Lysande konst på Rinkebystråket

Skratt och rop hörs från Rinkebyskolans hörsal. Ljuden ekar ut i korridorerna. Elever ligger på golven medan kompisar ritar av deras konturer som de fyller med färggranna silkespapper och klipper ut. Några jagar varandra, somliga är koncentrerade och fulla av allvar, andra är högljutt lekfulla.

Det pågår en workshop där eleverna skapar konst-verk som ska lysa upp det nya affärsstråket i Rinkeby.

– Jag brinner för att ungdomar ska få komma fram i ljuset och känna sig betydelsefulla. Lysande konst handlar om just det, om att ungdomar får uttrycka sig i färg och form och uppleva hur deras konst uppskattas och blir en del av det offentliga rummet. Om att de kan vara med och påverka hur andra människor uppfattar sin stadsdel, säger ljusdesignern Marianne Lind.

Genom projektet Lysande konst har hon låtit ung­domar i Rinkeby skapa konstverk som projiceras på sex olika byggnader i stadsdelen.

– Min vision när jag tog fram idén till Lysande konst på Rinkebystråket var att alla sjundeklasser varje år skulle få vara med i projektet. I förlängningen innebär det att alla som växer upp i Rinkeby någon gång har varit med i projektet och fått vara delaktiga i skapandet av miljön där de bor. Metoden ger även ringar på vattnet eftersom alla snart är direkt eller indirekt involverade i projektet genom att vara förälder, syskon eller kusin till någon av Rinkebystråkets konstnärer.

Projektets födelse

Året 2013 inleddes arbetet med att bygga om Rinkeby­stråket, som nu är stadsdelens affärscentrum. Tanken var att skapa en mer attraktiv plats och lyfta den problemtyngda stadsdelen. Ljusdesignern Marianne Lind fick uppdraget att utforma belysningen på stråket.Ordet ”trygghet” kom att bli centralt i arbetet.”Min vision när jag tog fram idén till ­Lysande konst på Rinkebystråket var att alla sjundeklasser varje år skulle få vara med i projektet.”

– Först och främst föreslog jag att Rinkebystråket skulle vara så ljust som möjligt för att bli en tryggare plats. Det var viktigt att det inte fick finnas några mörka vrår i anslutning till stråket. För att garantera bra belysning användes både stolpbelysning och fasadbelysning parallellt.

Men mycket ljus är inte tillräckligt, resonerar hon.
– Det räcker inte med ljus för att skapa en trygg miljö. Trygghet handlar om människan.

I tidigare belysningsprojekt i Norrtälje, Skärholmen, Åkersberga, Sollentuna och Hässelby har Marianne på olika sätt bjudit in ungdomar att delta i utformningen av ljussättningen. Bland annat har de fått visa på kartor var de önskar mer belysning, var de gillar att vara och vilka platser de undviker. De har också fått skapa lysande konst. För henne var det naturligt att även involvera ungdomarna i det här projektet.

– Under framtagandet av ett tidigare belysnings­program för hela Rinkeby besökte jag Rinkebyskolan och promenerade i området och pratade med barn
och ungdomar, så det kändes som att det var dem jag i första hand arbetade för. Givetvis skulle de få vara med i skapandeprocessen.

Stöttning till projektet fick hon av sin beställare Anna Albrechtsson på Trafikkontoret och från arkitekten Willy Hermansson, som ordnade fram sex passande vita väggar att projicera bilder på. Och bostadsbolaget Familjebostäder bidrog med projektledaren Gabriella Granditsky Svenson.

Men Marianne behövde hjälp av någon som kunde dela hennes vision och engagera eleverna. Hon sökte efter någon som liksom henne brann för barn och ungdomar och som hade ”rätt attityd”. Valet föll på Stina Wollter, som sedan dess blivit något av en kändis, ­konstaterar Marianne.

– Hon är den bästa och mest inspirerande bildpedagog jag träffat, säger hon.

Marianne och Stina packade konstmaterial och begav sig till Rinkebyskolan för att låta eleverna skapa de konstverk som senare skulle lysa upp deras egen stadsdel. Under 2014 genomfördes projektets första omgång under rubriken: Det händer i Rinkeby.

– Rent praktiskt började vi varje workshop med att prata med eleverna om hur viktiga de är. Och om att konsten de skapade de närmaste timmarna skulle synas för alla som passerade Rinkebystråket det närmaste året och att budskapet de ville sprida med just sin konst skulle få betydelse för många människor.

Skapandeprocessen

Konstverken 2014 tog form genom tre workshops med eleverna. Under den andra workshopen skedde själva skapandet.
– Alla utgick från att måla av sina egna händer och utifrån dessa former växte konsten fram, berättar hon.

Det blev intensiva dagar. Men arbetet var belönande.
– Vi hade 42 sjundeklassare i ett rum med flera meter stora akvarellpapper på sex pingisbord. Vi uppmuntrade, rörde ut färger i vatten, inspirerade, torkade översvämningar, berättade om färgers egenskaper, hämtade elever som försvann ut, styrde upp, bytte smutsvatten och fascinerades av kreativiteten som verkligen flödade.”Det handlar om att låta elevernas ­skapandeprocess ta plats. Att se varje person, lyssna på dem, inspirera och uppmuntra.”

För Marianne är själva processen minst lika viktig som slutresultatet.
– Det handlar om att låta elevernas skapandeprocess ta plats. Att se varje person, lyssna på dem, inspirera och uppmuntra. Vissa elever kastar sig rakt in i arbetet med liv och lust. Andra sitter kvar i bänken och vill inte vara med. Ofta är det dessa barn som är allra viktigast att lyfta fram.

Tredje träffen skedde i smågrupper för att reflektera över arbetet och namnge konstverken. Namnförslagen blev många: ”Cirkel av liv”, ”Blommande vänskap”, ”allt hör ihop och det är det man känner i livet” och ”ungdomars känslor”. Det konstverket fick till slut ­namnet ”Åbow – för det betyder allt”.

De stora akvarellerna fotograferades och Marianne bearbetade dem, så att de kunde föras över på glas­skivor som projicerades på husväggarna. Hon förundrades över resultatet.
– Händer blommade ut i stora, detaljerade former med röda blommor, linjer förenades, hjärtan växte fram. En bild blev ett hav med geometriska färgglada mönster och maneter. Det blev sex fantastiska lysande konstverk och Rinkebystråket fick nytt liv.

Ny fart 2019

På hösten 2019 tog projektet ny fart när Marianne gav sig ut i skolorna på nytt för att låta nya kullar av elever skapa bilder, nu med Elin Sundqvist från Familjebostäder som projektledare. Stina Wollter följde med och nu valde de att arbeta i mindre grupper med silkespapper. Temat den här gången var kropp, rörelse och färg.

– Det blev figurer som hoppade, vilade, dansade och flög eller bara stilla och strikt var sig själva. Långa hår formades till hjärtan och fladdrande schalar bildade vackra mönster. Fotbollar var viktiga tillbehör, för många älskar fotboll i Rinkeby. Färgerna stärkte känslan i varje bild.

Konstverken som eleverna skapade ska lysa upp ­Rinkebystråket under hela 2020.
– Ett sådant här projekt har många bottnar, säger Marianne. Projektets fortlevnad bygger på att alla ­vinner på det. Eleverna ska stå i centrum, beställaren får ett tillfälle till medborgarsamverkan och publicitet, vi kreatörer får chansen att leva ut våra visioner och ­förhoppningen är att samhället blir lite varmare och mer intagande för dagens ungdomar och det fantastiska de kan åstadkomma om man skapar möjligheter för dem och tror på dem.”Temat den här gången var kropp, rörelse och färg. Det blev figurer som hoppade, vilade, dansade och flög eller bara stilla och strikt var sig själva.”

Under åren som Marianne Lind har arbetat med projektet har hon tillbringat mycket tid i Rinkeby. Och det är en stadsdel full av motsägelser. Och en stadsdel full av energi.

– Jag har aldrig upplevt någon plats där det är lättare att få kontakt med människor. Rekordet var en söndagskväll när jag kom dit för att fotografera första omgången av Lysande konst. På mindre än en timme pratade jag med minst 20 personer som undrade vad jag höll på med. Jag fick mycket uppskattning när jag berättade att jag var där för att fotografera stråket som jag ljussatt med ungdomarnas konst. När det började regna fick jag låna ett paraply av en affärsinnehavare, som bedyrade att det var helt okej att jag lämnade tillbaka det efter stängningstid. Och innan jag åkte hem hade jag blivit friad till av en ung man som arbetade i en frisersalong. Jag känner varmt för Rinkeby men känner samtidigt en sorg för att det händer så mycket negativt där, säger hon.

Den senaste delen av projektet Lysande konst invigdes i januari 2020. Och förhoppningen från Mariannes sida är att projektet ska fortsätta leva så att Rinkebys ungdomar får påverka utsmyckningen av sin stadsdel även i framtiden.

Publicerad den 18 mars 2020

Ur Ljuskultur Nummer 2, 2020