Att beskriva ljuskvalitet

Johanna Enger vet och bestämde sig för att göra något åt saken.

– Det har också blivit allt svårare att bedöma ljuskvalitet med de verktyg vi har idag. Ny teknik, all LED, gör att det går att få fram nästan vilka lösningar som helst. Men de ljusnormer vi jobbar efter har inte hunnit ikapp. De bygger på den kunskap och den tekniska nivå som fanns för hundra år sedan. Och eftersom de är nästan det enda etablerade mått vi har för ljuskvalitet blir de ofta en kvalitetssäkring istället för ett minimikrav. Detta samtidigt som kunskapen om ljusets inverkan på människan ständigt ökar. Visst, normerna kan vara användbara för folk som inte vet något alls om ljus men de är stumma instrument om man vill skapa en god miljö.

Johanna Enger skriver just nu på en avhandling. Titeln är inte bestämd men det forskningsprojekt hon arbetar med heter ”Perceptual Metrics for Lighting Design” (perceptuella mått för ljusdesign). Där är målet att hitta andra sätt att beskriva ljuskvalitet som kan fylla ut och komplimentera belysningsnormerna en stor ingrediens.”Grunden till ljusnormerna formulerades på 1920-talet när elljuset höll på att erövra världen.”

– Jag ser normerna som ett referenssystem. Om du är kock och det står en och en halv liter vätska i receptet. Vad gör du då? När det inte står om det ska vara vatten, olja eller vin? Om kunden vill ha det billigaste så tar du knappast Chablis. På samma sätt är ljusnormer egentligen icke-definierade och därför begränsande. De bygger på fotometri som mäter ljusstrålning och ljusstrålningens effekt på ögat korrelerat till ögats ljuskänslighet. Men det är bara en del av ljusupplevelsen. Det är ju inte ljusnivån ensam som gör att vi ser något utan kontrasten, menar hon.

Dags att utveckla normerna

Grunden till ljusnormerna formulerades på 1920-talet när elljuset höll på att erövra världen. De kom inte till för att garantera bästa möjliga ljusmiljö utan för att man skulle slippa det värsta, att ljuset inte bländade eller blev ojämnt. De var framför allt avsedda för skollokaler, fabriker och arbetsplatser. Nu behöver de utvecklas och kompletteras, menar Johanna Enger. De bygger på att ett luxvärde ska mätas på en horisontell yta. Men hur gör man om ljuskällan är infälld i väggen?

– Om en kund bestämmer att belysningslösningen måste hålla sig till normerna ”för det står i vårt policydokument” gäller det snarare för mig som ljusdesigner att hitta vägar runt normerna för att få en riktigt bra ljusmiljö. Kan man normerna förstår man också hur de kan utnyttjas. Om det till exempel står att ljuset på en arbetsyta ska vara 500 lux handlar det för ljusdesignern om att definiera arbetsytan. Den kan vara en A4 eller tre meter bred om så vill. En erfaren ljusdesigner klarar av att förhålla sig till otydligheterna men en som är alldeles nyutexaminerad blir fångad i normerna och är osäker. Vi som arbetar med ljus använder oss av andra termer än lux-värden och färgtemperaturer. Vi beskriver ljuset utifrån hur det ser ut och känns. Diffust, krispigt, grynigt, vasst … I min forskning vill jag skapa en begreppsmodell och en typologi som gör ljusets egenskaper begripliga för många fler.

Syftet och genomförandet

Okej, hur tänker Johanna Enger sig då en framtid med ett nytt sätt att mäta ljuskvalitet? Vad syftar hennes forskning till i slutändan?

Så här beskriver hon saken mer officiellt: ”Målsättningen är att utveckla ett verktyg som stödjer kommunikationen mellan olika professioner inom belysningsplanering och upphandling. En begreppsmodell för ljusupplevelse för ljuskällor, armaturer och ljusmiljöer utifrån visuell perception, sensoriska intryck och emotionell upplevelse.”

Det handlar alltså om att tala om ljus så att fler och förstår.

Johanna Enger är naturligtvis inte helt ensam i forskningsprojektet. Bakom henne står förutom LTH också det oberoende statliga forskningsinstitutet RISE (Research Institutets of Sweden) och Högskolan i Kristianstad (HKR). Också företag har stött det hela genom att upplåta lokaler och lånat ut armaturer till exempel.

Forskarna har bjudit in personer med olika bakgrund – framför allt fackfolk (eltekniker, ljusdesigner, arkitekter, leverantörer med flera) – för att delta i olika workshops och referensgruppsmöten.

Det hela utförs i en så kallad ”iterativ” (upprepande) process vilket betyder att resultaten bearbetas och förfinas mellan de olika sittningarna där deltagarna får bedöma ljussatta modeller och karaktärisera dem på olika sätt. Inte minst för att hitta ord som skapar gemensamma referenser.

– Vi använder oss av sensorisk analys i det här projektet, berättar Johanna Enger.

Magdalena Boork, som är forskningsprojektets projektledare från RISE och Karin Wendin, professor vid HKR, har stor erfarenhet av just detta. De har i ett parallellt projekt låtit testpersoner bedöma ljuskällor utifrån sensoriska och visuella värden

Sensoriken utvecklades inom livsmedelsindustrin (sensorik = läran om vad vi kan uppleva med våra fem sinnen, syn, hörsel, känsel, smak och lukt) och är flitigt använd inom all livsmedelsindustri idag, när man sysslar med produktutveckling och jämför med konkurrenternas produkter och så vidare. Förr i världen var till exempel vin- och ostmästare garanter för att vin- och ostkvaliteten upprätthölls. När produktionen blev mer storskalig och man började exportera insåg man att den ordningen var ganska känslig; att låta kvaliteten stå och falla med en enda person. Då började man använda paneler av människor som bedömer olika produkter utifrån rent sensoriska uttryck, berättar Johanna Enger.

– Miljöpsykologin, det forskningsområde jag tillhör, har utvecklats i skärningspunkten mellan arkitektur och psykologi och studerar människans interaktion med den omgivande miljön. Från det området hämtar vi metoder som hjälper oss att mäta hur vi upplever atmosfären i en ljusmiljö; hur känslan i rummet är.

– Utmaningen inom sensoriken var att koppla rätt sorts begrepp till rätt sorts kvalitet. Samma sak gäller för oss i vår ljusforskning. Vi har trevat oss fram för att så småningom kunna reducera de ord som vi samlade in från början. Vi visade bilder på en projektor och så fick folk på sina mobiltelefoner knappa in ord de kom på för att beskriva ljuset på bilderna. Därefter har vi rensat, somliga var för subjektiva. Det vi ville få fram så här till en början var i första hand begrepp som var så beskrivande och neutrala som möjligt. Sunkig gick bort till exempel. De flesta förstår nog precis vad ett sunkigt ljus är, men ordet fungerar inte så bra i en sensorisk analys för ljuskvalitet. Monotont och platt var gränsfall…”Vi visade bilder på en projektor och så fick folk på sina mobiltelefoner knappa in ord de kom på för att beskriva ljuset på bilderna”

Så har arbetet löpt vidare i workshop efter workshop, alltmer förfinat. Och med ett antal uppbyggda skal­modeller.

– I en pilotstudie testades 36 olika begrepp för hela upplevelsen av rummet utifrån ljusmiljön. Begrepp som beskriver ljuset och ord som beskriver skuggorna. Dels ville jag se om några var synonyma, dels om det var några som var svåra att förstå. Om bara fackfolk använde dem borde de kanske strykas eller vara kvar så att folk kunde lära sig vad de betyder. Det hela var både intressant och användbart.

Det är förstås ingen enkel uppgift att hitta begrepp som alla kan enas om vad de beskriver. Genom studierna kan Johanna och hennes kollegor mäta om olika människor använder samma begrepp för att beskriva specifika ljuskaraktärer. Det blir sällan fullständig enighet men man kan få en tydlig riktning.

– I slutändan behöver vi ta ett beslut och bestämma oss för vilka ord som ska ingå begreppssamlingen. Man kan jämföra det med de beskrivningar för smak och doft som finns i protokoll på till exempel vinprovningar. De är etablerade begrepp som hjälper vinprovarna att bedöma olika kvaliteter och man kan också diskutera vinernas karaktär och veta att man menar samma sak med begreppen. Men vissa vinprovare hade kanske använt helt andra ord om de hade fått bestämma.

Under hösten fortsätter Johanna Enger sina studier. Hon tror att skalmodellerna kommer att se lite annorlunda ut då. Kanske med flera parametrar och belysningsprinciper. Hittills har hon använt tre: jämn belysning, horisontellt och vertikalt ljus. Man kanske skulle behöva fler för att täcka in lite mer, förklarar hon.

Vad ska det då bli av allt detta? Ett verktyg, som sagt, där man kan gå in och visa på olika möjligheter. Olika ljusvarianter. Så att både ljusdesigner och beställare förstår varandra bättre och slutresultatet inte blir en missräkning. Tidigare har det inne funnits något bra system att tala kring, man har bara kunnat visa referensbilder utan verkliga data.

– Hittills har vi fått en enorm respons från branschen, betonar Johanna Enger. Både vad gäller själva ämnet och under alla workshops. Nu intervjuar vi folk, visar materialet och frågar vad det tycker. Vissa ljusdesigner menar att modellbilderna är enormt användbara för att ge kunderna en hint, typ ”Det och det händer när man gör så eller så”. När min avhandling är klar kommer jag inte kunna visa upp ett helt färdigt system. Men vi kommer att presentera delar och förhoppningsvis öppna en webbsida till exempel. Där ska man kunna jämföra olika kombinationer av ljus- och färgsättningar och välja utifrån vilka behov och önskemål man har. Alla delar av ljussättningen ska finnas med, var för sig men man ska också kunna koppla ihop dem till en helhet. Dessutom ska de utvalda orden – de begrepp vi kan koppla till specifika ljuskvaliteter – förhoppningsvis göra det enklare att tala om ljus, hoppas Johanna Enger.

Publicerad den 29 augusti 2018

Ur Ljuskultur Nummer 4, 2018