”Att skapa en ljusmiljö är som att arra en låt – allt måste samspela”

Andreas Wiil är inte rädd för att kasta sig in i nya saker. Utan att ens veta om han skulle komma in på ljusdesignutbildningen han sökt sålde han sin lägenhet i Uppsala och flyttade till Jönköping.

– Jag hade egentligen ingen plan B, men som tur var kom jag in, säger Andreas Wiil och ler.

Året var 2008. Nu, sexton år senare, befinner vi oss hos Light Bureau i Stockholm där Andreas jobbat en stor del av sin tid som ljusdesigner. Trots att hösten gjort sitt intåg är det fortfarande näst intill sommarvärme och vi slår oss ner vid ett bord på innergården och gör intervjun.

Ett nytt steg

– Vi kanske behöver vinkla om artikeln lite. Jag kunde inte säga något om det när vi sågs men nu har jag precis sagt upp mig för att starta eget, vilket känns jätte­spännande!

Han tystnar lite och tillägger:

– Man kan säkert fundera på hur klokt det är att göra det mitt under en lågkonjunktur – det hade förstås varit enklare om det varit 2018 och full gas. Men för mig ­passade det helt enkelt väldigt bra i livet och karriären. Jag har trivts otroligt bra på Light Bureau och tror inte att det finns något bättre ställe att vara anställd på. Men som seniorkonsult kommer man till slut till ett läge där man inte kan ta fler steg internt – och då gäller det att våga prova något nytt, säger Andreas.

Han funderade länge på vad det nya företaget skulle heta innan han landade i State of Light – både för att det lät bra och för att det har en djupare innebörd ­kopplat till ljuset som fenomen.

– Ljuset kan i viss mån definieras fysikaliskt. Alltså det som går att mäta med instrument i olika enheter och storheter, vilket kan vara viktigt i vissa sammanhang. Men det som verkligen är intressant är ju det upplevda ljuset – alltså det omätbara. Det ljuset som behöver upplevas med våra sinnen och våra viktigaste instrument, ögonen – det synliga ljuset. Som ljusdesigner definierar vi ofta det upplevda ljuset med de visuella grundbegreppen ljusnivå, ljusfördelning, skuggor, bländning, reflexer, ljusfärg och ytfärger. Det vill säga ljusets tillstånd eller State of Light.

”Att skapa vackra miljöer är givetvis viktigt men inte tillräckligt. Jag vill att man ska känna något när man betraktar det man ljussatt.”

Målet med det nya företaget är inte att växa och bli ett jättestort företag. Utan att ”göra jäkligt bra ljusdesign” som Andreas uttrycker det.

– Att skapa vackra miljöer är givetvis viktigt men inte tillräckligt. Jag vill att man ska känna något när man betraktar det som är ljussatt. Man kan tycka att det är intressant eller extremt eller till och med provocerande. Om man kan beröra någon på det sättet tycker jag att man har lyckats, säger Andreas.

Andreas ser gärna att beställare, arkitekter och andra involverade deltar när han provbelyser. Det bidrar till en bättre ­förståelse för ljusets ­betydelse för det slut­resultat som eftersträvas i det aktuella projektet.

Var inte rädd för färg!

Han tycker till exempel att man inte ska vara så rädd för att använda färg.

– Färg i ljussättningen har blivit ganska laddat och kontroversiellt och förknippas ofta med smaklöshet. Men om man gör det på rätt sätt kan man skapa ljusmiljöer som blir intressanta på riktigt.

Som exempel visar han bilder från ett pågående fasad­belysningsarbete i ett bostadsprojekt i Malmö, där han och kollegan Martin Petersson använt en ­materialteknik som heter dichroic-film.

– När man pratar om färg tänker man nog oftast på RGB-strålkastare med färgat ljus. Här har vi jobbat med material som skapar färg i stället, genom att belysa glasföremål som slipats och behandlats på olika sätt. De folierade glasskivor vi använder ger väldigt effektfulla spektrum även under dagtid, bara av dagsljuset. På kvällen genombelyser vi dem med riktat ljus och får enorma färggradienter, nästan som ljusexplosioner, berättar Andreas.

Han tror att anledningen till att många undviker att använda färgat ljus i det offentliga rummet är att de är rädda för att det ska uppfattas som lite plojigt och skojigt.

– Men man måste våga ta ut svängarna lite och det är kul när man har en beställare som är djärv och faktiskt vågar. Jag upplever att många blir väldigt glada av den här typen av ljussättning. När vi gjorde provbelysningen för tre veckor sedan var det många som kom förbi och tyckte att det var extremt häftigt och roligt. Det vore uppiggande om fler arkitekter vågade jobba på det här sättet även interiört, säger Andreas.

Med det sagt påpekar han att det förstås inte lämpar sig med färgat ljus i alla projekt. Och att rätt ljus på rätt plats och vid rätt tidpunkt må vara en klyscha, men stämmer väldigt bra.

– Jag jobbar mycket med belysning av arbetsplatser och där handlar det verkligen om rätt ljus på rätt plats för den som ska utföra arbetsuppgiften, oavsett om det är en industrilokal eller ett advokatkontor. En viktig och intressant aspekt av yrket är att man måste jobba både med gestaltning och ljusteknik för att få ett bra resultat. Gestaltningen är jätteviktig, men för att kunna göra rätt val måste man ha koll på de tekniska parametrarna också, säger Andreas.

En bärande del av hans ljusvision är att ljus är något som behöver upplevas på plats och inte bara framför en dator. Därför lägger han stor vikt vid att provbelysa, testa och bygga mockuper så mycket det bara går. Och han ser gärna att beställare, arkitekter och andra i projektet är med när det är dags för provbelysning.

– Ljus är ett svårgreppbart fenomen som behöver upplevas på plats för att man ska kunna se resultatet. Det är först när man tänder ljuset i ett rum och riktar det mot något som polletten brukar trilla ner och man får ett ”aha, är det så det blir”. Tessinska palatset som jag valt ut som ett av mina tre favoritprojekt är ett exempel på där jag lade mycket krut på provbelysningen, berättar Andreas.

Färg är kul. Bilden är från ett pågående bostads­projekt i Malmö. Johan Braw från beställ­aren samt ­kollegan Martin Peterson från Light Bureau.

Drömprojekt och favoriter

Vanligtvis har han ett tiotal projekt på gång samtidigt i olika stadier. Fördelningen av interiöra och exteriöra projekt är ungefär 50–50, med viss tonvikt på interiöra projekt. Genom åren har det blivit mycket kontor, lärandemiljöer och en del kulturminnesfastigheter, men också parker och fasadbelysningar. Just nu jobbar han bland annat med systemhandlingar för ett kontorsprojekt i Garnisonen på Östermalm, som underkonsult till Bjerking med ett nytt restaurangprojekt och omprojektering av Carolina Rediviva i Uppsala, datalabb för cybersäkerhet på Linköpings universitet, ett par olika projekt för Handelshögskolan i Stockholm och restaurering av Botaniska trädgården i Västerås.

– Det roligaste är avancerade hyresgästanpassningar där det redan finns en hyresgäst. Då kan man grotta ner sig på detaljnivå tillsammans med arkitekten och låta ljuset bli en naturlig del av inredningskonceptet. Något som är roligt är att nivån och förväntningarna på kontorsmiljöer har höjts enormt mycket på senare år och att många av våra kunder lägger mycket krut på inredningsarkitekturen, säger Andreas.

Ungefär hälften av uppdragen handlar dock om basinstallationer, där det inte finns någon hyresgäst än. Då krävs mer generiska koncept som kan passa många.

– Lösningen blir oftast ett skensystem med riktbara spottar så att man kan anpassa och gestalta i efterhand och på så vis skapa bra förutsättningar för den som kommer sedan. Nackdelen är att ett system som är så flexibelt inte får någon egen identitet. Därför är det roligare att få nörda ner sig i ett tydligt koncept, tycker Andreas.

På senare år har han intresserat sig alltmer för själva designprocessen och hur man kan jobba strategiskt med den. Det har lett till att han och kollegorna på Light Bureau tagit fram en egen processmodell. Översiktligt beskrivet består första steget av ett analysskede. Därefter kommer en idégenereringsfas som leder fram till en prototypfas med olika former av tester, både visuella och genom ljusberäkningar i datorn.

– Vårt skrå har inte alltid varit så bra på att jobba metodiskt. Som kreativ själ vill man gärna hoppa på lösningarna direkt och därför kan det vara lockande att hoppa över analysskedet. Men jag tycker inte att det är så professionellt om något blir bra av en slump. Det gäller att kunna skilja på konst som kan få vara mer intuitiv och på design som handlar om att skapa något som är vackert med vedertagna metoder på ett strukturerat sätt, säger Andreas.

Han är också intresserad av armaturer och av att titta på hur man skulle kunna skapa en snabbare och smidigare process för de ändringar och anpassningar som krävs i nästan alla projekt.

– Det kan handla om att anpassa allt från fästen och anslutningar till kulörer och proportioner. Många tillverkare är bra på det men jag skulle vilja ha ett ännu tätare samarbete. I flera fall har vi skapat nya projektspecifika armaturer som senare blivit en del av ordinarie sortiment. Drömprojektet vore att få rita en hel armaturfamilj som kan lösa många olika uppgifter tillsammans med en tillverkare, säger han.

Ett annat av hans drömprojekt är att få jobba med ljussättning i Ishotellet, vilket tar oss tillbaka till ­inledningen på den här artikeln.

– Det var verkligen tack vare Ljuskultur som jag sökte till ljusdesignutbildningen. Min pappa jobbade på ­Akademiska hus och fick tidningen på jobbet. På den tiden drömde jag om att bli arkitekt och hade sökt men inte kommit in. Men när jag läste reportaget om ­Ishotellet kom jag på att jag kunde bli ljusdesigner ­istället, berättar Andreas.

Paralleller med ljud och ljus

Vid den tidpunkten hade han flyttat från uppväxtorten Uppsala till Örebro för att läsa ljudteknik, samtidigt som han jobbade på Teknikmagasinet. Efter att ha jobbat som butikschef ett tag fortsatte han som butiks­etablerare och reste runt i hela landet. I det ingick många praktiska moment, som inredning och belysning.

– Det var också en väg in till att jobba med belysning även om det inte var avgörande på samma sätt. Men ­efteråt har jag förstått hur mycket jag fick med mig genom att jobba med ljus i butiksmiljö.

Musiken hade och har också en högst aktiv del i hans liv. Hårdrocksbandet Firestone där han var trummis vann till och med Rock-SM och under en period var drömmen och visionen att slå igenom på allvar.

– För ett och ett halvt år sedan gjorde vi en återföreningsspelning i Stockholm. Då hade vi inte setts på 17 år. Annars lyssnar jag mer på musik än spelar själv nuför­tiden och går ofta på livekonserter, berättar Andreas.

Vid några tillfällen har han fått möjlighet att jobba med projekt som kombinerar ljus och ljud. Ett av dem var en installation under ljusfestivalen ”Allt ljus på Uppsala” för två år sedan.

– Jag och min kollega Andreas Almstedt satte upp en jättestor discokula som vi belyste från två olika håll. Sedan styrde vi ljud och ljus med hjälp av närvarosensorer som var kopplade till ljuset och en mediaspelare. När man ställde sig under kulan rasslade musiken igång och speciellt barnen tyckte att det var jättekul, berättar Andreas.

Han tycker att det går att dra många paralleller ­mellan ljud och ljus som fenomen.

– Att skapa en ljusmiljö har många likheter med att arra en låt eller spela i ett band. När man gör det är det viktigt att alla instrument spelar ihop. Ibland kan det vara slitsamt att spela i band med många kreativa själar som drar åt olika håll. Men känslan när det väl sitter är fantastisk – och samma sak gäller med ljuset när allt faller på plats, säger Andreas.

3 favoriter

Andreas Wiil berättar om tre utvalda projekt

Visualisering: MER Arkitekter

Hörsal hos Handelshögskolan, Stockholm

”Anledningen till att jag valde det här projektet är att det innehöll en så hög grad av produktutveckling med skapande av unika armaturer och dynamiskt ljus i stor skala.

Hörsalen som vi fick i uppdrag att belysa ligger i källarplan under ett enormt dagsljusatrium, men saknar själv helt och hållet dagsljus. Eftersom studenterna sitter där under långa perioder, kanske en hel dag, ville vi skapa en miljö där de ändå skulle kunna få kontakt med dygnets variationer. För att uppnå det har vi försökt spela på dagsljusets karaktär och skiftningar i färgtemperatur och ljusnivåer. Det som ser ut som ringar i taket är fejkade dagsljusbrunnar där man får känslan av håltagning i betongbjälklaget så att dagsljuset kan sippra in. De första prototyperna skapade jag genom att åka till Bauhaus, köpa ett antal burkar och spreja dem. Allt som allt blev det 36 burkar med vardera 60 centimeter i diameter och 48,5 centimeters djup, där det är 42 centimeter upp till själva ljuskällan. Tanken är att ”dagsljuset” som kommer att växla mellan 2 200 och 6 000 kelvin ska färga insidan av burken. De riktiga armaturerna håller på att tillverkas just nu och kommer att spacklas in helt i taket.

Som komplement har vi satt gardinpartier på sidan, där det tidigare fanns parkeringar för skjutdörrar. I facken som finns kvar har vi nu satt linjära LED-profiler både horisontellt och vertikalt och med hjälp av dem skapat ett släpljus som ger ett indirekt ljus genom gardinpartierna. Även där har vi använt dynamiskt ljus. Men det var svårt att beräkna ljusmängden just här och efter att ha gjort provbelysningar visade det sig att vi behövde dubblera mängden ljus för att få önskad effekt. Utöver det har vi också lagt riktat ljus på rummets whiteboards som kompletterande allmänljus.”

Foto: Åke E:son Lindman

Tessinska palatset, Stockholm

”Palatset som uppfördes på 1690-talet ägs och förvaltas av Statens fastighetsverk och är landshövdingens bostad. Vi kom in i projektet i samband med att man skulle renovera fasaderna och ville passa på att byta ut belysningen.

Det fanns inga fasta ramar, men tillsammans med beställaren kom vi fram till att vi speciellt ville belysa en vacker vy från landshövdingens festvåning, ”det övre perspektivet”. Denna består av ett hålrum med en pelargång och en byst av Gustav III i fonden. Hålrummet är utformat på ett sådant sätt att rummet och pelarna smalnar av ju längre in man kommer. En av uppgifterna blev att förstärka känslan av djup och perspektiv och få hålrummet att kännas ännu djupare och den mellanliggande barockträdgården ännu längre.

Till att börja med har vi lagt ett upplättningsljus på fasaden och mejslat fram fönstren vid sidan av det övre perspektivet. Armaturerna vid fönstren har en speciell optik som är superbred åt ena hållet och smal åt den andra, likt en solfjäder. I själva hålrummet har vi jobbat med ett varmtonat släpljus bakom pelarna medan takvalvet fyllts med ett lite kallare släpljus. Därefter har vi belyst fonden med ett super­kallt ljus på 6 000 kelvin och statyn med en riktad ljuskälla som ger ett frontljus av varmare karaktär. På så vis skapas kontraster som får statyn att poppa ut och skapar ytterligare djup. Utöver det har vi lyft fram ”fågelburarna” längst ner med hjälp av fyra strålkastare som korsbelyser dem.

Hela projektet var verkligen en utmaning både gestaltningsmässigt och produktmässigt eftersom vi inte fick göra någon åverkan på fastigheten. En annan utmaning var att allt var så fint att det gällde att hålla igen för att de olika objekten inte skulle konkurrera ut varandra.

Det finns mycket som är roligt med det här projektet. Men det jag är allra mest nöjd med utöver det fina resultatet är nog att det blev ett så tajt och bra samarbete mellan oss, arkitekten, elektrikern och beställaren. En annan rolig aspekt var att vi kunde göra så mycket av arbetet på plats, från den kreativa processen till arbetsmöten och fullskaliga provbelysningar. Och så är det förstås roligt att vi fick Svenska Ljusprisets hedersomnämnande för projektet.”

Foto: Andreas Wiil

Nobelfestens officiella efterfest, KI Stockholm

”En kollega till mig, Ronnie Eckervig, som jag jobbat mycket med och som också var min kursare påminde mig nyligen om det här projektet som var en av de absolut roligaste sakerna vi gjorde under skoltiden. Det gick ut på att vi skulle ljussätta Nobelfestens officiella efterfest, tillsammans med läkarstudenterna. Hela klassen delades in i olika grupper, där jag, Ronnie och några till fick ansvaret för restaurangdelen. Vi gick verkligen all in och jobbade med rökmaskiner, färgat ljus och rinnande vatten. Bakom ryggstöden på sofforna ställde vi badbaljor med vatten. Sedan riktade vi bordsfläktar mot dem så att det blev ett väldigt dynamiskt ljusspel.

I middagssalen spände vi upp ett kamouflagenät i taket, för att det skulle kännas som att man satt under trädkronorna i en skog. Sen genombelyste vi nätet med fiberoptik och fick en massa små fibertrådar som lyste som små solstrålar. Som extra förstärkning satte vi en rökmaskin med rök som sipprade ner, likt regn. Röken var förstås inte farlig, men efter att några gäster upplevde att de fick svårt att andas blev vi tvungna att ta bort den. Det jag speciellt kommer ihåg från det här projektet var att allt kändes så nytt och spännande. Bara det att få komma ut och jobba med ett riktigt projekt var spännande och att det dessutom råkade handla om Nobelfesten gjorde det hela extra intressant.”

Publicerad den 5 december 2024

Ur Ljuskultur Nummer 4, 2024