Ljus i världen

Vill utöka det ­mänskliga ­medvetandet

I början av december förra året fick Sverige unikt besök av japanska TeamLab, världskända för verk som spränger gränser och skapar rum mellan den verkliga och digitala världen.

Vill du fortsätta läsa?

Denna artikel är låst och endast tillgänglig för prenumeranter som skapat konto på ljuskultur.se. Som prenumerant kan du läsa samtliga artiklar från det senaste numret på nätet och får tillgång till ett växande arkiv av tidningens rika material. Är du redan prenumerant klicka på Logga in nedan för att logga in eller skapa konto.

Logga inBli prenumerant

På den stora skärmen vadar människor sakta i det rinnande vattnet bland rödvita koifiskar. Strosar på ängar med vajande gula blommor. Eller hamnar i ett vidsträckt mörker som plötsligt tänds upp och sugs in i ett oändligt universum.

Vi i publiken tappar andan när Shogo Kawata och Raghuram Venkatesan från japanska TeamLab visar ett antal animerade färgexplosioner. De två är inbjudna till ”Architecture Lighting Environments: Space with(out) Light”, KTH:s senaste ljussymposium.

Tänk att få vistas inuti dessa fantastiska ljuslandskap!

Chansen finns för den som åker till Azabudai Hills i Tokyo. Bara att köpa biljett och träda in i ett nyöppnat, större och ännu mer spektakulärt ”TeamLab Borderless”. In i en gränslös rymd där naturen återskapats med de senaste teknologiska verktygen. Där imaginära, interaktiva skulpturer och föremål blandas i ett 50-tal miljöer. Där allt interageras, blandas, löses upp och återskapas.

Ljusdesign? Konst? Eller ”bara” en virtuos provkarta på allt vad tekniken kan åstadkomma just nu?

– Alltihop, säger Raghuram Venkatesan som över­sätter Shogo Kawatas japanska. Vi på TeamLab vill befinna oss i gränslandet mellan den digitala och den verkliga världen. För det finns inga skarpa skiljelinjer. Genom att befria bilderna från skärmen skapar vi rum där de två världarna samexisterar på ett tvetydigt sätt. Vi ger liv åt digitala experiment och människor ­möjlighet att vara delaktiga. Ljus är vårt material i ­stället för målarfärger från en palett.

– Det handlar om att expandera gränserna mellan j­aget och världen, fortsätter Shogo Kawata. Genom konst och design. TeamLabs filosofi är förankrad i japanskt tänkande. När du tittar på en blomma tittar blomman också på dig. Glöm aldrig det!

Måste tillstå att jag inte riktigt hänger med.

Några veckor senare läser jag en text i Designboom weekly som förklarar lite mer:

”TeamLab har ingen önskan att kopiera naturen. Men vi tror att man med digital teknik kan skapa konst­närliga uttryck som gör det möjligt att förstå relationen mellan människor och natur på ett bättre sätt. Idag har mycket av kontakten med naturen gått förlorad i våra dagliga liv. Vi vill därför skapa verk som låter människan känna naturens och världens kontinuitet i ­kroppen. Tekniken står inte i konflikt med naturen utan har potential att komplettera den”, enligt talespersonen.

I den nätbaserade konsttidskriften The Archive (­thearchivemagazine.com) läser jag vidare från en intervju med ytterligare en anonym representant för TeamLab: ”Syftet är att utforska en ny relation mellan människa och natur, mellan oss själva och världen. (—) TeamLab ser ingen gräns mellan människan och ­naturen. (—) Den ena är i den andra och den andra i den ena. Allt i livet existerar i en lång, bräcklig men ändå ­mirakulös, gränslös kontinuitet. Målet för oss är att förändra människors värdenormer och bidra till ­samhälleliga framsteg.”

Idén och historien

TeamLab bildades 2001 av Toshiyuki Inoko, som just lämnat universitet efter examen i matematisk teknik och it. Han hade en idé om att sammanföra konst, veten­skap och teknik för att skapa något nytt. Fler och fler specialister anslöt sig till teamet, lockade av de tydliga kollektiva förutsättningarna; här skulle man jobba i grupp. Man började designa webbplatser och appar, experimentera och utveckla tekniska lösningar.

I dag består TeamLab av fler än 500 personer runt om världen: konstnärer, programmerare, ingenjörer, CG-animatörer, matematiker, arkitekter med flera. Organisationen sägs vara platt, trots medarbetarnas många olika kompetenser. Titlar saknas även om grundaren Toshiyuki Inoko i vissa sammanhang kallas VD.

Både Shogo Kawata och Raghuram Venkatesan är arkitekter (med tvärvetenskaplig inriktning, påpekar de) och sorterar under TeamLab Architects. Kawata arbetar främst med att utforska rumsligheter medan Venkatesan också ansvarar för olika internationella projekt.

Shogo Kawata och ­Raghuram Venkatesan
från japanska TeamLab på KTHs Light Symposium i Stockholm.

– Uppdragen från början av 2000-talet var ­primitiva, ­berättar de. Vi använde i princip bara skärmar och ­tangentbord. Om du tittar på tv till exempel ser du ­ungefär samma bild oavsett var framför apparaten du sitter, men om bilden multipliceras kan den uppfattas helt olika beroende på var i rummet du befinner dig. Med ”scattering” ( en process där elektromagnetisk strålning eller partiklar böjs av eller sprids) skapades helt nya möjligheter att upprepa bilder. När bild­skärmarna kunde göras vikbara gick det plötsligt att med ”folding” bygga upp digitala rum.

Mindre utställningar på hemmaplan där den senaste tekniken redovisades fick TeamLabs rykte att växa bland konstnärer, teknik- och ljusintresserade. 2011 fick ­gruppen möjlighet att ställa ut på det prestigefulla Kaikai Kiki Gallery i Taipei, ägt av den japanske konstnären Takashi Murakami. Det öppnade dörrar och tre år senare kunde TeamLab visa sex verk på Pace Gallery i New York. Bland annat en sjukanals animation av ­fåglar som jagade varandra och lämnade spår av ljus efter sig, en slags ”spatial kalligrafi”.

Vill vidga sättet att se på världen

Sedan dess har den ena utställningen avlöst den andra. I London, Paris, Singapore, Kina, Indonesien och på många fler platser. Helsingfors för fem år sedan till ­exempel. Flera miljoner har sett TeamLabs installa­tioner vid det här laget. Men aldrig vi här i Sverige, ­tyvärr. Närmast lär bli i Hamburg nästa år.

För att kunna finansiera den experimentella verksamheten har TeamLab genom åren också haft mer konventionella uppdrag. Skapat scenografier för opera och teater, ljussatt restauranger, kontor, parker och daghem med mera. I dag finns tio permanenta egna utställningar runt om i Japan, den senaste nya ”TeamLab Borderless” i Tokyo inkluderad.

– Långsiktigheten är viktig för oss, förklarar Kawata/Venkatesan. Vi är med i projekten från början till slut. Verken har ofta tillkommit genom en lång process.

Allt börjar med en idé som sedan byggs upp kollektivt av fler och fler medarbetare. Vi vet aldrig var vi ska landa, målet är aldrig givet från början. Vi bygger, installerar, ser hur allt funkar, går tillbaka, förbättrar eller gör om. Somliga uppdrag har löpt i tio år eller mer.

Ett verk som utvecklats under lång tid är ”Flutter of Butterflies Beyond Borders, Dying and Dissolving into the World” (Fjärilsfladder bortom alla gränser, upplösning och död). År 2015 fanns en tidig version, fem år där­efter en annan där fjärilar kläcktes på besökarnas kroppar. Om man tog på dem bleknade de bort, om inte flög de ut ur rummet. Den senaste varianten visas nu i det nyöppnade Tokyomuseet. Sträck ut en hand och det mest oväntade kan hända! Utan att någon gång upprepas.

Varken Shogo Kawata eller Raghuram Venkatesan vill tala teknik eller om vilka digitala lösningar som ligger bakom de interaktiva verken. Mer än att det kan handla om nätverk av projektorer och sensorer där en generativ kod svarar på rörelser.

TeamLabs tar också fram egna produkter, både ­­­mjuk- och hårdvara. Man experimenterar även med nya material. Vid ett tillfälle visades en skulptur gjord av tusentals rörliga ljuskällor. Normalt skulle rummet ha överhettats men egendesignade lampor höll ­temperaturen nere.

Konst eller ljusdesign?

Så för att återgå till frågorna i början. Är detta konst? Ljusdesign? Krevader av ljus att drunkna i, roas av för stunden? Men att definiera är kanske onödigt.

Toshiyuki Inoko menar att TeamLabs kollektiva skapande har som mål att vidga människans sätt att se på världen. Konstverk har alltid tidigare varit separerade; en van Goghtavla med solrosor intill en med dramatisk natthimmel. Nu kan motiven flytta ur sina ramar, beblanda sig med varandra och med publiken. ”Genom att gränserna mellan människor och konstverk suddas ut blir åskådarna själva en del av dessa verk. Vi ger människor möjlighet att reflektera över och ompröva de gränser som de tar för givna”, påpekar han i kultur­tidskriften Pen.

Att jämföra TeamLab med amerikanska ”Light and Space”-rörelsen från slutet av 1900-talet låter kanske helt befängt. I viss mån är det naturligtvis så, men ändå…

Förgrundsgestalterna för ”Light and Space” (Richard Irwin och James Turrell till exempel) skapade minimalistiska, meditativa verk i rummet med hjälp av ljus. Deras konst undersökte hur geometriska former och användning av ljus kunde påverka betraktarens miljö och rumsuppfattning. Det handlade om teknologi och materialitet, om att stimulera varseblivningen. Exakt samma ord använder TeamLabs medarbetare när de beskriver sina intentioner: Allt handlar om att utöka det mänskliga medvetandet.


”Microcosmoses – Wobbling Light”

2024, interaktiv installation med LED, ändlös. Ljud: TeamLab.

”Wobbling Light” är en del av TeamLabs senaste konstprojekt ”Cognitive Sculpture” med skulpturer som inte finns i den fysiska världen men i den kognitiva.

Här passerar otaliga vobblande ljus kontinuerligt genom en rymd som expanderar i oändlighet och vars djup inte går att förstå. Konstverket utforskar frågan: ”Även om komponenterna är rumsligt och tidsmässigt åtskilda – om olika hierarkier bildas, överlappar varandra och bildar en helhet – är det ändå ett universum?”


”Black Waves: Born in the ­Darkness, Return to the Darkness”

2024, digital installation, ljud: Hideaki Takahashi.

”Black Waves” från 2024 är en utveckling av ett tidigare verk med samma namn från 2016. Det bygger i grunden på sättet att avbilda vågor i klassisk östasiatisk konst, det vill säga med en kombination av linjer.

”Black Waves” ska få oss att förstå att alla hav är förbundna med varandra och att alla vågor ingår i samma helhet. Linjerna skapas med hjälp av vad TeamLab kallar ”ultra­subjective ­space”. I motsats till en rymd som fås genom linser och perspektiv fixerar inte ”ultrasubjective space” betraktarens utsiktspunkt. Den vägg som vågorna syns på blir inte en gräns mellan betraktaren och konstverket. I stället tycks vattnet kontinuerligt rulla in över betraktarens kropp.


”Flutter of Butter­flies ­Beyond Borders”, 2024. ­Interaktiv digital installation, ändlös. Den senaste varianten med fladdrande fjärilar kan upplevas på ”TeamLab Borderless”, Tokyo.

”Flutter of Butter­flies Beyond Borders”

2015. Interaktiv digital installation, ändlös.

”… tidigare visuella tillstånd kan aldrig upprepas och kommer ­aldrig att återkomma. Samma ­bilder kan ­aldrig ses flera gånger.”

När ingen vistas i rummet är det helt mörkt, ingenting existerar. Om någon går in och står stilla föds fjärilar ur fötter eller händer. Vid beröring dör fjärilarna.

Verket skapas av ett datorprogram i realtid. Interaktionen mellan besökarna och installationen ger kontinuerliga förändringar, tidigare visuella tillstånd kan aldrig upprepas och kommer aldrig att åter­komma. Samma bilder kan aldrig ses flera gånger.

Publicerad den 7 maj 2024
Ur Ljuskultur Nummer 2, 2024

För att förbättra användarupplevelsen på denna webbplats använder vi cookies. Här kan du läsa mer om användningen av cookies samt hur vi hanterar personuppgifter.

Stäng

Logga in

Glömt lösenordet?

Skapa användare

Om du är prenumerant på Ljuskultur kan du skapa gratis inloggning till ljuskultur.se här