Stolt smyckat landmärke

Efter att under flera år ha legat helt i mörker har nu ett av Stockholms stoltaste land­märken – Västerbron – fått sin rättmätiga belysning. Och staden, med smeknamnet Mälardrottningen, har fått ett mycket elegant smycke att kröna sin silhuett med. Likt en tiara över Riddarfjärdens vatten där belysningens reflektioner på vattenytan förhöjer skönheten ytterligare. Och för den som inte känner till bron ifråga kanske har hört Monica Zetterlund sjunga om den i en av de mest klassiska stockholmslåtarna någonsin – Sakta vi gå genom stan: ”På Västerbron, i den himmelska ron, en spårvagn går ensam och tom.” Den är med sina dryga 600 meter och segelfria höjd på 26 meter imposant och ger utan konkurrens den bästa utsikten över staden och dess inlopp.

Västerbron har varit upplyst många gånger tidigare, bland annat vid invigningen 1935, och då bara från den östra sidan, den som syns in mot stadens centrum. När Anna Waernborg på Sweco fick briefen från Trafik­kontoret fick hon också veta att armaturerna från det senaste ljuskonceptet från 1999 satt kvar men var tekniskt helt omoderna.

– Och det nya ljuskonceptet hade tydliga krav på att inte ha alltför utspridda armaturer för att underlätta för klättrarna som utför underhållsarbetet. Vad vi bland annat gjorde var att lägga kablarna i brobågen vilket inte kräver någon klätterkunskap för att komma åt. Kort sagt är installationen till viss del mer tillgängligt, berättar hon och fortsätter:

– Ambitionen med det nya ljuskonceptet är att lyfta fram bron dels som en ikon i stadens silhuett, dels den funktionalistiska arkitekturen med de eleganta bro­bågarna och deras möte med brobanan. Och så ville jag att bron skulle synas på långt håll, naturligtvis från båda sidor!

Stor skala, stor utmaning

För att hamna rätt och realisera både stadens önskan och sin egen läste Anna Waernborg på om brons historia och dess arkitektur. När den byggdes efter en tävling utlyst 1929–30 regerade den funktionalistiska arkitekturen i de nya delarna av Stockholm. De som vunnit tävlingen var tyska företag som tillsammans med de svenska arkitekterna Paul Hedqvist, Birger Borgström och David Dahl och Paul Hedqvist skapade det som vid invigningen 1935 var den största bågbron i stål som någonsin byggts i Sverige. Och det är det fortfarande, byggd av Dortmunder Union och Motala verkstad. En bärande, nätt konstruktion i stål och betong med två karaktäristiska, väldiga bågar som snabbt blev ett av stadens mest kända blickfång.”Bland det svåraste var att inte kunna skissa som vanligt, flytta och vrida armaturer och provbelysa själv.”

– Det var viktigt att framhäva brons nätta och eleganta karaktär och dess tidstypiska funktionalistiska drag som jag tycker är kärnan i brons mycket fina arkitektur. Bron är blåklassad tack vare sitt ”synnerligen höga kulturhistoriska värde” vilket också ger ramar för ljussättningen, som är klassisk och återhållsam och anpassad till den övriga stadsbilden så att bron inte sticker ut. Ljuset på bågarna och där de möter brobanan skapar ett slags rytm som redovisar konstruktionen, berättar Anna Waernborg som är – efter förutsättningarna – nöjd med resultatet.

Årstids- och dygnscener

Arbetet med ljussättningen bjöd på en rad utmaningar.
– Bland det svåraste var att inte kunna ”skissa” som vanligt, flytta och vrida armaturer och provbelysa själv. Den stora skalan blev en av de största utmaningarna ­eftersom vi inte kunde prova allt vi beslutade om. Arbetet med att rikta in armaturerna var tidskrävande. Jag satt i en liten båt några hundra meter från bron och använde kommunikationsradio för att instruera människor som hängde i rep knappt 30 meter upp i luften om att vrida armaturen pyttelite uppåt. Vad är egentligen pyttelite? Plötsligt fick jag syn på vad olika vokabulär kan innebära, något jag aldrig tidigare behövt ifrågasätta vilket var lärorikt, berättar hon, skrattar vid minnet och öser beröm över klättrarna som gjorde ett toppenjobb. Och på tal om provbelysning ordnades en sådan för att prova konceptet på en av bågarna i ett tidigt skede och för att redovisa konceptet för en delegation representanter från stadens olika förvaltningar.

– Så klart fanns ett stort intresse för en så viktig del av Stockholmssilhuetten från bland annat Skönhetsrådet, Stadsbyggnadskontoret och Stockholms stadsmuseum, berättar Anna Waernborg och tillägger att ytterligare en utmaning var att bron är asymmetrisk, både när det gäller brobanans möte med bågarna och deras respektive längd. Dessutom svänger bron vilket också bidrar till svårigheterna att få ett symmetriskt ljus.

Det nya belysningskonceptets ljus är vitt och på en ganska återhållsam nivå för att följa stadens intention att stadslandskapet ska upplevas som en helhet. Nivå och färgton på ljuset, som har möjlighet att regleras från varmvitt till kallvitt, kommer att förändras med tid på dygnet och årstid. I skrivande stund återstår mindre justeringar av installationen, bland annat ska risken för bländning minskas för dem som kommer gående från Kungsholmen. Även ljusnivåerna och färgtemperaturen kommer att följas upp och justeras.

– Ljusets intensitet och temperatur är tänkta att på bästa möjliga sätt redovisa bron ärligt i sina material, något som varit viktigt i de olika scenerna vi har skapat – tre årstider; vinter, höst/vår och sommar samt två dygnsscener. En kvällsscen som tänds upp när solen går ner och ett nattläge som innebär att ljusnivån sänks under natten, när staden går i vila. Ljuset dimras upp igen mörka mornar och släcks när solen går upp. Styrsystemets astronomiska klocka styr tänd- och släcktider. Jag hoppas att ljuset kommer att glädja betraktarna och göra stockholmarna ännu mer stolta över sitt vackra landmärke.

Publicerad den 21 mars 2019

Ur Ljuskultur Nummer 2, 2019