljuskällorna har en varm ton när de dimras för att få känslan av ett klassiskt glödljus. Dessutom är små spottar monterade på kedjorna till ljuskronorna för att få ett omfältsljus i rummet och skapa vackra ljusmiljöer.

– Det bidrar verkligen till rumsligheten och möjligheten att framhäva rummet. I ett kvällsscenario dimrar vi ner de här ljuskronorna jättelångt så att de bara ”glöder” och har framför allt ljus på väggarna. Upplevelsen blir att ljuset kommer från kronorna och det blir otroligt behagligt. Utifrån sett skapas en inre fond i rummet som ger det djup och liv vi eftersträvat, säger Jessica.

Den stora matsalen på andra våningen har flera stora venetianska kristallkronor, den största på 1,2 meter i dia­meter, har varsamt renoverats och kompletterats med dolda minispotlights i kedjorna för att belysa väggar och skulpturer. På så vis kan kristallkronornas retrofit-ljuskällor dimras ned till en låg nivå med varmt sken samtidigt som rummets former framträder vackert.

Äntligen dags!

Att ljuset inifrån ska kunna upplevas utifrån är en viktig aspekt i ljusdesignen på Dickonska palatset. Klassiska lyktljus på stolpar, anpassade för att passa ihop med ett specialritat nytt staket, är det enda som belyser fasaden. Att faktiskt stanna upp och ibland backa är något Jessica och Julia båda förespråkar, för utan mörker inget ljus.

– Hur får vi en trygg stadsmiljö? Inte genom att belysa varenda fastighet och varenda fasad. Då tar vi inte vara på arkitekturen heller. De senaste åren har det varit en inflation i att belysa fastigheter kvällstid, nästan så att man inte ser byggnaderna och blir desorienterad i stadsrummet. Det ljus som lyktorna släpper på fasaden, tillsammans med interiörbelysningen räcker mer än väl för att framhäva byggnaden och skapa en tillgänglig miljö. Det är vårt sätt att ta ansvar, säger Julia.

Takkuporna som med tiden hade ersatts av platta takfönster har återställts och att de belyses inifrån gör gott för intrycket av huset, särskilt kvällstid som annars riskerar att se lite avhugget ut uppåt. I övrigt är den allra högsta våningen – som var en kall råvind – en rak kontrast till 1800-talsarkitekturen på våningarna under. Här är det exponerade bjälkar, trägolv och moderna lösningar med spottar och skenor som gäller. För Liljewalls del började projektet med en förstudie 2018 och uppdrag att se över nödbelysning, brandsäkerhet och fasad. Men projektet utökades snart och med åren har de lärt känna och förstå byggnaden väl. Det har varit en resa. Vad vill huset? Vad vill aktörerna?

– Många gånger i projektering av kulturmiljöer är man som ljusdesigner ett litet garnnystan runt väldigt många discipliner. Det är mycket som ska synkas även om det bara ska bli en pendel som hänger i ett rum, säger Julia.

Lykthusets moderna LED-teknik döljs av en perforerad mässingscylinder, som återfinns på andra lyktor i Göteborg.

Det råder inget tvivel om att ljuset har en nyckelroll när Dicksonska nu går in i en ny era. För det är inte varje dag ett privatpalats från 1800-talet öppnar portarna för allmänheten. Det ska få synas.

– Nu får huset visa upp sig igen. Det är som att det har fått ta på sig finkläderna efter många år av Törnrosasömn, säger Jessica och får medhåll.

– Det känns nästan som ett hem igen, säger Ulf Bengtsson.

Samtliga retrofit-ljuskällor är utprovade för varje unika kristallkrona och är alla dim-to-warm för att efterlikna det klassiska glödljuset och ge kristallkronorna och rummen ett varmtonat ljus.

Publicerad den 5 december 2024

Ur Ljuskultur Nummer 4, 2024