”Flitigt anlitad föreläsare, inspiratör, ljusevangelist…”

Svante Pettersson får höra vinnarmotiveringen till ”Stora Förtjänstpriset 2024” och blir riktigt rörd.

–Vad bra det låter. Ljusevangelist…

För länge sen blev jag kallad så. Och när jag registrerade mitt Instagramkonto fick det bli: ­”lightingevangelist”. Lite provocerande kanske men jag är inte ensam. Vi är ganska många som brinner lite osunt mycket för ljus på olika sätt. Kanske inte håller med varandra i allt eller jobbar likadant men besatt­heten har vi gemensamt.

Under sin karriär har Svante Pettersson arbetat med det mesta i ljusväg. Från hemmiljöer, till att ljussätta kontor, parker och stadsrum. Numera handlar det mest om konstnärliga projekt i offentliga miljöer.

Idag driver han Svante Pettersson Studio baserad i Uppsala.

Orädd och numera ljuskonstnär

Svante Pettersson är inte rädd för att säga vad han tycker. I Ljuskultur för ett par år sedan talade han om ljussättning kontra lampsättning till exempel. ­Visserligen inte lika upprört som ytterligare några år tidigare (bland annat i en video som fortfarande ligger på Youtube).

– Jag kan fortfarande bli väldigt irriterad på snygga lampor. När man märker att den som ritat den är mer intresserad av form är ljus. Kolla i vilken inredningstidskrift eller butik som helst. Och på nätet. Ofta får du inte ens se lampan när den när tänd. Bara som fysiskt objekt. Men vad händer, när du tar in den i ett rum och tänder den? Formmässigt fantastiska lampor kan funka dåligt rent belysningsmässigt, trots att det är italiensk design. Man ska inte fastna i den estetiska fällan. Ibland tror jag faktiskt att de som formger saknar kunskap om både ljus och synsinne. Det är det jag är emot.

Svante Petterssons främsta inspiratör och läromästare genom åren är Anders Liljefors. Det pedagogiska har för övrigt alltid intresserat honom. Så pass att han skrev boken ”See the Light”. Den är slutsåld men det kommer ständigt frågor om den från ljusintresserade runt om i världen. Nästa år har det gått tio år sedan den kom ut. Kanske är det dags att fira med en ny upplaga?

Ibland får Svante Pettersson etiketten ljusdesigner, ibland ljuskonstnär. Vad är det för skillnad?

– Enligt mitt sätt att se skapar ljusdesignern rum som andra människor ska trivas i beroende på vilka de är, vad rummen ska användas till, vilken känsla man vill förmedla där och så vidare. När jag är ljusdesigner vill jag att människor inte ska behöva reflektera så mycket. Det räcker med att de mår bra och vill stanna kvar. När jag är ljuskonstnär handlar det mer om mitt ego, om att uttrycka något som jag själv formulerar. Samtidigt vill jag att omvärlden ska få någon slags aha-känsla eller en wow-upplevelse.

Men aha-upplevelser och wow-känslor är ju över­gående. Efter ett tag blir man likgiltig…

– Jo, men jag gillar när konst är unik och tillfällig. Den ska betyda något för betraktaren i stunden. Och för mig själv. ”Sthlm Corona Portal” på en av Hötorgsskraporna i slutet av pandemin till exempel. En ”öppning” pumpade eller snarare sög in den mättade coronaångesten som låg över hela samhället. Jättepretentiöst kanske, men det kändes rätt just då.

Ändå känner Svante Pettersson sig kluven inför att kalla sig konstnär. Beteckningen förekom redan tidigt men först när den dök upp i en verkstext, intill en installation på Färgfabriken år 2015, tog han den på allvar.

– Okej, tänkte jag. Det är enklare när någon ­annan ­definierar en. Redan när jag gick i grundskolan ­tecknade jag mycket, men att bli konstnär – det fanns inte på ­kartan. För mig gällde det att först ha ett ”riktigt” jobb. Och jag har aldrig gått på Konstfack eller någon annan konstskola. Identiteten har inte varit helt enkel för mig – inte förrän de senaste två åren. I ­upphandlingar står det ofta att man ska ange en viss konstnärlig utbildning eller kunna redovisa producerade verk. Si och så många under si och så många år. Nu har min verkslista blivit tillräckligt lång.

Bakgrund som elektriker

En annan sak Svante Pettersson funderat på genom åren är förhållandet mellan ljusdesigner och eltekniker/elinstallatörer. När han började sin yrkesbana var relationen dem mellan ofta rätt spänd.

– Jag är utbildad elektriker. När jag var elektrikerlärling överhörde jag ofta åsikter på arbetsplatsen om arkitekten: ”Nu kommer den där flummaren igen.

Vad ska han hitta på idag då? Han fattar ju ingenting när det gäller bygge.” Så jag vet idag hur jag riskerar att ­ bli betraktad. Därför försöker jag få elteknikerna att formulera sin misstro till mig direkt. Kanske driva med mig – då hittar vi ofta kemin.

Om relationen mellan ljusdesigner och elinstallatörer generellt blivit bättre är svårt att säga, menar han. Just nu är läget knivigt av andra, ekonomiska skäl. Många i byggbranschen överväger att skala bort ­kostnaden för ljusdesign helt och hållet. ­Diskussionen om teknik kontra estetik kanske får ny fart i det ­perspektivet. ­

Det är dock ingen tvekan om att han haft nytta av sin elektrikerutbildning.

– Visst har jag det. Men först och främst, det finns en hel del estetik också i en elektrikers eller hantverkares arbete. Hur man lägger en kabel på ett snyggt sätt, avgör klammeravstånd med mera. Mycket av yrkes­stoltheten är absolut estetiskt grundad. Fast egentligen är jag nog rätt ointresserad av teknik- och elkunskap.

– När jag gick på Ljushögskolan tyckte vissa av mina kamrater att tekniken var svår. Då hade jag verkligen en fördel av att vara utbildad elektriker. Jag kunde ju ­koncentrera mig på det estetiska, det roliga. Dessutom kan jag fortfarande snabbt se vad som är fysiskt möjligt att göra eller inte.

Experimentera och vara med hela vägen

”Jag får ofta höra att jag är kreativ, att jag kan göra roliga saker. Men jag är också ganska tråkig.”

– Jag får ofta höra att jag är kreativ, att jag kan göra ­roliga saker. Men jag är också ganska tråkig. Jag kan ha invändningar och stoppa en idé eftersom jag vet vad som kan hända; allt tekniskt strul som kan hindra ­visionen från att bli verklighet. Plus att man ­verkligen ska orka med att genomföra den. Samtidigt tror jag ­också att jag vet vilka grejer man kan pusha, vad ­tekniken både tål och inte tål, så att säga.

För ett drygt år sedan blev Svante Pettersson erbjuden en ”art in residence”-plats på Stadsgårdsterminalen i Stockholm. Två månaders avlönat experimenterande bekostad av Kollektivet Livet.

– Ett verkligt privilegium. Jag var på plats nästan hela tiden och blev ganska produktiv. Projektets budget var i princip noll. Begagnat virke och en del annat fanns i förrådet där jag kunde botanisera.

– Det var egentligen väldigt bra för mig. Uppdrag där man säger ”sky is the limit” från början kan ibland vara förödande. Det visar sig i alla fall, när man kommer med sitt förslag, att saker och ting blir för dyra. ”Art in residence”-tiden var fantastisk. Dels fick jag chans att pröva saker som jag tidigare aldrig haft möjlighet till. Dels spelade det ingen roll om jag inte lyckades med det jag hade tänkt ut. Nu blev somligt rätt bra och jag kunde ta med lärdomarna och prova i större skala på annat ställe. Som till exempel en ­dagsljusinstallation i ­höstas, ”Up Light Day” – placerad i ett fönster på ­Uppsala konstmuseum.

Svante Pettersson använder inte mycket datahjälp när han kreerar. Ibland anlitar han någon visualiserare inför större projekt. Annars är det mycket skisser och enkla programvaror. Förvånansvärt mycket går att göra i Photoshop eller PowerPoint. Det som är allra viktigast för honom är att vara med hela vägen. Att bygga på plats och finnas med i slutskedet när ett projekt ska sjösättas. Framtiden då, finns det något drömprojekt att sikta in sig på för årets Stora Förtjänstpris-vinnare?

– Det är svårt att tala om drömmar och framtid. Jag och konstnären Gösta Wessel arbetade ihop under flera år, jag tror 2004 var första gången. För tre år sen började vi skissa på en utställning. Vi två tänkte på samma sätt även om vi arbetade i olika material. Tyvärr gick han bort i vintras. Fortfarande finns ju det underlaget kvar. Kanske kan en utställning bli verklighet framöver.

Men det känns svårt att tala om i konkreta termer ännu.

”Jag gillar som sagt att skapa wow-effekter och göra sådant som väcker frågor, typ ’Hur går det där till?’”

– Jag gillar som sagt att skapa wow-effekter och göra sådant som väcker frågor, typ ”Hur går det där till?”

Som sen också gör att folk börjar utforska objektet lite mer ingående för att förstå. Hur ytfärg, ljusfärg och perception hänger ihop till exempel. Jag gillar verkligen den pedagogiska dimensionen, den vill jag gärna jobba mer med.

Somliga av Svante Petterssons uppdrag bekostas av allmänna medel men de flesta kommer från privata fastighetsbolag. Idag påverkar och begränsar räntor och ekonomisk kris ljusdesignerns/ljuskonstärens villkor. Å andra sidan kan nya möjligheter uppenbara sig. Han visar upp en bild på en moodboard.

– Det här är lite kul. Det är gjort för en uppdragsgivare som hade skrivit på hyreskontrakt för ett flashigt kontor och köpt in väggmaterial för en miljon. De ville ha ett juste ljus, ville ha premium, men hade inte råd längre. Jag räknade med att det skulle kosta 300 000 kronor ungefär om det skulle nå den nivå de ville ha. Då gällde det att tänka nytt. Med hjälp av detta gjorde jag allt­sammans för 25 000 kronor.

Han pekar på boarden igen och på bilder från ­slutresultatet.

– Det här är murarbaljor jag köpt på Bauhaus. Grejerna där kommer från DollarStore, man får tre stycken för 40 kronor. De är verkligt bra. Här har vi murarrör, där ser du stuprörsskarvar. De är fantastiska, man kan göra riktigt bra avbländade armaturer med hjälp av dem.

Jag gjorde en miljö, byggde på plats. Bland annat en grupp av lampor, ett ufo, mitt i kontoret. Vi skapade ­alltsammans ihop, det var ett gestaltande på plats. Bland de bästa projekt jag gjort.

Juryns motivering

”Årets mottagare av Stiftelsens stora förtjänstpris har under mer än 20 år ­bidragit till att ljusets totala betydelse för miljön fått en större uppmärksamhet. Personen har arbetat inom olika delar av branschen, i leverantörsledet, som ljusdesigner, och numera är ljuskonst ett specialområde, där verken ofta bygger på ljusets förmåga att förvandla och förundra. Under många år har personen varit flitigt anlitad som föreläsare i en mängd olika sammanhang, och som inspiratör har personen genom sin personlighet och språk nått ut till en publik långt utanför ljusbranschen.

Årets stora förtjänstpris går så­ledes till ljusbranschens ljusevangelist Svante Pettersson.” Sthlm Corona Portal, Hötorget, Stockholm ”Jag får ofta höra att jag är kreativ, att jag kan göra roliga saker. Men jag är också ganska tråkig.”

Vill du se fler av Svantes verk? Besök svantepettersson.com

Publicerad den 26 september 2024

Ur Ljuskultur Nummer 3, 2024