Ljus på scen

Idag är allt samma-samma och ändå så olika. Dagens ljusdesigner på teatern kombinerar sitt konstnärliga skapande med tekniska färdig-heter så att det blir en oupplöslig helhet.

Ljuskultur har besökt StDH, Stockholms dramatiska högskola. Där utbildas ljusdesigner med inriktning på scenkonst – en utvald skara, en klass på endast fyra(!) personer.

– Vi får inte utbilda fler här helt enkelt, säger Thomas Mirstam, lektor vid StDH.

Thomas Mirstam är själv ljusdesigner, har arbetat på många teatrar och är fortfarande aktiv. Det är viktigt, menar han, att lärarna på skolan har en förankring i verkligheten.

Inträdeskrav

Vad erbjuder då den treåriga ljusdesignerutbildningen på StDH? Vilka kommer in? Och hur? Rent formellt finns inga krav mer än gymnasiebetyg, i praktiken behövs betydligt mer. Erfarenhet av arbete på eller bakom scen samt ett viss tekniskt kunnande. Och samarbetsförmåga, annars klarar man sig inte. Man ska vara hungrig, vilja berätta något. Skolans mål är att utbilda ”orädda och självständiga konstnärer”.

Undervisningen är uppdelad på tre likvärdiga, ungefär lika stora delar: teknik, gestaltningsarbete och sam-arbetsträning. På schemat finns bland annat ljusteknik, ljusdesign, dramaturgi, ritteknik och dessutom sex månaders praktik placerad under nästsista terminen. Den sjätte ägnas åt ett självständigt slutprojekt.

De långa kurserna under de tre åren består alltid av en designdel och en teknikdel. I det praktiska arbetet ingår både konstnärliga inslag och tekniska, integrerade i vartannat. På skolan talar man inte så mycket om vad som är vad. Konstnärliga behov kan styra tekniska val lika väl som att tekniken kan styra de konstnärliga.

Samlat under samma tak

På StDH:s scenkonstinstitution utbildas också åtta andra yrkesgrupper: regissörer, scenografer, kostym-designer, ljuddesigner, scenkonstproducenter, mask- och perukdesigner, dramatiker samt teatertekniker. År 2014 slogs skolan dessutom ihop med Operahögskolan och Dans- och cirkushögskolan. Det hela blev SKH, Stockholm Konstnärliga Högskola med alla institutioner samlade på Östermalm i Stockholm.

– Detta gör vår utbildning helt unik. Många yrkesgrupper inom scenkonst och media under ett och samma tak. Här finns stora sceniska ytor och verkstäder så vi kan jobba i full skala, enligt Thomas Mirstam. Inom scenkonsten måste man underordna sig en gemensam konstnärlig idé. Vi tränar verkligen samarbete. En stor del av undervisningen riktar sig självklart specifikt till blivande ljusdesigner. Andra samlar alla studenter: analyskurser, föreställningssamtal, besök, studieresor och samtidskonst till exempel.

Thomas Mirstam understryker att StDH inte är någon producerande scenkonstinstitution. Däremot görs många uppsättningar ”på riktigt” och ibland, om studenterna vill, visas de offentligt.”Ljuset förhöjer och blir en del av konstformen.”

Skolan har dessutom samabeten med teatrar över hela landet. Då produceras föreställningar och ljussätts av studenter från skolan. Det är populärt eftersom samarbetet ger tillgång till respektive teaters teknik och verkstäder. Bägge parter vinner på det hela.

Samarbeten förekommer också med andra högskolor. Just nu jobbar klassens fyra studenter med studenter från textilprogrammet på Konstfack. Tillsammans undersöker de perception, ljus och färg under tre veckor.

Bakgrunden

Ljusdesignerutbildningen (inriktad på scenkonst) har funnits i drygt femton år. Tidigare fanns inte yrket inom teaterområdet; det var inte upptaget i riksavtalet med Teaterförbundet. Svenska ljussättarföreningen bildades 1992 och drev frågan om att ljussättare var ett yrke som skulle omfattas av konstnärlig upphovsrätt. I England och USA var yrket redan etablerat inom teatern sedan länge och de stora turnerande rockkonserterna, typ Pink Floyd, öppnade upp för nya ljustekniska, artistiska möjligheter och många konstnärer hade börjat söka sig till den typen av projekt. Så också här i Sverige men det fanns fortfarande ett visst motstånd mot själva ordet ljusdesigner. Det kändes lite uppnäst och osvenskt, minns Thomas Mirstam. Numera är det allmänt etablerat inom all scenkonst.

Ett brett arbete

Dagens ljusdesigner på scen jobbar brett. Det är sällan man fastnar bara i en genre. Många växlar mellan tal-teater, dans, musik, opera. Och även om en och annan utbildad på StDH hamnar på andra institutioner, till exempel museer, är de allra flesta kvar inom scenkonsten.

– När det gäller att ljussätta teater, dans eller musik-föreställningar är processerna snarlika. Kanske har ljuset ett större egenvärde både när det gäller musik och dans. I den textbaserade teatern får man ofta underordna sig det skrivna ordet.

Allmänheten tror säkert att det är regissören som bestämmer allt. Thomas Mirstam menar att det inte stämmer i alla sammanhang längre. En mängd beslut och avväganden sker hos alla inblandade.

– Scenkonst görs av ett team, man jobbar ihop. På skolan talar vi om att alla lägger in en egen del i helheten. Det konstnärliga uttrycket styrs av sammanhanget men också av vem man är. Att jobba som ljusdesigner kräver att man har en idé. Man måste liksom vara både lyhörd och stark på samma gång, träna sig i den balansen. Ingen tillägnar sig den färdigheten helt här på tre år. Det krävs mer arbete, men jag vågar påstå att man får verktygen här.

När det gäller byggprocessen hör man ofta ljusdesigner klaga över att de får komma in alltför sent i processen. På teatern är det sällan så, åtminstone inte numera, menar Thomas Mirstam.

Ljuset kan tyckas komma in något senare. Scenografin måste kanske byggas och scenerier eller koreografi sättas innan ljuset slutjusteras. På den tekniska kollationeringen ska också ljusidén presenteras tekniskt, så ljusdesignern brukar vara inkopplad redan långt innan.

– Idag förproduceras ljuset ofta innan scenografin är på plats. Ljusdesignern kan sitta på kammaren, pröva och planera. Med dagens mjukvaror kan man göra det mesta i förväg, göra en ritning där man placerar in lamporna i lokalen. Sen kan olika program kopplas
ihop och ge en bild eller en film av hur det ska bli. Inte exakt men det är fantastiskt hur nära man kan komma, berättar Thomas Mirstam.

Trender

Slutligen, undrar jag, finns det trender också inom ljusdesignen på teatern? Som inom andra konstnärliga områden.

– Sådana dyker alltid upp. Rök på scen till exempel är populärt med jämna mellanrum och handlar nog om viljan att göra ljuset materiellt – som om man skulle kunna ta på det. Med lite rök och smala spridnings-vinklar i optiken får man ju feta linjer i luften och det är populärt.

– Minns att det fanns ett ”franskt” ljus en gång i tiden. Då användes PC-strålkastare som med sina klara plankonvexa linser ger ett rent, klart ljus. Det ser man sällan idag. Det skulle vara få ljuskällor som gav skarpa skuggor. Kanske var det teaterns motsvarighet till ”film noir”. I Tyskland har jag ofta sett ljus rakt framifrån, helt redovisande och helt odramatiskt. Det förekommer också psykologiserande ljus som ska förstärka känslorna på scenen, men det ser man inte heller så mycket av idag. Nu är det mera ett ljus med ett eget påstående. Som inte kommenterar det som händer på scen utan bara finns där. Inom musikalvärlden å andra sidan kommenterar ljuset handlingen på ett teatralt och kanske tillgjort vis. Ljuset förhöjer och blir en del av konstformen. Det här och mycket mer talar vi också om här på skolan. Att kunna analysera olika uttrycksformer är otroligt viktigt om man ska arbeta som ljusdesigner.

Varför jobba med ljus?

Studenterna berättar om sin ­bakgrund vad de inspireras av:

”Jag blev mer och mer intresserad av just ljus.”

Carl Kristiansson, 26 år

Till en början ville jag bli skådespelare. Gick en kurs på folkhögskola. Där upptäckte jag att det var roligare att jobba bakom scenen. Sen fick jag praktisera på två olika scener i Göteborg: Skogen och Atalante. Jag blev mer och mer intresserad av just ljus. Hörde talas om StDH och för att kunna komma in började jag på en lärlingsutbildning och lyckades få ett halvårs praktik på Folkteatern. En ljusmästare där lärde mig ljusteknikens grunder men också en del om ljusdesign. Gjorde en del ljusjobb för fria grupper.

Jag hade nog kunnat jobba vidare där med kände att jag vill lära mycket mer. Analysera pjäser till exempel och mer om teater i allmänhet. Och konst. Skulle gärna vilja ha ännu mer av det i undervisningen även om vi utvärderar och diskuterar varandras resultat efter varje projekt. Fortfarande finns det nog en viss hierarki ute på teatrarna: regissör, scenograf, ljussättare i den ordningen. Förhoppningsvis kommer det att förändras allt eftersom.

Om tio år hoppas jag att jag jobbar med modern dans och teater. Gärna som en frilansande ljusdesigner som tar intressanta jobb var som helst.

Föreställning jag minns: En midsommarnattsdröm

En midsommarnattsdröm på Operan var fantastisk. Både scenografin och ljuset (gjort av Linus Fellbom). Ibland är det svårt att sära på det ena och det andra . Här var det en absurd stämning, som en dröm.

”Tänk att får lägga ner hela sin själ i det man gör varje dag.”

Sofie Gynning, 29 år

Jag pluggade fotografi efter gymnasiet. Gjorde praktik i London, stannade där som ljusassistent och fotograf för såväl still- som rörlig bild. Extraknäckte som garderobiär på The Royal Opera House i början och lärde känna teknikerna där. När jag tröttnade på att mest sitta vid datorn på plåtningarna fick jag börja på teatern. Jobbade som ljustekniker på stora scenen i tre år. Lärde mig enormt mycket men började fundera: ”Okej, det här är jättekul, man får ta ansvar och vara en del av ett fantastiskt team. Men det är inte alltid så kreativt att realisera andras visioner.” Då sökte jag till StDH.

Om tio år hoppas jag att allt fortfarande är lika roligt som nu. Att frilansa känns läskigt men betyder också stor frihet. Tänk att får lägga ner hela sin själ i det man gör varje dag. Jag har alltid varit fascinerad av maskineriet bakom stora produktioner. Kanske mest opera och balett. Att få vara på ett operahus är en magisk dröm.

För en tid sedan hade vi en föreläsning på skolan med koreografen Jefta van Dinther och ljusdesignern Minna Tiikkainen. De berättade att de börjar med en labprocess. De arbetar, tillsammans med en ljuddesigner, i flera veckor innan de tar in dansare på scen. Innan det finns tusen ramar att förhålla sig till. Tänk att få ha det så! Men då måste man onekligen hitta rätt personer att jobba med.

Föreställning jag minns: Wolfs Works

Wayne McGregor är en koreograf som arbetar mycket med The Royal Ballet i London. Tillsammans med ljusdesignern Lucy Carter skapade han 2015 Woolf Works. Lucy Carter jobbar både med gamla tekniker för att ta fram olika ljus med hjälp av äldre lampor, samtidigt som hon också använder ny teknik. Så hon är en häftig blandning.Deras Wolfs Works bygger på tre böcker av Virginia Wolf. Tre olika bilder, helt magiska. Går att köpa som DVD.

”Många mindre band jobbar mer medvetet med ljus numera under sina spelningar.”

Emily Lavebäck, 29 år

Jag pluggade ljusdesign i Jönköping efter gymnasiet. Arbetade i en lampbutik ett tag men det var inget för mig. Fick jobb på Stadsteatern i Göteborg, där jag lärde mig grundkunskaper i scenteknik. Pluggade samtidigt eventteknik. Sen var jag på Göteborgsoperan ett par år. Bland annat på belysningsavdelningen men fick mest jobba som scentekniker. Jag trivdes, men ändå… Kände att det inte var helt rätt. Jag ville ju verkligen hålla på med ljus hela tiden, fast på ett annat sätt än jag fått lära mig i Jönköping. Därför jag sökte hit men blev ganska chockad när jag kom in. Trodde det aldrig, hade hört att det var så svårt.

Om tio år hoppas jag syssla främst med ljus även om jag är lite rädd för frilanslivet. Jag skulle egentligen vilja jobba mer med musik. Jag har spelat under hela min uppväxt. Musik betyder mer för mig än teater. Kanske ljussätter jag musikföreställningar. Men inte ”mello” direkt. Om man gillar avancerad teknik är det visserligen jättecoolt. Men det är inte min tekopp rent estetiskt. Många mindre band jobbar mer medvetet med ljus numera under sina spelningar. Där kan det finnas plats för mig. Operamusik gillar jag också så kanske kan det bli det framöver. Att analysera pjäser är hur som helst min svaga sida. Bra att jag får lära mig det här.

Föreställning jag minns: Dark Field Analysis

En Sigur Rós-spelning i Annexet i höstas var helt fantastisk. Sen såg jag dansföreställningen Dark Field Analysis av koreografen Jefta van Dinther på Dansens Hus. Bara två nakna kroppar. Minna Tiikkainen stod för ljussättningen. Den var enkelt gjord med en liten rigg och en kallvit LED-list över scenen samt åtta parkannor med rött och grönt filter. Väldigt snyggt. Den hade jag velat ha gjort.

”Ljuset är fundamentalt för att budskapet ska nå fram.”

Casper Törneman, 24 år

Under mina tonår spelade jag i Vår Teater. Så småningom började vi producera våra egna föreställningar och då upptäckte jag världen bakom scen, framförallt ljud och ljus. Efter gymnasiet jobbade jag som tekniker på bland annat Sagateatern på Lidingö. Tänkte att event och projektledarskap vore bra att ha för att göra teater och började plugga en nystartad utbildning ”Medier, estetik och kulturellt entreprenörskap” i Göteborg. Men jag blev besviken och sökte istället till StDH. Att jag valde just ljusdesign berodde nog på att jag är en mer visuell person. Ljus i scenkonst handlar om tempo, timing och rum. Ljuset är fundamentalt för att budskapet ska nå fram.

För att gå utbildningen måste man gilla teknik och praktiskt arbete, men tekniken är egentligen bara ett medel. Man måste veta vad man vill uppnå och varför. Därför är till exempel teater- och textanalyser väldigt viktiga.

Jag kan känna en viss oro inför frilanslivet om det betyder stress och dåligt med jobb, men som ljusdesigner finns det bara en handfull fasta jobb och det har sina nackdelar det med. Jag har inte den blekaste aning om vad jag kommer att göra om tio år. Försöker undvika att tänka i sådana termer och fokuserar istället på vad jag vill nu och vad som är roligt och lustfyllt.

Föreställning jag minns: Kärleken kommer att skilja oss åt

Kärleken kommer att skilja oss åt på Lejonkulan, Dramaten, för ett par år sedan byggde på låtar av Joy Division. Texterna hade Sara Stridsberg översatt. Trenden då var att ljuset inte skulle märkas. Så hade inte Patrik Angestav jobbat här. Ljuset tog stor plats och var dynamiskt utan att ta över. Publiken kastades i ett gränslad mellan teater och musik, när skådespelarna sjöng och gestaltade låtarna.

Publicerad den 12 mars 2018

Ur Ljuskultur Nummer 2, 2018