Berikande om belysningens kulturhistora

Löjligt nog, kan man tycka. För vi vet ju egentligen så väl att det bara är si så där etthundrafemtio år sedan den första elektriska lampan tändes. Hur vardagen förflöt dessförinnan är knappast möjligt att föreställa sig. Jan Garnert följer det historiska skeendet kronologiskt ända fram till LED och gestaltade ljusmiljöer på 2010-talet; men den grundläggande förändringen av livsvillkoren och känslan av revolutionerande utveckling under elljusets barndom lever kvar genom bokens alla sidor. Dessförinnan var det mörkt.

Dag, natt, dag natt – människornas verksamheter dikterades tidigare helt och hållet av dygnets rytm. Länge var brasan i den öppna eldstaden den enda ljuskällan, kring den samlades alla när kvällen kom. Lysstickor av furu kunde ge tillfälligt punktbelysning. Ibland placerades ljus av fårtalg på bordet men bara i borgarhem, på prästgårdar och hos välbärgade hantverkare. Rikare folk tände vaxljus vid festligheter och under det senare 1800-talet också ljus gjorda av stearin. Tran- och oljelampor förekom här och var. Och illuminationer och fyrverkerier var en hel vetenskap för sig; i Sverige kunde offentliga evenemang firas med sådana redan under tidigt 1700-tal.

Men det var inte förrän fotogenlampan kom i bruk efter 1860 som belysningsläget förändrades mer dramatiskt. Fotogen brann jämnare och klarare än lysoljor från djur eller växter och nya brännare var mer effektiva. Om fotogenlampans centrala roll både på arbetsplatser och i hemmen handlar ett helt kapitel fyllt med historiska fakta. Framgångssagan blev ändå förhållandevis kort. Efter bara några decennier startade glödlampan sitt segertåg genom landet. Det första permanenta elljuset i Sverige tändes utomhus på två arbetsplatser ungefär samtidigt, år 1876, vid sågverket i Malma i Hälsingland och Näs sågverk i Dalarna. Orsaken var ekonomisk. Bägge ljuskällorna var starkt lysande så kallade båglampor. Nu kunde arbetarna fortsätta jobba med timret på höst och vinter även när solen gått ner.

Sveriges myckna vattenkraft är en viktig orsak till varför elektrifieringen gick så snabbt. På 1920-talet hade de flesta åtminstone en glödlampa hemma och tillverkning skedde på flera platser. Det hela var dock inte helt problemfritt, höga priser på grund av kartellbildning, ekonomisk kris och inte minst kritiken mot att lamporna bländade gjorde att försäljningen började gå trögt. Fast ingen tänkte sig nog en återgång till tidigare ljuskällor. Istället bildades redan 1926 Svenska Föreningen för Ljuskultur (nuvarande Belysningsbranschen och utgivare av Ljuskultur) med mottot ”God belysning är bländfritt ljus i tillräckligt mängd, på rätt plats”.

I ”Ut ur mörkret” finns en rad referenser till diskussioner och texter ur föreningens tidskrift (som genom åren har haft lite olika namn). Förvånansvärt mycket handlar om frågor som fortfarande känns aktuella, typ ljuskällors placering för ögats väl med mera. Men boken berättar också om arkitekten Karl von Schmalensees funktionalistiska utomhusbelysning på Norrbro i Stockholm; designen från 1928 håller måttet än idag. Och om neonreklam, ”landet lysrör”, Folkhemmets ideal och hur det natriumgula ljuset började installeras längs med vägarna på 50-talet. Om plastens intåg och minnesvärda lampmodeller från 60- och 70-talet: ”Bumlingen”, ”Fabian”, Per Sundstedts ”Hinken” till exempel. Samt naturligtvis PH-lampan som fortfarande kopieras världen runt.

Det är alltså en gedigen redogörelse vi får genom Jan Garnerts tidsresa. Som dessutom kryddas, nej snarare fördjupas, av alla illustrationer. Här finns tidiga dokumentära bilder, reklamfotografier och nutida miljöer. Och dessutom en rad reproducerade målningar (av Pehr Hillerström, Carl Larsson, Gösta Adrian-Nilsson, Ola Billgren med flera) som öppnar seendet. Det är roligt och berikande. Så när jag slog igen pärmarna kände jag mig faktiskt rejält… upplyst.

Författare: Jan Garnert Förlag: Historiska Media, 2016

Publicerad den 30 november 2016

Ur Ljuskultur Nummer 6, 2016