In i det oändliga

En magisk oas, långt borta från vardagens verklighet. En förundrad känsla av att förlora sig i ett slags allomfattande rymd, en oändlighet, infinner sig – påtagligt berusande. Verkan av det kaleidoskopiska spegelrummet där betraktaren ser sig själv ur varje vinkel och vrå, ändlöst duplicerad, ger också en lätt yrsel. Bättre att då fästa blicken och fokusera rummets centralgestalt – en interaktiv, ljusemitterande textil skulptur som breder ut sina fyra vingar till synes fritt hängande i luften, en och en halv meter hög, nästan det dubbla måttet i diameter. En vänlig kropp, mäktig och pulserande då den svarar på beröring. Som regnbågsglada krusningar eller ringar på vattnet förs färgen genom den glittrande textilen, vävd med optisk fiber, elektriskt ledande garn och med ett mönster som för tankarna till stillsamma undervattensvärldar och yttre rymder. Omgivande svag, meditativ musik gör det hela till en upplevelse för många sinnen.

– Totalt är det elva meter tyg där den invävda optiska fibern lyses upp av cirka 500 individuellt styrbara röda, gröna och blå lysdioder anslutna till en liten dator som sitter i den runda metallkärnan i mitten. Allt vävdes i ett enda stycke på Ekelunds Linneväveri och under processen skadades fibern med flit för att genom små rispor lysa runt hela istället som traditionellt, endast i ändarna. Ljus i kombination med textil har alltid fascinerat mig och jag har tidigare jobbat med såväl LED-teknik som interaktiva kläder. Ljus är något som ofta blir effektfullt och som folk dras till naturligt, berättar Malin Bobeck och tillägger att verket både är ett självporträtt och en hyllning.

– Those who effected me handlar dels om att jag hela tiden påverkas både mentalt och fysiskt av människor omkring mig och hur detta skapar mig, som person. Dels om att jag verkligen behövde de som hjälpte mig att bli frisk efter ett cancerbesked, precis som verket behöver betraktarna för att komma till liv.

Kärlek och möjligheter

Ståendes inne i Malin Bobecks installation kan jag inte låta bli att tänka på en annan utställning, nämligen den som i somras visades på Moderna museet – Yayoi Kusama. I oändligheten. Där ges i några verk, liksom i Bobecks, en förnimmelse av den djupa fascination för oändligheten som Kusama, Japans mest kända nu levande konstnär, förklarar så här: ”Universum såväl som mänsklig kärlek är oändlig. Därför väljer jag att genomsyra alla mina konstverk med mitt intresse och min aktning för oändligheten, och mina tankar kring den.” Ett begrepp som vi alla mår bra av att påminnas om ibland. Liksom om det omvända – att livet är långt ifrån oändligt. Malin Bobeck genomgick en cancerbehandling för några år sedan, något som bidrog till att våga ge sig in på ännu oupptäckta områden.

– Vad jag insåg tack vare cancern var att inte lyssna till den där inre rösten som var rädd att misslyckas med nya saker bara för att jag inte visste hur jag skulle göra – det var ju bara att försöka, menar hon vars ambition redan i början av utbildningen på Borås Textilhögskola var att skapa en textil som svarade på beröring. Och idag är det just runt ljusemitterande textil en stor del av hennes arbete fortsätter att kretsa.

Utställningen som hon i skrivande stund nu medverkar i heter Förkroppsligat. Pågående konsthantverk i gränslandet och säger sig vilja utmana den traditionella synen på vad konsthantverk kan vara. Vad anser hon själv?

– Personligen tycker jag inte det är någon vits med att kategorisera. Själv är jag textilare, skolad i designvärlden men rör mig numera mot ett friare skapande i vilket jag kan forska i hur jag bäst uttrycker mig. Materialet är kärnan, i det börjar och slutar allt. Och jag är övertygad om att möjligheterna för textil med integrerat ljus är enorma, både i kläder och i inredningar där den kan förses med nya meningar och funktioner. Genom att integrera ljus kan textilen ges ett större värde. Dessvärre är branschen konservativ, tekniken finns men maskinparken måste uppdateras och tekniker utbildas. Men det hoppas jag sker snart!

Se en film om verket

Utställningen Förkroppsligat pågår på Nationalmuseum i Stockholm fram till den 15 januari 2017.

Publicerad den 30 november 2016

Ur Ljuskultur Nummer 6, 2016