Vintergatan

Det är mörkt nu. Lite varstans omkring oss i världen, och definitivt här i den lilla by där jag står och småhuttrar i krispigt frostgräs. Det är sen kväll och vanligtvis måste jag lysa med mobilen för att hitta till soptunnan.

Men inte ikväll. Nu står jag mitt i Vintergatan. Den glittrar vackert utspilld över mitt huvud. Det är kallt, klart och det finns alldeles nog med ljus när ögat väl fått vänja sig. Jag tar in Platsen, Långsamheten och Närvaron.

”Det är bra om vi stannar upp och ser vad som finns innan vi gör saker för att vi kan.”

Mörkret omkring mig får mig att tänka på ”the Black box” som den ideala utgångspunkten för ljusplanering. Man tar ett blankt papper, ett Dialuxrum utan sammanhang och så bestämmer man hur världen ska se ut. Med kontroll över produktions- och kostnadseffektivitet och gestaltning. Egentligen borde uppdraget motorvägsbro vara varje ljusdesigners favoriträtt – styr på fysisk struktur, betraktningsvinklar och rörelsemönster. Beroende på var den ligger så klart. Den lilla haken.

För boxens skyddade verkstad finns ju så sällan. Varken på den fysiska platsen eller i byggprocessen. Ändå jobbas det mycket så – avskärmat, som om den vore där. Platsen är oftast mer komplex. Situationen solkigare, med spilljus, besvärliga människor och stuprör. Förutsättningar helt enkelt, som kräver vår nyfikenhet, som behöver ses och omfamnas. Alternativt bekämpas. När vi lyssnar in platsen och situationen blir det så mycket bättre.

Ta Højbro Plads i København, till exempel. Ett torg i innerstadsmiljö där ingen utom de som var tvungna stannade. Jesper Kongshaug tog sig an uppdraget, lät platsen tala, släckte belysningen och såg att det fanns ljus i alla fall. Torget är omgivet av bostäder vars ljusa interiörer bjuder in och lyser upp platsen långt ut på kvällen. Lågmälda dynamiska tillägg och Voila! Nu vill ingen gå därifrån.

Det finns annat som lyser upp våra städer också. I år finns för första gången Ljusreklamförbundet under Belysningsbranschens hatt, med Ljuspris och allt. Det är finfint, för de vill gärna vara med i planering och samtal om ljuset i det offentliga rummet, och de har stor påverkan på det. Prata med dem om platsen och ljusnivåerna. Och Vintergatan.

Jag tänker gå in nu. Fryser om tårna. Men tänker att det är rätt hållbart det där stjärnljuset. Liksom att det är bra om vi stannar upp och ser vad som finns innan vi gör saker för att vi kan.

Viveca Rosencrantz, arkitekt

Publicerad den 31 januari 2021

Ur Ljuskultur Nummer 1, 2021