Vägbelysning

Kan det vara bättre att avstå från vägbelysning?

Vägbelysning – Del 2

I den andra delen av vår artikelserie om vägbelysning beskriver Henrik Gidlund vilka negativa effekter man bör ta hänsyn till för belysnings­anläggningar utomhus.

Vill du fortsätta läsa?

Denna artikel är låst för prenumeranter. Genom att bli prenumerant kan du läsa samtliga artiklar från det senaste numret på nätet och får tillgång till ett växande arkiv av tidningens rika material.

Bli prenumerant

I Sverige finns i storleksordningen 2 miljoner ljuspunkter för väg- och gatubelysning. Många av anläggningarna har byggts ut under 1960 till 80-talet och börjar nu bli så gamla att det behövs stora satsningar för att hålla dem i drift. Kunskapen om belysningens effekter och påverkan har byggts på under åren. Tekniken samt även praxis, lagar och regler har förändrats och utvecklats. Det gör att vi inte bygger belysning på samma sätt och av samma orsaker som vid utbyggnaden för 50-60 år sedan. Ett bra dokument att studera närmare är SKLs rapport ”Belysning där det behövs” publicerad 2017.

Vid beslut om vad som ska göras med en belysnings­anläggning utomhus måste dess positiva effekter vägas mot de negativa. Den här artikeln fokuserar på belysnings­anläggningens negativa effekter och lägger mer krut på de mindre diskuterade effekterna.

Ökad olycks­konsekvens och försämrad ­trafik­säkerhet

Ofta tänker man sig att belysnings­stolpar ökar trafiksäkerheten. Vad många inte tänker på är att samma stolpar också kan förvärra konsekvensen av en avåkningsolycka. VTI gjorde 2017 en studie kring olyckor och eftergivliga belysningsstolpar . Studien visar att varje år dör eller skadas allvarligt 6 till 14 personer i kollisioner med belysningsstolpar. Totalt sker ungefär 250 olyckor per år med stolpar inblandade. Olycks­konsekvensen kan minskas med eftergivliga stolpar.

För att belysningen ska ge ökad trafiksäkerhet behöver den vara ändamålsenligt utförd. Felaktig utformning kan den till och med sänka trafiksäkerheten. Framför­allt där armaturerna missleder eller skapar bländning och kontraster som gör att det blir svårare att läsa av trafiksituationen och se oskyddade trafikanter. Ett ­exempel är där man använt stark intensivbelysning eller starkt lysande pollare på övergångsställen men saknar ordentlig vägbelysning. Det starka ljuset på övergången skapar en svår kontrast­situation som döljer det som ­ligger bortanför det upplysta området. Samma effekt får man med för gles stolpplacering och starkt lysande eller bländande armaturer.

Utsatt elanläggning

Vägbelysnings­anläggningar är oftast uppbyggda som ett eldistributionsnät. Det innebär att äldre anläggningar planerades med andra krav på personsäkerhet än vad som gäller i bostäder och offentliga utrymmen. Till exempel fanns länge ett undantag från att klara ­utlösnings­villkoret för vägbelysnings­anläggningar, vilket innebär att det inte är säkert att säkringen går även om någon tar i stolpen och får ström igenom sig. Även säkringshållare, plintar och kablar hade lägre skyddsnivå än dagens utrustning. Med tiden torkar kabelskydd ut och faller sönder, isolering kallflyter mot kanter, anslutningar korroderar och tappar kontakten, ledare flyter eller vibrerar loss mot skruvförband.

Ansvarsfulla och medvetna anläggnings­ägare har jobbat i åratal för att höja säkerheten och kontinuerligt förbättra anläggningen, men det finns också många anläggningar som fått stå i princip i samma skick som när de byggdes. När det är dags att förnya delar av anläggningen, ska man följa aktuellt regelverk. För dåligt skötta anläggningar blir det i princip då att bygga en helt ny anläggning.

Ansvaret för innehavare av elanläggningar har skärps till och tydliggjorts i omgångar. Även om många av utformningskraven inte gäller retroaktivt ska anläggningen oavsett ha aktuell dokumentation och märkning, det ska göras tillsyn och inspektion av fackkunniga. Det behövs en organisation som kontinuerligt kan åtgärda och byta ut trasiga delar så att inte fara uppkommer för 3:e man.

På Elsäkerhetsverkets hemsida går det att läsa mer om innehavaransvaret. I kommuner ligger ofta ansvaret på kommunstyrelsens ordförande, som sen kan delegera vissa arbetsuppgifter vidare. Brott mot ellagen och elsäkerhetslagen kan ge fängelse i upp till ett år.

Underhållskostnad

Även om vägbelysnings­anläggningarna ofta är robust utformade kräver de ändå ett visst underhåll under sin livslängd. För en kommun konkurrerar belysningsbudgeten med alla andra skattefinansierade verksamheter. Att behålla gammal och ineffektiv belysningen som inte längre fyller sitt syfte innebär i princip att man kastar bort skattepengar till liten eller ingen nytta.

Den mest uppenbara underhållskostnaden är ­elräkningen för att driva anläggningen. Mycket av utvecklingen de senaste åren har handlat om olika sätt att sänka energi­förbrukningen för att spara energi. Vid armaturbyte till LED går det ofta att sänka ­förbrukningen rejält. Men ger belysningen liten nytta från början, kommer inte ett armaturbyte förändra situationen. Man bör göra en ordentlig analys av vilka nyttor belysningsanläggningen ska ge och om den ­kommer stå kvar i 25 år till innan den typen av upp­gradering genomförs.

Ju äldre anläggningen är desto större är risken för fel på grund av utmattning eller korrosion. Ett vanligt fel på äldre stålstolpar är att bultar eller svetsar rostar sönder vilket gör att armaturen, armen eller stolpen plötsligt rasar ner. Felet kan vara så högt upp att det är osynligt från marken eller gömt i mark under plattor ­eller asfalt. Som anläggningsägare behövs en strategi för reinvestering där delarna byts ut eller renoveras
när deras tekniska livslängd uppnåtts, armaturer ­håller i ca 25 år, stålstolpar och kabel i 50 år.

En annan stor kostnadspost är tillsyn och underhållsorganisation. För att hålla anläggningen säker mot 3:e man och de som arbetar i den behövs en fortlöpande tillsyn som kan upptäcka och dokumentera fel. Intervallet bestäms av hur utsatt anläggningen är. Det behövs utöver det en periodisk tillsyn där en kunnig person mer ingående går igenom och inspekterar ­anläggningen i sin helhet. Även här varierar intervallet beroende på anläggningstyp. Fel som uppstår måste kunna åtgärdas inom rimlig tid, särskilt sånt som innebär fara för 3:e man eller stoppar trafiken. Ofta innebär det att det behövs någon form av jourorganisation med felmottagning och utryckning med elkunnig montör dygnet runt.

Miljöpåverkan

En belysningsanläggning påverkar miljön på flera olika sätt. Den mest diskuterade är att elförbrukningen under användning, tillverkning och transport innebär utsläpp av koldioxid. Men förutom det påverkar belysningen miljön direkt på andra sätt.

Ljuset från anläggningen påverkar direkt djur och insekter. Vägbelysningen kan fungera som barriär, påverka habitat och flyttmönster. Olika arter påverkas på olika sätt, frågan är komplex och svår att få överblick i. Caluna har på uppdrag av Trafikverket gjort en bra sammanställning av belysningens effekter i nordiska förhållanden. Om man ska säga att det finns en universallösning så är det att bara använda belysning när och där det absolut nödvändigt samt vara speciellt försiktig vid naturreservat och kända habitat för känsliga arter.

Äldre anläggningar kan innehålla miljöfarliga ­kemikalier som behöver tas om hand. Komponenter i armaturer kan innehålla PCB-oljor och bly, ljuskällor innehåller kvicksilver, trästolpar innehåller kreosot. Vid rivning av äldre anläggningar är det extra viktigt att hålla koll så att miljöfarliga ämnen tas om hand på rätt sätt redan från början. Vissa ämnen, som kreosot, läcker ut i marken och påverkar djur och växtliv även under användningen. Kreosot är också hälsofarligt och kräver särskilda skyddsåtgärder för den som arbetar med stolparna.

Ljusföroreningar

Vägbelysning kan även påverka mänsklig aktivitet ­negativt. På senare tid har hälsoeffekterna av belysning blivit ett omdiskuterat område, framförallt hur ljus påverkar vår dygnsrytm och välmående. Ansvariga för vägbelysning kommer ofta i direkt kontakt med det här när olyckligt placerade armaturer lyser in och stör människor i hemmet.

Direkt och reflekterat ljus från vägar och idrotts­anläggningar ger upphov till ljusdis och återsken som skymmer stjärnorna och andra ljusfenomen. I och med den ökande urbaniseringen är det fler och fler människor i världen som aldrig sett en ostörd stjärnhimmel. ­Naturligt mörker och en orörd stjärnhimmel är en alltmer minskande naturresurs som numera till och med ger upphov till en egen form av turism. Ett exempel på det i Sverige är norrskens-safari som är beroende av låg grad av ljusföroreningar för upplevelsen. Bländande väg­belysning påverkar upplevelsen negativt och kan minska möjligheten att se norrsken även över långa avstånd.

Ljusdiset är ett stort problem för observatorier. Och det blir inte bättre med ny teknik, armaturer med LED har ljus i princip i hela spektrumet där tidigare teknik hade ljuset som spikar i vissa våglängder. Det gör att det blir allt svårare för observatorier att filtrera bort ströljus från vägbelysningen. Att hålla koll på var observatorierna ligger och vilka skyddszoner som behövs blir extra viktigt.

Publicerad den 16 oktober 2019
Ur Ljuskultur Nummer 5, 2019

För att förbättra användarupplevelsen på denna webbplats använder vi cookies. Här kan du läsa mer om användningen av cookies samt hur vi hanterar personuppgifter.

Stäng

Logga in

Glömt lösenordet?

Skapa användare