Världsarvet Rjukan-Notodden

Bakgrund

Rjukan ligger i en djup dal och är en av Norges mörkaste platser. De två höga fjällen på vardera sida om dalen visar endast ett litet utsnitt av himlen och solen når ­inte helt ned i dalen förrän den 12 mars varje år.

Rjukan har världsarvsstatus som en av de första industrianläggningarna som byggdes från grunden för kraftindustrin. Den vackra och oregerliga Rjukanforsen hade kraften. Ingenjören Sam Eyde och naturvetenskapsmannen Kristian Birkeland hade metoderna. ­Omkring sekelskiftet var konstgödsel efterfrågat över hela världen på grund av den kraftiga befolkningsökningen. Grunden var lagd för en storskalig vattenkraftsutbyggnad och en av världens tekniskt sett mest avancerade elektrokemiska bedrifter.

För den avlägset belägna Vestfjorddalen innebar industrin en revolution. 1907 bodde femtio familjer i ­dalen. Knappt tio år senare var det ett pulserande industrisamhälle med över tiotusen invånare och förbindelser med hela världen. Här finner vi ännu det norska industrisamhället i koncentrerad form, mitt i en gammal jordbrukskultur och omgivet av ändlösa fjällvidder.

Visionen

Visionen för ljusplanen är att göra historien mer tillgänglig. Fler ska upptäcka den och vilja veta mer. Förutom landmärken ska ljuset ge de boende i Rjukan och Notodden ökad livskvalitet. För båda platserna visas ett övergripande grepp för belysningen, som kan bidra till lokal utveckling.

Genom att framhäva Rjukan-Notodden industriarv i sitt sammanhang inbjuds besökarna till ett nytt lager i berättelsen. Belysningen iscensätter historien och tiden, den triggar fantasin och vår inlevelseförmåga.

Användningen av ljusdesign på utvalda landmärken förstärker Telemarks identitet som vinterort och ger ­fler människor möjlighet att förstå historien på ett rikare sätt.”Vårt arbete ger prov på hur ljusdesign kan a­nvändas i lokal utveckling, historieförmedling – och som konstelement…”

”Spirit of the possible” visar hur ljus kan förmedla lokal identitet genom att förena kulturarv med livskvalitet. Vårt projekt närmar sig detta med hjälp av två kvaliteter: hårda och mjuka. De hårda kvaliteterna är gripbara och konkreta, som natur, arkitektur, kraft­station, fabriksanläggning, företagsby, transport­vägar och gator. De mjuka kvaliteterna är de ogripbara och abstrakta, som själva historien, människors liv, upplevelser, berättelser och aktiviteter. Rjukan och Notoddens rika historia skapar en naturlig och spännande komplexitet, där uppdelningen mellan det som är gripbart och synligt (natur och stad) och det som är ogripbart, eller osynligt (människor och historia), är oupplösligt sammanvävda.

Det gjorde oss otroligt stolta både att vinna idé­tävlingen för bästa ljuskoncept och att tilldelas Norsk Lyspris för den färdiga planen. Vi hade arbetat hårt och intensivt, och kände verkligen att vi hade ett bra koncept. Vårt arbete ger prov på hur ljusdesign kan användas i lokal utveckling, historieförmedling – och som konstelement i övergången från industrikultur ­till kulturindustri.

Eftersom Rjukan är en av Norges mörkaste platser mellan två höga fjäll dit solen når först den 12 mars varje år har människorna där också ett särskilt förhållande till ljus. Solen bakom fjället i söder tecknar skuggan på fjället i norr. När solen vänder åter till Rjukan kryper skuggan nedför fjällsidan, långsamt dag för dag. Med inspiration från den fascinerande effekten har vi föreslagit en enkel, stram ljuslinje som markerar skugglinjen på fjället. Den illustrerar tillvarons rytm och tiden som återstår till solens återkomst i staden. Ljuslinjen kompenserar bristen på ljus vid horisonten och ramar in centrum några timmar varje kväll.

I januari träffar solljuset bara toppen av fjällen, i februari börjar det komma tillbaka och i mitten av mars når solljuset stadens centrum. För att symbolisera detta är den tilltänkta ljuslinjen synlig på motsvarande sätt: i januari tydlig i toppen av fjället, i februari flyttar den nedåt och i mars närmar den sig centrumet och försvinner när solen är tillbaka.

I planen förklarar vi lösningarna så ingående som möjligt med bilder, grafik och illustrationer. Alla är på ett övergripande plan som beskriver vad som ska göras och varför den ljusdesign som föreslås kan ha ett värde. Med tydliga designprinciper och tekniska riktlinjer ges anvisningar för lösningen.

Utmaningarna

Utmaningen har varit att hitta vägar för lösningarna som inte skadar skyddsvärd arkitektur och som kommunicerar inom samma visuella språk. Vår tanke är att de landmärken som rymde människor och aktivitet, fortfarande ska upplevas som levande. Ljuset och energin ska komma inifrån. Att komma till exempel till Mæl station och färjeläge ska vara som en tidsresa. Området, husen och färjan iscensätts så att det fortfarande ska gå att känna värmen från de människor som har varit här. Det var för övrigt samma färja som skulle frakta tungvatten till Hitlers atombomb, men som sänktes i en sabotageaktion. Flera sabotageaktioner mot Vemork under kriget hindrade Hitler från att vinna kapplöpningen om atombomben.

Landmärkena, som sträcker sig från Hardangervidda i norr till Hydroparken i söder, består av fyra fördämningar, tre kraftstationer, två broar, fem järnvägsstationer/färjelägen, två fabriksområden och en insjö. Fem av landmärkena är järnvägsstationer som var en del av transportvägen. Här fraktades konstgödslet ut i världen från Norges första storskaliga industrianläggning.

I januari 2019 är det tio år sedan jag startade ZENISK med en önskan om att bidra till en större medvetenhet hos oss nordbor om ljusdesignens betydelse för människan i det offentliga rummet. ZENISK har så här långt utarbetat tjugo övergripande ljusplaner och vi törs säga att vi är ledande på området i Skandinavien. Vi har utvecklat en egen metod som involverar användarna redan från projektstarten. Ljusplanen Verdensarven Rjukan-Notodden är en viktig milstolpe för oss på ZENISK. Arbetet för oss ett steg närmare vårt mål att förvandla norska exteriöra rum till attraktiva och ­gemytliga platser med en identitet under den långa mörka delen av året.

Publicerad den 30 januari 2019

Ur Ljuskultur Nummer 1, 2019