Ljusdesigner med många hattar

Om du ska jobba med Hampus Simmons kan du nog räkna med att snart få höra av honom i telefonen. Eller att ni ses personligen.

– Jag tror mycket på kommunikation via telefon i stället för mejl. Det är mycket lättare att skapa ett bra samarbete och en bra relation när man har en dialog med varandra, säger Hampus Simmons.

Han skrattar lite och tillägger:

– Jag kan faktiskt tycka att det är härligare att höra att jag är härlig att jobba med än att jag gör härliga ljus­miljöer. Jag vill vara en person som är trevlig och enkel att jobba med och blir glad när jag får den feedbacken.

Intresse för människor

Det innebär att han alltid vinnlägger sig om att lära känna dem han jobbar med i ett projekt och sätta sig in i deras perspektiv.

– Man måste vara beredd på och tycka att det är roligt att ta på sig många olika typer av hattar beroende på vem man pratar med – konstnären, arkitekten, inredningsarkitekten, byggaren, leverantören, entreprenören eller elkonsulten. Sedan underlättar det nog att jag verkligen har ett genuint intresse för människor och vill veta mer om dem och vad de gjort, säger Hampus.”Jag vill göra belysningsfrågan lättbegriplig
i ett projekt och ha
en bra dialog kring den.”

Att det är något som inte bara gör jobbet roligare utan som också gynnar projekten har visat sig många gånger. Som nyligen när elektrikern han jobbade med belysningen på nya Göteborgshotellet Draken ringde via Facetime och de direkt kunde lösa några frågetecken. Eller vid en komplex installation i Malmö, där det fanns massor med ventilation i taket att ta hänsyn till vid monteringen och elektrikerna var osäkra på hur de skulle göra.

– Så jag åkte dit för att vi skulle kunna lösa det tillsammans. De blev nog lite förvånade att jag kom arbetsklädd, med rätt skor och lite verktyg och faktiskt var med och klättrade och skruvade, säger Hampus.

Allt det här hade kanske inte varit möjligt utan de ingående elkunskaper han fick under sina tre år hos elkonsulterna på WSP Göteborg direkt efter avslutade studier. En elkonsult, som påpekade att en armatur behövde vara överkopplingsbar med en femledare, ifrågasatte om Hampus ens visste vad en femledare är.

– Jo, det vet jag sa jag, knöt upp min sko och visade min fot där jag faktiskt har tatuerat in en femledare, berättar Hampus och skrattar.

Femledaren är inte den enda ovanliga tatuering han har på sin kropp. Flera av dem är kopplade till ljus och belysning. På magen har han händer som knäcker ett lysrör, på låret ett kopplingsschema med en diod och på armen en krossad lågenergilampa.

– Den sistnämnda var en slags spontan reaktion mot att så många tatuerar in en glödlampa som motiv och mot lågenergilampan som varit den absolut sämsta typen av ljuskälla med dålig färgåtergivning och som inte går att dimra, förklarar Hampus.

För tillfället befinner vi oss på kontorshotellet där han hyr in sig, i ett nyrenoverat 1800-talshus med massor av karaktär alldeles nära Centralstationen i Göteborg. Många känner igen huset som ”Löparhuset” på grund av den jättelika väggmålning som prytt huset sedan friidrotts-VM hölls i Göteborg 1995. Här har Hampus haft sin arbetsplats sedan augusti 2022, då han startade eget (mer om det i det här numrets speciella starta eget-reportage). Han visar runt i lokalerna som till viss del även fungerar som showroom för såväl ett par belysningsleverantörer som ett matt-, möbel- och textilföretag. Utöver dem finns också arkitekter, inredningsarkitekter och ett företag som sysslar med fastighetsautomation i huset.

– Anledningen att jag sitter här är att det inte går att jobba från hemmakontor alla dagar. Jag vill ha människor att dricka kaffe med. Här har jag en flexplats och tillgång till allt, säger Hampus.

Nästan alla Hampus belysningsprojekt handlar om arkitektonisk interiör belysning.

– Jag är en innekatt. Det händer att jag gör exteriör belysning också, men aldrig för vägar och gator och liknande. Det finns det andra som gör väldigt bra och dem skickar jag gärna projekt till, säger Hampus.

Hans ljusfilosofi är att det inte behöver vara så svårt att göra bra belysning. Och att det återigen handlar om kommunikationen och att få alla med på banan.

– Ibland kan jag få höra att vi ljusdesigners krånglar till det genom att välja exklusiva designarmaturer som det sedan blir en massa tekniska problem med. Men för mig är det viktigt att inte tvinga igenom några egna designlösningar. Jag vill göra belysningsfrågan lättbegriplig i projekt och ha en bra dialog kring den.

Vill göra skillnad

Eftersom han jobbar så mycket med interiör belysning tycker han att en av de viktigaste ljusfrågorna handlar om den ständiga diskussionen kring 60×60-plattor – och hur man ska bli av med dem.

– Nu kan man faktiskt se en trend att pendelarmaturer börjar komma tillbaka och att man äntligen börjar överge den här slentrianmässiga ljusmattan. Samtidigt är det viktigt att hitta smarta funktioner så man inte behöver ringa en elektriker varje gång man ska flytta om på kontoret. Om man använder pendelarmaturer kan de exempelvis vara anslutna till en skena så att man enkelt kan flytta på dem, påpekar han.

I många av sina projekt har han gjort egna eller bearbetat befintliga armaturer. Hans dröm är att kunna skapa den perfekta arbetsplatsarmaturen.

– Tänk om man kunde knäcka koden och skapa en sjukt bra arbetsplatsarmatur som är smart, flexibel och har hög visuell komfort, till ett pris motsvarande Ikea-standard och tillsammans med en professionell aktör som gör att den kan komma till nytta för många. Kontor och arbetsplatser utgör en så stor del av människors vardag och därför är ljuset där extra viktigt, säger Hampus.

För närvarande är han involverad i ett 60-tal projekt, merparten inom kontor och hotell. I en del handlar det om helhetsåtaganden, i andra om mer eller mindre
stora konsultinsatser.

– Jag gillar att gå in och göra punktinsatser i projekt, där det kanske inte handlar om så många timmar men där jag verkligen kan vara med och göra skillnad, säger Hampus.

Ett exempel på det är ett projekt hos Volvo som ska byta ut 75 000 lysrörsarmaturer i samband med utfasningen av dessa – många i byggnader bestående av djupa huskroppar långt från dagsljus.

– När projektledaren ringde för snart ett år sedan och undrade om jag kunde hjälpa till i projektet hade jag väldigt mycket att göra och tänkte först tacka nej. Men när han sade att de värdesätter låga flimmernivåer, hög färgåtergivning även i produktionen och att de ville jobba med vertikalbelysning blev jag golvad. Nu sitter jag med i en fantastisk konsultgrupp där vi verkligen kommer att kunna göra skillnad, säger Hampus.

Några exempel på andra projekt han håller på med just nu är Quality Hotel Panorama och Fiskekyrkan i Göteborg, Mölnlycke Health Cares nya kontor i GoCo som håller på att växa upp runt Astra Zeneca i Mölndal, Scandichotell i både Stockholm och Karlskrona och en hotellrestaurang i Malmö för Strawberrys räkning.

– Jag tycker att det är roligt att jobba med hotell av samma anledning som kontor – att det gynnar så många. Belysningen är så stor del av hotellupplevelsen och om det är bra belysning gynnar det både affären och gästerna som får en härlig upplevelse, säger Hampus.

Om karriären

Att han sökte sig till ljusdesignyrket från första början var något av en slump. På gymnasiet hade han läst till murare och planen var att han skulle fortsätta studera till byggingenjör på högskolan. Helst i Jönköping eftersom hans partner Anna som nu är hans fru börjat plugga där.

– Inför det var jag på en högskole- och universitetsmässa för att kolla upp olika ingenjörsutbildningar. Då klev en kille som gick ljusdesignprogrammet upp på scenen och visade bilder från Ishotellet i Jukkasjärvi. Det verkade mycket roligare, så jag bestämde mig för att läsa ljusdesign i stället. Efteråt har jag funderat på vem det var som stod där på scenen och som faktiskt kom att påverka hela min framtida inriktning, säger Hampus.

Till en början hade han planerat att läsa ett extraår efter utbildningen som då var tvåårig. Men när praktikplatsen på WSP övergick i en timanställning prioriterade han det i stället. Efter tre år på WSP fortsatte han vidare till ÅF.

– Där gjorde jag snabbt den klassiska konsultkarriärtrappan och blev först uppdragsansvarig, sedan gruppchef med personalansvar och därefter sektionschef med både budget- och personalansvar. Samtidigt kom jag längre och längre från det som jag tyckte var roligt, det vill säga projekten, berättar Hampus.”Jag tycker att det är roligt att jobba med hotell och kontor – det gynnar
så många.”

Så när Paul Traynor på Light Bureau i London ringde och frågade Hampus om det fanns någon i hans grupp som var intresserad av att komma till London och jobba med hotellprojekt så anmälde han själv sitt intresse.

– Jag var där i sju månader under 2017–2018. Eftersom min fru precis hade avslutat sina studier och fått fast anställning körde vi distansförhållande. Jag kan fortfarande sakna att jobba i London och den extremt ambitiösa kultur som finns där. Samtidigt hade det nog inte passat lika bra i dag nu när vi har barn, men då gick jag helt in i jobbet och levde för det, berättar Hampus.

När han kom tillbaka till Sverige igen sade han att han inte ville ha någon chefsroll längre, utan mycket hellre ville jobba i projekt. Och så blev det. Nu, fem år senare och som egen företagare får han göra det fullt ut, samtidigt som han har stor nytta av sina tidigare erfarenheter som chef och av att driva stora projekt.

– Jag gillar att vara både operativ och strategisk. Det som är så himla roligt med belysning och som driver mig är att det kan vara så tekniskt i vissa projekt och så estetiskt i andra. Och att man i den mixen får jobba på skruv- och mutternivå i vissa projekt, medan man får måla med de breda penseldragen i andra. Det passar mig, säger Hampus.

---

3 utvalda projekt

Hampus Simmons berättar om tre av sina favoritprojekt.

 

Hotell draken, Göteborg

”Det här projektet som jag påbörjade när jag fortfarande var kvar på Light Bureau var mitt första stora projekt för Choice Hotels, numera Strawberry. Uppdraget var att ta fram ett belysningsförslag för alla delar av hotellet, såväl hotellrum som lobby, lobbybar, frukostmatsal, bibliotek, takbar, restaurang och entréer.

I lobbyn har vi flirtat med film, filmhistoria och scenografi utifrån Drakens ursprung som en del av Folkteatern, Folkets hus och Göteborgs filmfestival. Belysningen här är därför monterad på tross precis som inom scenbelysning och film. I lobbybaren har vi valt ett mer avskärmat, intimt ljus med dekorativa pendlar i fokus. Ljuset i baren får också ta mycket plats med ganska smalstrålande ljus ner på bardisken, ljus i barskåpen och släpljus på det fina kaklet. Det Harry Potter-inspirerade biblioteket har försetts med storskaliga armaturer som bidrar till att skapa rum i rummet, skrivbordslampor så att man kan sitta och jobba och en artificiell eldstad som bidrar till stämningen. I frukostmatsalen där det är väldigt högt i tak har vi tagit ner skalan med hjälp av pendlad belysning och gamla mässingsarmaturer som fått nytt liv och fästs på pelare i mässing. Här finns också en jättelik tavelvägg som vi belyser med riktat ljus.

Högst upp i brasseriet som spänner över två våningsplan finns en rolig detalj – en jättelik drake i rostfri metallväv. En utmaning var att det inte fanns möjlighet att provbelysa. Så för att få en belysning som både var flexibel och gnistrande landade jag i små museumspottar, inte större än en tumme. Eftersom draken är i stål kunde jag använda magnetfästen och rikta in de här 80 små strålkastarna när draken väl var på plats.

Det som jag är allra mest nöjd med är nog den mäktiga drakgången i atriet som är öppet i två våningsplan. Vi ­visste tidigt att vi ville ha någon typ av konstverk att belysa här och landade till slut i ett voluminöst kluster med prismor i mässings- och kopparmesh. Problemet var att det var svårt att få budgeten att räcka till den stora mängd metall vi behövde. Men kreatören som skulle göra installationen hade bra kontakter inom stålindustrin och på det viset kunde vi få köpa stora plåtar där man stansat ut mönster och som vi kunde bocka till och svetsa ihop. Resultatet blev 280 prismor med belysning i ungefär hälften, där vi kombinerat analoga RGB-ljuskällor med ljuspixlar. Att bara ha ljuspixlar som vi ville hade blivit för dyrt, men resultatet har blivit en jättefin kompromiss, med en gyllene mjuk scen som grundläge. Men vi kan också skifta mellan scenarier som eld och puttrande lava, en blodvåg, pride och blixt och dunder.”

Se bild på ”Drakgången” på sidan 9 i Ljuskultur 23/04.

Arena Triangeln, Malmö

”Arena Triangeln är Vasakronans coworking-koncept i en del av köpcentret Triangeln i Malmö. När ett par av butikslokalerna blev tomma bestämde sig Vasakronan för att göra om lokalerna, dels till ett eget kontor, dels till ett cowork-utrymme att hyra ut. Jag kom in i projektet via inredningsarkitekten Thea Foss Henriksen på Kanozi arkitekter som jag tidigare jobbat med.

Jag kände direkt att lokalen hade många kvaliteter och att det fanns mycket som skulle kunna återbrukas. Som gammal butikslokal fanns till exempel många skenor i taket som skulle kunna återanvändas. Här fanns också en fin trappa med blästrade glassteg som skulle vara fin att sätta ljus i. Men det kändes viktigt att göra det med mjukhet. Lösningen blev att använda ljuspixlar, där ljuset kan vandra som en gradient upp eller ner eller från sida till sida. Eftersom det är vitt ljus kanske man inte tänker så mycket på det, men när man går i trappan upplever man verkligen att det händer något.

Själva ytskikten i lokalen var ganska råa, med mycket betong. Här fanns också stora betongpelare, där vi inte fick fästa någon belysning av konstruktionsskäl. Vi hade absolut kunnat sätta släpljus på pelarna, men det kändes inte som det skulle tillföra något. Och eftersom alla installationer satt långt ner och vi inte ville ha fokus på dem ville vi heller inte sätta belysningen för högt upp. Först ritade vi en LED-slang som omslöt pelarna. Men efter diskussioner med ett skyltföretag kom vi fram till att vi skulle använda den mer analoga ljuskällan neon i stället som känns mer rätt i en gammal butikslokal och som också kunde förstärka pelarna på ett grafiskt sätt.

På väggarna finns också graffiti och gatukonst målade med UV-färg som bara är synliga när man tänder en belysning med UV-ljus. Då blir hela väggen en målning. Belysningen kommer på fem minuter i timmen, lite slumpmässigt, för att man inte ska bli mätt på den.”

Granens tid, Malmö

”Granens tid kommer att bli en konstnärlig utsmyckning utanför Malmö nya sjukhus, baserat på en rotäkta klon av världens äldsta träd, mer än 9 500 år gamla Old Tjikko på Fulufjället i Dalarna.

Trädet symboliserar en världsorganism som överlevt tuffa förhållanden genom årtusendena men som nu inte mår bra av den globala uppvärmningen och behöver vårdas. I samarbete med Skogforsk och Länsstyrelsen i Dalarna har vi fått ta ris från trädet som kunnat ympas till en klon och nu ska planteras i en gigantisk cylindrisk glaskuvös på torget framför sjukhusentrén. Jag har tidigare jobbat med konstnärsduon Goldin & Senneby som ligger bakom utsmyckningen. Nu bjöd de in mig för att ta hand om belysningen som har stor betydelse för trädets välmående och överlevnad.

Diskussionen landade tidigt i att vi inte skulle ha en skulptural ljussättning för människor, utan att fokus skulle ligga på ett ljus som var rätt för granen – men så klart utan att vara bländande. Frågan var hur en sådan ljussättning skulle se ut? När det gäller grönsaksodlingar har man kommit långt med vilken spektral sammansättning av ljuset som är optimal. Men för träd som växer i skogen med hjälp av naturligt ljus finns inte lika mycket forskning. Det vi kom fram till efter olika efterforskningar och beräkningar var ett kallt kortvågigt ljus med en färgtemperatur på 6 000 kelvin, mättat med röda dioder som resulterade i ett pastellrosa ljus. Sedan tog jag en annan gran och provbelyste i samma norrläge och det funkade bra. Tack vare den goda färgåtergivningen hos ljuskällorna framstår granen fortfarande som grön. I och med att granen växer kommer ljussättningen att behöva förändras efter hand. Till att börja med utgick vi från en stor rigg med strålkastare, men gestaltningsmässigt fick det granen att se så liten och skör ut. Därför kompletterade vi med en mindre ljusring nära granen som kan hissas upp allt eftersom den växer. Nu är jag lite nervös för hur det ska gå med trädet och hoppas verkligen att belysningen kommer att bidra till att det mår bra och frodas.”

Publicerad den 15 februari 2024

Ur Ljuskultur Nummer 1, 2024