Marianne Lind har i 20 år engagerat sig i belysningsfrågor med en entusiasm och kunskap som väckt ett intresse hos många.
Stora Förtjänstpriset

En stor ­inspiratör och generös pedagog

Marianne Lind är årets mottagare av Svenssons Stora Förtjänstpris. Hon har i under 20 år engagerat sig – med en uttröttlig entusiasm, intresse och kunskap – i belysningsfrågor främst i vår utemiljö.

Vill du fortsätta läsa?

Denna artikel är låst för prenumeranter. Genom att bli prenumerant kan du läsa samtliga artiklar från det senaste numret på nätet och får tillgång till ett växande arkiv av tidningens rika material.

Logga inBli prenumerant

Prestigelös, noggrann, generös – ord hämtade ur juryns motivering riktade till Marianne Lind, mottagaren av årets ”Stora förtjänstpriset”. Efter att ha läst hennes rikt illustre­rade bok ”Ljussätt staden – En handbok om ljusdesign i offentlig miljö” skulle jag vilja tillägga ”utmärkt pedagog”. Vilken prestation att få det komplicerade ämnet så konkret, lättbegripligt, intressant och inspirerande. Ja, riktigt kul.

Vi träffas på Ljuslandskap, så kallar hon sitt företag, i Hågaby strax utanför Uppsala. I studion kan hon arbeta vid datorn, där finns förrådsutrymme för all utrustning och en lokal stor nog för att pröva och jämföra armaturer. Hon visar runt, sen tar vi med kaffetermosen ut och sätter oss i försommargrönskan.

Kursen ”Ljusa gröna rum” blev inkörsporten

– Jag hade tänkt att ”bara” bli landskapsarkitekt, ­berättar hon. Men så fick jag höra talas om sommar­kursen ”Ljus i gröna rum” i Jönköping. Lät verkligen roligt, den ville jag gå. Det visade sig vara helt rätt.

Där fick jag grunderna i ljuskunskap allra först. Därefter läste jag ”Ljus och design” på KTH hösten 2002, parallellt med kurserna på Ultuna.

Det blev mer och mer ljus för Marianne Linds del. ­Redan från början kände hon att det var utomhusmiljöer hon ville ägna sig åt. Idag anlitas hon alltid enbart som ljusdesigner även om hennes formella titel är landskapsarkitekt LAR/MSA. Och hon kan självklart tillföra vissa specialkunskaper i projekt där det inte finns någon landskapsarkitekt anlitad.

– Enligt min mening är all ljussättning utomhus i själva verket en typ av landskapsplanering, förklarar hon.

 

Stiftelsen delade ut sitt Stora Förtjänstpris på Ljusdagen i Stockholm den 6 september. Pris­utdelare var Lena Gustafsson, familjen Svensson respresentant och sitftelsens ­ordförande.

Lång meritlista på genomförda projekt

Efter examen var Marianne Lind anställd i åtta år innan hon startade Ljuslandskap för elva år sedan. Bland ­hennes många projekt under alla nitton åren hittar vi flera i Norrtälje: Badhusbron, Roslagsparken, Gamla brandstationen och Zetterstenska parken.

Hon har skapat årum i bland annat Uddevalla, varit djupt engagerad i bostadsområdet Smedshagen i ­Hässelby respektive Mansängen i Bålsta. Hon har ljussatt ­Skansens huvudentré, Djursholms slott och vattentorn samt Stockholms rådhus. Med mera, med mera.

De första åren sysslade hon en hel del med att göra belysningsprogram, ett av de första för Eskilstuna år 2004. Därefter har det åtminstone blivit ett ytterligare vartannat år. Som nyligen det för Sollentuna följt av ett armaturprogram för stadsdelen Edberg i samma ­kommun.

–Ljustekniken utvecklas ju hela tiden. Men när jag höll på med Sollentuna kände jag att många tankegångar och metoder ändå är likartade från en tid till en annan. Dessutom möjliga för flera, kanske alla kommuner, att ta till sig. Då föddes idén till boken ”Ljussätt staden”. Onödigt att ”uppfinna hjulet” varje gång. Boken täcker in större delarna av ett allmänt belysningsprogram, vilket gör att man kan lägga mer tid på platsspecifika åtgärder i sin egen stad.

En multidisciplinär verksamhet

Konstnärligt, estetiskt medveten, tekniskt kunnig och systematisk måste man vara som ljusdesigner. En multi­begåvning helt enkelt. Som Marianne Lind.

– Att hitta samband mellan olika sätt att förhålla sig till ljus och hitta lösningar som gör att alla känner sig lyssnade på och förstådda – som de blir nöjda med också när hänsyn tagits till alla parametrar. Det engagerar mig, förklarar hon.

En arbetsvecka på Ljuslandskap kan variera rejält.

En hel del skrivbordsarbete blir det självklart. Samt en del googlande för att hålla sig ajour med området.

– Jag kanske ringer och beställer armaturer. Lånar hem, prövar och fotograferar resultaten. På kvällarna provbelyser jag, jag dokumenterar allt med min kamera. Den är viktig i mitt jobb. Ibland åker jag ut och talar med människor som ska vistas i mina miljöer.

Ett av hennes senaste uppdrag handlade om att ljussätta den så kallade ”Åpromenaden” i Enköping. Där utgick hon från uppdragsbeskrivningen och inledde med en föreläsning för alla inblandade. Därefter följde ett möte där hon förklarade sina tankegångar och vad man kan/inte kan göra med ljus. Hon visade på olika årum hon jobbat med tidigare. Alla fick lära sig grundläggande ljusfakta. Den som vet mer och därför känner sig tryggare kan tycka till på ett proffsigare sätt senare, enligt Marianne Lind.

Praktiska övningar för hela projektgruppen

Hon anordnade också en praktisk övning där hela projektgruppen fick vara med och provbelysa ”Drömparken” i området. Det blev en bra start.

– Sen tog jag fram ett program där förslag till effektbelysning illustrerades med provbelysningsfotografier för tjugotvå platser. Under arbetets gång provbelyste vi sju gånger, alltid i samarbete med en representant från kommunen. Hela projektgruppen i Enköping har varit med vid tre tillfällen.

En gång var stadens konstansvariga med och tyckte till om hur skulpturernas former skulle framträda i mörkret. De fick varsin strålkastare att laborera med. Marianne Lind bad dem att flytta runt dem för att se vad som hände. Plötsligt kände de sig delaktiga på annat sätt än tidigare.

Prioriterar möjligheten till samarbete

”Det är möjligt att jag involverar beställarna mer än andra gör. Jag prioriterar projekt som gör samarbete möjligt.”

– Det är möjligt att jag involverar beställarna mer än andra gör. Jag prioriterar projekt som gör samarbete möjligt. Och jag vill gärna fortsätta jobba med just den uppdragsgivaren.

Helst tar hon sig an projekt som kan få stor inverkan på omgivningen. Att ljussätta stora bostadsområden till exempel. Eller hela stadsmiljöer. Då handlar det om att involvera de som bor där och engagera ungdomar i ljusarbetet. Kanske skapa konst tillsammans och sedan projicera bilderna på väl synliga platser i stadsdelen eller bostadsområdet.

– Jag har jobbat med många skolklasser i olika städer, nu senast i Norrtälje. Fått hjälp att peka på problem.

Sen har vi tillsammans koncentrerat oss på att lösa dem. ”Aldrig sett så engagerade elever”, sa en lärare. I min bok beskriver jag en rad enkla metoder, som jag skulle önska att fler kommuner vill använda sig av för att intressera lärare och elever.

Ungdomarnas synpunkter och önskemål vad gäller utomhusbelysning handlar framför allt om trygghet. Om att ha en trygg väg till skolan. Om att kunna vistas på olika platser även på kvällarna. Att ha området runt skolgården belyst är ett allmänt önskemål.

Skolgårdar mest eftersatta ljusmässigt

Generellt tror jag att skolgårdar är bland de mest eftersatta platserna i Sverige idag. Trots att de är så viktiga. Under förra hösten gjorde jag en belysningsstrategi för Norrtälje kommun. Barn- och skolnämnden är positiva till idéerna och vill verkligen förbättra belysningen på skolgårdarna. Man upptäckte under pandemin att de kan användas som undervisningsrum också. Barnen skulle ju hämtas och lämnas utomhus på morgon och kväll. Då var det kolsvart ute. Något har alltså hänt, nu vill fler öppna upp skolans uterum för annat är bara lite ”springa runt” på en rast.

Jag frågar Marianne Lind om hon är duktig på att övertala sina uppdragsgivare att lägga pengar på bra lösningar.

– Nja, kanske väljer jag att bara ta på mig projekt om uppdragsgivaren verkligen vill satsa. Men somliga argument ger sig själva. Byter man ut gammal belysning mot ny vinner man ofta en del ekonomiskt. Sen är jag nog ganska bra på att tala för god kvalitet. Det är också viktigt att vara noggrann. Alltså att satsa på att testa allt i full skala utomhus innan man bestämmer sig för en lösning. Provbelysning är ljusdesignerns viktigaste verktyg, understryker Marianne Lind.

Krav på ny provbelysning och utbyten föreslås

Om beställaren varit med på provbelysningen är risken mindre att en entreprenör, som av ekonomiska skäl vill skifta en armatur, får sin vilja igenom.

”Jag brukar vara jättehård. Har man lagt ner en massa jobb på ett förslag och något sen byts ut kan det bli helt fel.”

– Jag brukar vara jättehård. Har man lagt ner en massa jobb på ett förslag och något sen byts ut kan det bli helt fel. Om man ska ändra måste man göra om provbelysningen. Oftast orkar ingen entreprenör göra det. En gång hände det att en annan armatur än jag ­föreslagit sattes upp. Men den fick skickas tillbaka och rätt köpas in.

Att argumentera för en hållbar lösning vinner ofta i diskussionerna med uppdragsgivaren. Men ­belysning, särskilt utomhusbelysning, är väldigt ­beroende av hur den tas om hand. Skötseln är akilleshälen i alla belysningssammanhang. Behövs bara att ­någon ansvarig slutar … Sen kan det vara kört, suckar ­Marianne Lind. Därför är det viktigt att alltid göra upp en pedagogisk skötselplan.

Det är viktigt att hitta ett samspel mellan människor och djur i stället för att underblåsa motsättningar, menar Marianne.

Hållbarhet och ekologi

Hållbara lösningar handlar också om miljöpåverkan och ekologi. Inom varje uppdrag måste ekologiska ­hänsyn visas. Hon nämner naturmiljökonsulten ­Calluna som ibland skriver om det ämnet – ett tips för intresserade kollegor alltså. Att också samarbeta med ekologer på plats är en självklarhet.

– Norrtälje har en kommunekolog. Om vi ska belysa ett stort träd tittar vi tillsammans efter fladdermushål till exempel för att undvika att störa. Ljuset blir ofta en barriär i uterummet. Därför måste man strukturera belysningen och skapa mörka korridorer där djuren kan ta sig igenom.

Marianne Lind menar att det gäller att hitta ett ­samspel mellan människa och djur i stället för att ­underblåsa motsättningar. Parkerna i staden ska vara belysta så att de upplevs överblickbara, samtidigt som mörka platser lämnas för djurlivet – utan att tryggheten minskar. Och hon vill gärna jobba fram specifika checklistor för kommunerna där just djurlivet beaktas.

– Det är klart att man måste ha en bredd som ljusdesigner, konstaterar Marianne Lind avslutningsvis. Särskilt om man är ensam i sitt företag. Men jag tror framför allt att förmågan till samarbete är superviktig; att gå in i varje projekt med den insikten. Då blir varje uppdrag också en chans för en själv att lära sig mer.

Även om jag vet en del om ekologi vill jag samarbeta med ekologer på plats. De kan mest om miljön just där. Och i skolan samarbetar jag gärna med lärarna, de kan mer än jag om pedagogik och känner sina elever. Och så vidare. Roligast med mitt yrke är att det består av så många delar. Allt från att engagera sig i hur djur påverkas till hur ungdomar tänker.


Juryns motivering

”Stiftelsens Stora Förtjänstpris går år 2022 till en person som är en stor inspiratör, och som lyckats få ut budskapet om värdet av en bra ­belysning i utomhusmiljön inte bara till belysningsbranschen, utan även till andra intressenter i samhället. Årets pristagare brinner för belysningsfrågor, är aktiv som föreläsare vid olika typer av seminarier, har skrivit rad artiklar i bransch­tidningar och arbetar inkluderande med barn- och ungdomar som partners i projekt. Prisbelönt med Stadsbyggnadspriset för Uppsala domkyrka och Svenska Ljusprisets heders­omnämnande för Rådhusparken i ­Stockholm. Egna och andras ­erfarenheter och goda exempel har nyligen på ett förtjänstfullt, öppet och ­generöst sätt samlats i boken ”Ljussätt staden”.”

Om Stora Förtjänstpriset

Bertil Svensson, som startade belysningsföretaget Fagerhult AB, donerade tillsammans med sin hustru Britt en grundplåt i form av aktier och ­bildade 1985 Bertil och Britt Svenssons ­Stiftelse för Belysningsteknik. Stiftelsens syfte är att främja forskning och utbildning i belysningsteknik.

Stora Förtjänstpriset har delats ut sedan 1998 och ges till en person eller organisation som verkat till nytta för belysning i Sverige under en längre tid, inom forskning, utbildning, design eller allmänna belysningsfrågor.

Priset kan också gå till någon som fram­gångsrikt drivit en enskild fråga till nytta för ­belysning i Sverige.

Juryn har i år bestått av Magnus ­Frantzell och Leif Berggren från Bertil och Britt Svenssons Stiftelse för Belysningsteknik; Anders Lydén, ordförande för Belysningsbranschen; Mervi Rokka från tidningen ­Ljuskultur samt Jonas Kjellander, Sweco Architects – mottagare av Stora Förtjänstpriset 2021.

Publicerad den 29 september 2022
Ur Ljuskultur Nummer 3, 2022

För att förbättra användarupplevelsen på denna webbplats använder vi cookies. Här kan du läsa mer om användningen av cookies samt hur vi hanterar personuppgifter.        m

Stäng

Logga in

Glömt lösenordet?

Skapa användare

Om du är prenumerant på Ljuskultur kan du skapa gratis inloggning till ljuskultur.se här