Stora Förtjänstpriset

Med kreativ kompromisslöshet

Han är lite av en ”dark horse”, årets mottagare av Stora Förtjänstpriset. En doldis med ovanligt diger meritlista. Michael Hallbert – med sina dryga fyrtio år i branschen och flera hundra stora ljusprojekt bakom sig – uppfyller urvalskriterierna med goda marginaler.

Vill du fortsätta läsa?

Denna artikel är låst och endast tillgänglig för prenumeranter som skapat konto på ljuskultur.se. Som prenumerant kan du läsa samtliga artiklar från det senaste numret på nätet och får tillgång till ett växande arkiv av tidningens rika material. Är du redan prenumerant klicka på Logga in nedan för att logga in eller skapa konto.

Logga inBli prenumerant

Från ett gårdshus i centrala Stockholms driver Michael Hallbert sitt LjusDesign AB. Uppdragen bildar en provkarta över alla tänkbara ljussättningar. Allt från stadsmiljöer och trafikplatser, både privata och offentliga rum (bibliotek, gallerior, museer, hotell med mera) till evenemangsinstallationer, belysningsplaner och armaturer. Genom åren har utmärkelserna duggat tätt. Michael Hallbert har, bland annat fått Svenska Ljuspriset flera gånger, vunnit Trafikverkets arkitekturpris och teaterpriset Guldmasken. Och så nu Stora Förtjänstpriset.

I våras arbetade Michael Hallbert med fasaden på Grand Hôtel i Stockholm. Det var ett roligt och utmanande ljusprojekt. Kort och intensivt. Med krav på en ljussättning som skulle fungera länge, berättar han.

På plats startade jobbet i januari, allt var klart i maj-juni. Hotellets exteriör genomgick samtidigt en renovering där den ursprungliga fasaden med mer stuckatur delvis togs tillbaka. Här gällde det att tänka innovativt, att integrera belysning i fasaden – såväl kablage och ljuskällor. Nu sitter alla ljuskällor osynliga utomhus, all elektronik i rummen. Ett astronomiskt tidur styr belysningen som är lätt att komma åt om någon del skulle gå sönder.

Få har jobbat så brett

I Stora Förtjänstpris-juryns motivering står bland annat att Michael Hallberts verksamhet ”har karaktäriserats av mångfald, noggrannhet, kvalitet och kreativ kompromisslöshet”. Vad säger han själv, stämmer orden? Mångfald, självklart. Få har jobbat så brett som han. Han har många projekt på gång samtidigt. Både inomhus och utomhus. Det är så han vill ha det.

Men resten?
– Jo, jag är mycket noggrann. Och kvaliteten följer till stora delar av just noggrannhet. Kvalitet är viktigt för mig. Också ”kreativ kompromisslöshet” stämmer på sätt och vis. Om man tror på något måste man kämpa för det. Oftast kommer ingenting utan motstånd. Man måste övertyga för att någon ska våga satsa, men inte vara envis in i döden. Fast jag gillar inte halvmesyrer. Om ekonomin sätter käppar i hjulen måste saken diskuteras, kanske går det att ta bort något annat, mindre viktigt.

I motiveringen står det också något om att du tyvärr inte synts på barrikaderna så ofta. Känner du igen det också?
– Jag är inte så mycket för att marknadsföra mig. Det är slutresultatet som räknas. Den inställningen har jag burit med mig från början. Ända sedan teatertiden. Halva mitt yrkesverksamma liv har jag ju sysslat med teater, den sista stora musikalproduktionen gjorde jag på Filippinerna år 2002. All fokusering på premiären, på helheten. På teamet. För även om jag är ensam i mitt företag har jag nästan alltid ett antal medarbetare engagerade runt omkring mig. Jag tar in underkonsulter som hjälper mig att utföra installationer. Ibland får jag hjälp att rita upp ljuskonstruktioner också. I de senaste stora projekten har jag haft ovärderlig hjälp av Petter Johansson på Petters El & Maskinservice AB.

Hur det hela började

Det hela började på Berns 1975. Där uppträdde på den tiden världsstjärnor med sina shower. Belysningsmästaren Anders Lindroth, en legend som alla äldre nu levande artister fortfarande minns, lärde upp Michael Hallbert från grunden. Han fick först köra följespottar men så småningom mer och mer ta över själva ljussättningen.

Michael Hallbert hade ingen teoretisk utbildning när han kom till Berns. Han pluggade klart till ingenjör parallellt under den första tiden och gick senare på kurser i England där British Council anlitade berömda engelska ljussättare (Richard Pilbrow, Frederick Bentham och Francis Reid till exempel) som lärare. Kunskaperna kunde han sedan använda i allt större produktioner.

”Att ljussätta är att tolka. Med givna begränsningar. Förutsättningarna kan ge en viss frihet även om vissa fundamentala krav inte går att komma runt. Men man måste pröva och ifrågasätta mera.”

– Jag blev fast i teatervärlden. Det var en sådan fantastisk stämning med nya uppsättningar ungefär en gång i månaden och ett intensivt kreativt arbete. Efter sju, åtta år började jag frilansa som ljussättare. Gjorde flera stora musikaler, West Side Story och Cats till exempel. Privatteatrarna satsade mycket under de åren. Som ljusdesigner fick jag formge allt ljus, organisera och leda ljusteamet men också vara med och styra tekniken och det praktiska under föreställningarna.

Det blev en hel del jobb utomlands också – London, Los Angeles och som sagt på Filippinerna i en stor engelsk produktion av Miss Saigon – innan han lämnade teatern för arkitekturen. Fast dessförinnan hade han gjort OS-öppningen och avslutningen i Lillehammer 1994, den största produktionen han någonsin arbetat med. Som egentligen är värd en historia för sig.

Arbets- och ljusfilosofin

– Egentligen lämnade jag inte teatern för att jag var trött på den. Snarare upptäckte jag att belysningen av olika offentliga miljöer, i staden till exempel, var extremt dålig. Det blev en ny utmaning att ta tag i, berättar Michael Hallbert. Tyvärr är det ofta täta skott mellan arkitekturen och teatern. Detta trots att teatern, eller snarare rockscenen, betytt så mycket för dagens ljussättning inom alla fält. Ofta har ny teknik tagits fram där som sedan kunnat användas även i andra sammanhang.

Att sätta ljus för teatern är alltså en bra skola om man ska bli ljusdesigner, menar Michael Hallbert. Mycket ”hands on”. Man får lära sig hur dagrar och skuggor uppstår, hur man skapar miljöer och stämningar. Men att ljussätta en offentlig miljö, där människor ska befinna sig och leva i ljuset, är en helt annan sak. Lite tillspetsat kan man säga att ljuset måste fungera oberoende av var man befinner sig.

– Inom all offentlig ljusdesign måste man först och främst göra en bra analys av platsen. Varje plats är unik. Varje jobb unikt. Och mycket handlar om att koncentrera sig på det som är väsentligt. Just nu talas det mycket om trygghet när det gäller utomhusmiljöer. Den aspekten finns förstås med hela tiden. Men det handlar inte bara om överfall och den typen av säkerhet utan också om tydlighet och överblick.

En bra ljusdesigner ska både ha ett konstnärligt öga och ett stort tekniskt kunnande, menar Michael Hallbert. Man kan dock ha olika ingångar till yrket. Både teori och praktik behövs. För mycket teori märks på slutresultatet. Men att bara ha en känsla för vad man vill åstadkomma utan verktygslåda, fungerar inte heller. Går det inte att översätta idén till verklighet, spelar det ju ingen roll hur visionär den än är.

Men är det då inte svårt att beskriva ljus, att tala om det? Att få en uppdragsgivareatt förstå?
– Nja, att beskriva med ord och enkla skisser passar mig bäst. Jag undviker renderingar. Dels tar de tid att göra, dels kan renderingarna inte återge en mer komplex verklighet. De ger en realistisk men något förskönad bild. Det skapar förväntningar som sedan inte går att uppfyllda. Fast det är klart, ibland fungerar det. Som på fasadbelysningen av Grand Hôtel nu senast. Den ritades upp i 3D och stämde nästan exakt med slutresultatet. Fast ändå, om du ska beskriva en stämning i ett rum är det mycket bättre med ord.

Michael Hallbert berättar att han alltid åker på de stora belysningsmässorna för att se och lära sig nyheterna inom området. Däremot undviker han att läsa tidskrifter med reportage från nya spektakulära projekt.

– Det är ett mycket medvetet val. Jag vill inte influeras av en press som alla läser. Inom arkitekturvärlden ser man hur referenser återkommer, hur mycket allt liknar vartannat. Och hur trenderna går. Ta kontorsmiljöer till exempel, ena perioden ska det vara öppna landskap med infällda plafonder. I nästa ritar alla arkitekter in något helt annat. Jag försöker hålla mig fri från att påverkas; tror det är farligt för det egna skapandet. Istället inspireras jag av resor, av att betrakta omgivningen. Naturen. Sen är det klart att det inte går att komma undan. Sociala medier influerar en också, men jag vill försöka göra min egen tolkning så långt det är möjligt.

Du kallar det tolkning?
– Ja, att ljussätta är att tolka. Med givna begränsningar. Förutsättningarna kan ge en viss frihet även om vissa fundamentala krav inte går att komma runt. Men man måste pröva och ifrågasätta mera. Det är alltid nyttigt att konfrontera det gängse, vända upp och ner på vanor och regler. Det är först då något nytt och spännande kan uppstå.

Om utvecklingen

Fyrtio år i branschen. Det är en lång tid. Mycket har hänt, inte minst rent tekniskt. Berätta!
– Jag kom in i sluttampen av det äldre sättet att sköta teaterljus. De första ljusborden jag jobbade med var helt manuella. De var formade som ett instrument, lite av en orgel. Allt hände i stunden. Det gällde att följa med föreställningen hela tiden; varje föreställning blev unik. Vi experimenterade mycket för att få fram olika effekter. Alla lampor ställdes in manuellt och det var svårt att hinna med för många enheter. Sedan kom de första datoriserade ljusborden, de styrdes av stansade hålkortsremsor. Och när de rörliga lamporna kom blev möjligheterna fler. Inom arkitekturen och i de offentliga miljöer vi vistas i dagligen är LED och styrsystem det absolut viktigaste som hänt i modern tid. Ingen kan förneka den saken, tror Michael Hallbert.

Ett exempel på ”teknikens under” inom ljusområdet är omgörningen av Edvin Öhrströms ”Obelisk” på Sergels torg i Stockholm. Skulpturen, som består av 60000 glasprismor avsedda att belysas inifrån, invigdes 1974. Utan fungerande ljus. Michael Hallbert fick uppdraget att göra en ljusinstallation för drygt tjugo år sedan. Det var den tionde i ordningen sedan pelaren kom på plats. Då gick det inte att komma upp i skulpturen, en stålkonstruktion hindrade passage och man fick använda reflektorer som kastade ljuset uppåt och utåt. När konstverket renoverades för något år sedan blev Michael Hallbert ombedd att göra en modern belysningsvariant.

Numera har glaspelaren en inre hissbar plattform så att man kommer åt alla LED-armaturer som placerats utmed pelarens höjd. Var tionde dag skiftar ljuset på de olika nivåerna i olika färger, alla baserade på Öhrströms glaskonst och hans egna anteckningar.

Det största jobbet

Men hur var det då med Lillehammer?

Michael Hallbert tror inte att det är så många som känner till att han ansvarade för ljussättningen av OS-invigningen och avslutningen där. Vinter-OS 1994 var ett av de första där man genomgående storsatsade på design. Och något som Michael Hallbert aldrig glömmer.

– Mitt livs största jobb. Påminde mest om en ljussättning för teatern men var egentligen en tv-produktion. Skapad främst för miljoner tv-tittare, inte ”live” för alla tusentals personer i publiken. I uppdraget ingick att jobba för alla kameravinklar och i en gigantisk skala. På scen skulle ett par tusen statister (utklädda till vättar och underjordiska väsen) stiga upp ur luckor i snön. Du kan tänka dig hur mycket som skulle samordnas!

– Ljusteamet bestod av ett femtiotal personer, militärer fanns utkommenderade i skogen för att placera kablar. Där fanns tekniktorn med tolv följespottskötare, tre olika ljusbord som skulle synka allt. Jag hade en person vid sidan av mig som administrerade personalen och tekniker som riggade allt ljus. Där fanns scenograf och designteam men jag stod ensam för ljuset och kunde koncentrera mig helt på den konstnärliga ljusdesignen.

Michael Hallbert talar ganska lågt, väger orden men låter ändå hela tiden påfallande engagerad. Tänker du på jobb hela tiden? Också när du ska sova, undrar jag slutligen.

– Så är det. Ett sådant här yrke följer med en under dygnets alla timmar. Många gånger kommer jag på lösningar mitt i natten. Ganska ofta till och med.

 

4 projekt ljussatta av Michael Hallbert

 

1. Grand Hotels nyinvigda fasadbelysning sett från slottet. En förutsättning var att hotellgästerna inte fick störas av infallande ljus i rummen. Alla armaturer är därför helt integrerade i fasaden och syns inte heller utifrån på dagtid.

2. Invignings- och avslutningsceremonierna vid OS i Lillehammer 1994 som visades i 120 länder är utan tvekan den största produktionen Michael har ljussatt.

3. Jerry Williams som rockkatten Ram Tam Trassel från musikalen Cats på Chinateatern 1988. Ljussättningen belönades med privatteaterpriset Guldmasken samma år.

4. Äntligen strålar Glasobelisken av ljus! Det var konstnären Edvin Öhrströms vision att glasobelisken skulle få en stark invändig belysning som skulle få glaset att leva och dessutom kunna skifta i färg.

Publicerad den 17 oktober 2018
Ur Ljuskultur Nummer 5, 2018

För att förbättra användarupplevelsen på denna webbplats använder vi cookies. Här kan du läsa mer om användningen av cookies samt hur vi hanterar personuppgifter.

Stäng

Logga in

Glömt lösenordet?

Skapa användare

Om du är prenumerant på Ljuskultur kan du skapa gratis inloggning till ljuskultur.se här