”Jag har alltid varit orädd, alltid hoppat på det som varit utmanande nog.”

Först och främst måste du ha en berättelse att spinna kring. Koert Vermeulen låter bestämd. Jag som trodde det uttjatade ordet ”story­telling” var passé. Också i ljusvärlden.
– Tvärtom, ett narrativ behövs i varje projekt. Så är det bara.
Framtiden då? På ljussättningens område?
– Spana in vad som händer på de stora musik­arenorna. Det är där den syns först.
Belgaren Koert Vermeulen är i Stockholm på ­blixtbesök. Några uppdrag i Sverige har han inte haft ännu. Men gärna det. För övrigt är det inte så gott om beställare i hemlandet heller, berättar han, däremot ­Saudiarabien och Singapore.

Det har gått tjugofem år sedan Koert Vermeulen ­startade eget med en första version av ACTLD (ACT Lighting Design; de första tre bokstäverna står för orden ”art”, ”concept” och ”technique”). Idag reser han jorden runt och håller föredrag eller sjösätter det ena stora ljusprojektet efter det andra.

Till en början var uppdragen inriktade på underhållning av olika slag men för tjugo år sedan omformades företaget. Då började nämligen bland annat arkitekter, som ville ha mer permanenta ljusinstallationer på ­fasader och byggnader, ta kontakt.

ACTLD:s huvudkontor ligger i Forest strax ­utanför Bryssel. Helt kort presenterar man sig ungefär så här: ACTLD erbjuder ”distinkt belysning och visuella ­miljölösningar” där upplevelserna är det centrala och alltid ligger i ”skärningspunkten mellan design, konst och innovation”.

Vill göra publiken lycklig!

De omkring tjugo anställda har olika kompetenser inom ljusdesign, konsthistoria, arkitektur, inredning, grafisk form, teknik och vetenskap. De arbetar med ljus, video, ljud och scenografi både för världskända varumärken och officiella institutioner. Hela tiden med publiken i fokus.
– En levande publik är ett av villkoren för oss, menar Koert Vermeulen.

I podden Light Lounge berättade han för ett halvår sen mer om just den saken. Om att han bara är nöjd med ett jobb om publiken blir lycklig – alltså inte uppdragsgivaren utan åskådarna. Uppdragsgivaren/kunden/­beställaren ska ge information om vilka villkor som gäller men inte komma med några värderingar. Hen är bara en mellanhand mellan honom och slutanvändaren.”Säg ja till allt, ta alla möjligheter du kan få! Det är mitt råd till alla unga ljusdesigner.”

Låter lite kaxigt men tilltalande. Nu överraskade Koert Vermeulen genom att inte bara prata om framgångar och lyckade satsningar. Det är av misstagen man lär sig, menar han. Och presenterade i stället ett godkänt projekt vid sidan av två mer diskutabla.

Underhållningsbranschen var och är fortfarande något av en ”träningsstuga” där Koert och hans ­med­arbetade snabbare kan undersöka lösningar och konkretisera tekniska idéer. Att testa (”prototypa”) och skapa modeller går lättare där. Man kan missa något utan att bli halshuggen, tiden passerar; the show must go on. Å andra sidan bidrog de mer seriösa metoderna, som ACTLD tvingades använda i och med arkitekturuppdragen, att göra företaget professionellt. Idag är miljön på kontoret och samarbetet mellan alla medarbetare avgörande för slutresultatet.
– Vi jobbar alltid efter en särskild designmetodik. Ändå har vi kommit underfund med att det alltid är samtalet människor emellan som ger mest utbyte. Enligt våra erfarenheter fungerar ett team på tre ­personer bäst så vi försöker alltid jobba enligt den ­premissen, berättar han.

Om kreativitet och mod

Åren 2000 – 10 var de hittills mest utvecklande för ­ACTLD, enligt Koert Vermeulen. Då kombinerades lek med video, ljus och ljud som aldrig förr. Man försökte göra permanenta lösningar med hjälp av mer experimentella metoder. Alltsammans ledde fram till ­beställningen ”Youth Olympic Games 2010” i Singapore. Koert Vermeulen ansvarade för både invigning och avslutning – ett OS-uppdrag är det absolut mest prestigefulla en ljusdesigner kan få enligt honom själv.

För att kunna hålla en hög nivå gäller det att följa den tekniska utvecklingen, menar Koert Vermeulen vidare. Eftersom ljusdesign egentligen handlar om så mycket mer än själva ljuset och den teknik som levererar det behövs input från många olika håll. Den årliga publikationen från TEA (Themed Enter­tainment Association) är en stor inspirationskälla. Där presenteras nya tekniska uppfinningar och ­applikationer så att intresserade kan lära sig vilka ­möjligheter de ger. Där diskuteras också framtiden, beteenden och vart samhällsutvecklingen är på väg.”Varje designer går igenom en skapandefas som bara finns inuti huvudet. Jag vill vara kvar i den fasen så länge som möjligt.”

– Just nu talar man bland annat om nya material, AR, proxemics (= icke verbal kommunikation), frågor om land kontra stad, midorexia (= nutidsmänniskans absurda vägran att bli vuxen) samt jag-fixeringen på ­Instagram och andra sociala medier. Att känna till sådant är viktigt för alla designer, säger Koert Vermeulen. Inte minst för oss ljusdesigner som alltid måste se till helheten. Vi ritar visserligen inte hus men vi adderar ­visuella element till de rumsligheter vi arbetar med. Det kan handla om laser, skärmar, vatten, projektions­ytor. Sammantaget skapar alla element en viss atmosfär, en hel miljö. För tio år sedan använde vi ord som ”sustainability” i varje projektbeskrivning. Idag ingår det som en självklar del i helheten. Ingen har råd att
inte tänka på hållbarhet.

Koert Vermeulen erkänner att han tröttnar fort. ­Kanske var det därför han en gång valde underhållningsbranschen, kanske är det orsaken till att han intresserar sig så mycket för ny teknik. I den tidigare nämnda podden berättar han en del om sin nyfikenhet:

– Jag har alltid varit orädd, alltid hoppat på det som varit utmanande nog. Min första modevisning blev en katastrof. Jag var sjutton, hade slitit som hantlangare, DJ, och scenarbetare. Nu gjorde jag alla tänkbara ­misstag men lärde mig mer än jag annars skulle gjort på tio år. Så säg ja till allt, ta alla möjligheter du kan få! Det är mitt råd till alla unga ljusdesigner.

Om relationen mellan idéer, visioner och möjlig­heterna att realisera dem berättar han:
– Varje designer går igenom en skapandefas som bara finns inuti huvudet. Jag vill vara kvar i den fasen så länge som möjligt. I samma ögonblick som jag översätter en idé till fasta tillbehör eller inventarier stannar min kreativa process. Då går jag in i ett annat läge som kanske kan vara lika uppfinningsrikt och konstruktivt men är annorlunda. När visionen översätts till bokstäver och instruktioner dör något. Jag gillar fantasifasen mest.

– Å andra sidan är verkligheten en mycket större ­utmaning. I huvudet är det lätt att byta ut de bakre armaturerna och sätta dem längst fram, i verkligheten betydligt svårare. Så jag är verkligen lycklig om åttio procent av min vision når fram. För kunden, uppdragsgivaren, betyder det hundrafemtio procent. Jo, det vet jag efter repetitioner och samtal vi haft. Gör vi sen en förbättring är det få som ser de sista procenten. Men de människor som verkligen ser detaljerna (och kanske annat som jag inte sett) får mig att utvecklas.

Mer eller mindre lyckade projekt

Ingen blygsamhet där inte. Ändå utstrålar Koert ­Vermeulen snarast anspråkslöshet när han presenterar tre av ACTLD:s projekt live på scenen inför den svenska publiken på Ljusdagen. Först handlar det om Place du Château i Strasbourg, ett evenemang som pågick på sommaren under tre år med en femton minuter lång show var varje halvtimme på kvällarna; en multi­mediaföreställning med ljus, videoprojektioner och musik inkorporerade delar av katedralen och torget framför – en poetisk berättelse om ljus och tid.

Året därpå (2017) blev platsen till en modern ­skuggteater med en 360-graders visuell spelplats för en större publik. Det tredje året skars budgeten ner och ACTLD tvingades koncentrera upplevelsen. Videoprojektionerna flyttades från katedralen till mitten av himlen. På ett 400 kvadratmeter stort, ljust nät som hängde ovanför Place du Château ­projicerades en historia om kyrkspiran och männen som en gång byggde den. Intressant nog blev den bantade varianten lika ­imponerande som tidigare års. Allt handlar således inte om mesta möjliga resurser.

Mer eller mindre misslyckat kallar Koert Vermeulen däremot projektet ”Bilzen mysteries” (2016 – 17). ­Alden Biesen är ett slott från 1500-talet i den belgiska byn ­Rijkhoven med kyrka och vackra trädgårdar. Dit ­kommer cirka 200 000 besökare varje år. Koert ­Vermeulen ljussatte miljön dramatiskt, skuggor skapade nya rumsligheter och allt verkade fungera som det var tänkt. Idén var att varje besökare skulle ha en läsplatta med sig och headsets på under en ­timslång promenad runt området.”Jag tror att nästa anhalt inom ljusdesign blir AR, där publiken kan komma att spela en betydligt större roll genom att reagera på det den ser.”

Historiska fakta, en gång levande karaktärer presen­terades med hjälp av hjälpmedlen. Kruxet var bara alla deltagarna koncentrerade sig på dem istället för på miljön. Till stora delar värdelöst, enligt Koert Vermeulen. Upplevelsen uteblev när tekniken tog över. En varningsklocka för alltför ambitiösa ljusdesigner alltså.

Så till det andra misslyckade exemplet, juldekora­tionerna över Regent Street i centrala London (2015 – 17). Det var ett prestigefullt uppdrag som Koert ­Vermeulen blev riktigt besviken på. Slarvigt, säger han idag, om slutresultatet. ”Tidlös elegans” kallades ljuskonstinstallationen som bestod av en skräddarsydd ­kombination av videoprojektioner, dynamiska pixlar, glitter och LED-skärmar som integrerats i juldekorationerna. ­Varje timme tändes det hela upp och installationen kunde beskådas från gatan. Avsikten var att föreställningen skulle utvecklas över tid, återspegla varumärken sålda utmed Regent Street och förmedla gatans atmosfär av lyx och glamour.

Men Koert Vermeulen och hans team upptäckte snart att själva dekorationerna, till exempel plåtarna som ljuset skulle spela mot, var av så dålig kvalitet att illusionen av lyx och känslan av perfektion punkterades.
– Så låt er inte luras. Kräv kvalitet av uppdrags­givaren och nöj er inte med det undermåliga, löd Koert ­Vermeulens råd till publiken.

Framtidsspaning

Vad kommer då att hända på ljusfronten framöver? Vart ska den ljusdesigner som vill ligga i framkant spana?
– Historiskt har det mest intressanta tekniska ­innovationerna används först inom musikområdet, som utvecklar ljussättningen minst fem år innan nöjes­parksindustrin. Som i sin tur ligger tio, femton år före andra mer statiska miljöer, enligt Koert Vermeulen.

På 1970-talet handlade musik bara om att stå på scen, att skapa en ljudvägg, På 80-talet kom ljuset in i bilden. Tänk Queen och på de första stora Pink Floyd-turnéerna; där hade ljuset huvudrollen. På 90-talet ­började man integrera videoskärmar. Kinetiska ­element kom in i början av 2000-talet. Rolling Stones enorma bro över till publiken och människor som flög upp från scen till exempel.

– Sedan 2010 har det inte hänt så mycket nytt. Alla tycks gå och vänta på nästa fas. Just nu tar man tekniken små steg vidare, försöker föra in interaktiva inslag och interaktion mellan de olika elementen video, ljud, ljus och scenografi. Till stor del är allt redan mixat, ingen står och drar reglage upp och ner längre. Men man prövar med att låta en liten del styras av ­musikernas positioner och i interaktionen dem emellan.

– Jag tror att nästa anhalt inom ljusdesignområdet blir AR (augmented reality) där publiken kan komma att spela en betydligt större roll genom att reagera på det den ser. Om fyra–fem år kanske. Men först måste någon ta fram verkligt användbara 3D-glasögon. På ACTLD arbetar vi redan med det här, prövar oss fram så att vi kan vara förberedda. Vi investerar i en inno­vationshub där också AI ingår. Vi kan inte bara sitta
och titta på, vi måste vara med i leken från början.

Lyssningstips!

Podcasten ”Light Lounge” drivs av ljusdesignern ­Thomas Mnich. Där finns bland annat en rad intressanta intervjuer, alla med koppling till ljusbranschen.

Publicerad den 27 november 2019

Ur Ljuskultur Nummer 6, 2019