Gästkolumnen

Inlevelsen är vårt starkaste verktyg

Ute på Blasieholmen öppnar Nationalmuseum upp för ljus och besökare. Malin Alenius, arkitekt och ljusdesigner minns ett annat museibesök i det soliga Texas. Minnet från salarna i Kimbell museum får henne att fundera över vår inlevelseförmågas stora betydelse för ett lyckat rum.

Vill du fortsätta läsa?

Denna artikel är låst och endast tillgänglig för prenumeranter som skapat konto på ljuskultur.se. Som prenumerant kan du läsa samtliga artiklar från det senaste numret på nätet och får tillgång till ett växande arkiv av tidningens rika material. Är du redan prenumerant klicka på Logga in nedan för att logga in eller skapa konto.

Logga inBli prenumerant

Ljus flödar in genom en dold slits i taket och förvandlas inne i rummet till ett förtätat silvrigt dis. Den starka Texassolen utanför har gjort mig nästan förblindad men här inne rör sig ljuset som en svalkande slöja över rummets välvda tak och väggar.

Jag är på Kimbell museum i södra USA. Människor och ljus förflyttar sig stilla mellan bilder och salar samtidigt som tankarna far genom mig. Går det att beskriva ljus utan att samtidigt tala om rum? och vad kan egentligen mätas?

Arkitekten Louis Kahn använde aldrig någon luxmätare men hans inlevelse och förståelse för ljusets möjligheter spelade avgörande roll för hans arkitektur och för salarna här i Fort Worth.

”Det mätbara är endast det omätbaras tjänare” sa Kahn, men idag framstår mätandet allt oftare som ett mål i sig, inte minst på ljusområdet.

Kahn arbetade förstås inte ensam utan tillsammans med andra drivna arkitekter, ofta kvinnor, och som här i Kimbell med ljus-experter för att förverkliga visionen om ett dagsljusbelyst museum med den precis rätta silvriga känslan. Salarna här påminner mig om att varje nytt rum, även de mest vardagliga, kräver inlevelse för att finna just sin egen form och sitt eget ljus.

Vi som arbetar med rum är väldigt bra på just inlevelse. Vi har övat upp en särskild förmåga att framkalla inre bilder av ännu obyggda rum. Att föreställa sig hur ljuset kommer att upplevas kräver en rejäl dos inlevelseförmåga eftersom ljus är flyktigt och upplevelsen beroende av rummets alla delar. Inlevelsen är vårt starkaste verktyg.

I projekt med stora konsultgrupper och pressade tidsplaner är det en utmaning att hålla den inre målbilden levande genom hela arbetsprocessen. Att hitta gemensamma målbilder och att våga tala om dem, det är svårt. Men när det funkar blir arbetet roligt och meningsfullt, samtidigt som chansen att faktiskt nå dit vi vill ökar rejält.

De här tankarna far igenom mig medan muséebesökarna i Texas förflyttar sig från den ena salen till den andra, rummet står still men ljuset, tiden och människorna rör sig. Till slut stiger jag ut i trafiken och den bländande solen.

Steget från det soliga södra USA till ett höstlikt Blasieholmen kan tyckas långt, Nationalmuseums kulörstarka 1800-talsinteriör står i stor kontrast till Kimbells silvriga betong. Gemensamt för dem är dagsljusets centrala roll och inlevelsen i den omätbara helheten som gjort dem båda till starka specifika rum.

Malin Alenius, Arkitekt SAR/ MSA, Ljusdesigner MSc

Publicerad den 4 december 2018
Ur Ljuskultur Nummer 6, 2018

För att förbättra användarupplevelsen på denna webbplats använder vi cookies. Här kan du läsa mer om användningen av cookies samt hur vi hanterar personuppgifter.

Stäng

Logga in

Glömt lösenordet?

Skapa användare

Om du är prenumerant på Ljuskultur kan du skapa gratis inloggning till ljuskultur.se här