Praktikresan som ljusassistent i USA

Jag tog examen vid Teater-, event- och scen­teknikerprogrammet vid Yrkeshögskolan i Göteborg i maj 2019. Utbildningen är en ­nystartad tvåårig yrkesutbildning , varav sex ­månader består av praktik. Fokuset på utbildningen har varit på teknisk teori och tekniska lösningar då målet är att man ska vara redo att ge sig ut i arbetslivet direkt efter examen. Min praktik har jag gjort vid Göteborgsoperan, Göteborgs Stadsteater samt Blixten &Co i samband med Melodifestivalen. Med min skådespelerskabakgrund drivs jag av det konstnärliga och min dröm längre fram är att få rikta in mig på ­ljusdesign. Därför valde jag också den inriktningen till min sista praktik. Den här artikeln handlar om min sista praktik, en resa till USA för att ljusassistera den amerikanska ljusdesignern Dawn Chiang.

Jag mötte Dawn Chiang genom min teknikerut­bildning, när vår klass var med och hjälpte till med tekniken under konferensen Scandlight som Svensk Teaterteknisk förening arrangerar. Utöver att jag fick chansen att prata med henne under konferensen höll hon även en masterclass om ljusssättning. Redan efter hennes första lektion var jag helt mållös. Jag var otroligt imponerad av hennes arbete och tanken slog mig att jag kanske kunde göra min sista praktik hos henne. Under sista dagen på Scandlight tog jag mig mod och ställde frågan. Och fick ett solklart… ”- Ja”!

Efter det arbetade jag natt och dag för att hitta lämpliga stipendium. Jag sökte ungefär tio olika. I november 2018 fick jag ett positivt besked från Bertil och Britt Svenssons Stiftelse för belysningsteknik och under våren beviljades ytterligare en stipendieansökan, nu av Stiftelsen för Makarna Lindeqvist. Tack vare dessa två stiftelser var ekonomin för en resa till USA försäkrad.

Efter månader av förberedelser så var dagen kommen och den 25 maj lyfte jag från Landvetter för en 15-timmars flyg till San Fransisco. Efter en halvtimmes bilfärd till Palo Alto möttes jag upp av en regiassistent som visade mig till det boende som teatern ordnat för mig.

Första produktionen: ”Archduke”

Under tiden i USA fick jag möjligheten att följa Dawn i två olika produktioner. De första två veckorna befann vi oss i Mountain View, Kalifornien för att arbeta med TheatreWorks uppsättning Archduke (i övrigt vann TheatreWorks under min tid också en Tony, en välansett årlig amerikansk utmärkelse).

Teatern som TheatreWorks hyrde låg i Mountain View. Scenen här var kanske inte den mest optimala att ljussätta, på grund av alla avlånga sprintlers som såg ut som tunnor och hängde ned från taket. Eftersom Dawn var medveten om detta var det hela inräknat i ljusriggen. Produktionsteamet var litet och ljusteamet bestod enbart av några scenarbetare, en huvudelektriker, en ljusbordsoperatör samt ljusdesignern Dawn och mig. Utöver ljusteamet hade vi en videodesigner, scenansvarig, assisterande scenchef, påklädare, perukmakare/maskör, producent, regissör och regiassistent samt fem skådespelare. Fördelen med det mindre ­produktionsteamet gjorde att det blev lätt att lära ­känna hela teamet. Jag fick också möjligheten att prata mycket med regissören och regiassistenten och höra om deras intressanta arbete. I USA har regiassi­stenten en betydligt viktigare funktion än regiassisterna på många teatrar i Sverige, i USA klarar sig regissören nästa inte utan regiassistenten och hens arbetsinsats.”Det som fascinerande mig mest i Dawns arbete var att se hur hon med små medel lyckades skapa så vackra scenbilder.”

I produktionen av Archduke var min primära uppgift att föra anteckningar under våra repetitioner. Nuförtiden är det väldigt vanligt att man använder sig av moving heads vid ljussättning inom teatern men ­eftersom teatern i Mountain View inte klarade det bärighetsmässigt så kunde enbart konventionellt ljus användas. Eftersom jag är av den yngre generationen var det intressant att se en ljusdesigner arbeta helt utan moving heads! Det var fascinerande att inse hur lång tid det tar att rikta allt manuellt under produktionsprocessen och det behövdes riktas en hel del! Det som underlättade dock var att det fanns kompetenta scenarbetare med i teamet som kunde rikta under förmiddagarna innan själva repet började. Dawn ansträngde sig verkligen för att undvika störa regissören och skådespelarna under repetitionerna och därför var det en stor fördel att det fanns ett ljusteam till hands under morgonen.

Det som fascinerande mig mest i Dawns arbete var att se hur hon med små medel lyckades skapa så vackra scenbilder. Hon använder sig mycket av gobos och när dessa används på scenografin så blir det otroligt effektfullt. Min favoritscen ur Archduke var en scen som utspelade sig i en gammal lagerlokal och där la hon gobos, som gav vackra skuggor på hyllorna i bakgrunden.

Andra produktionen: ”Guys and Dolls”

Efter att ha tillbringat två veckor i Kalifornien så åkte vi vidare till Minneapolis, för att sätta upp nästa ­produktion, musikalen Guys and Dolls vid Guthrie Theatre, som, för övrigt, är den första regionala teatern i USA. Guthrie har två scener och själva byggnaden är fantastiskt vacker. Ett av mina favoritställen i byggnaden var The Endless Bridge på plan 2 som bjuder på en vy över Missisippifloden och där du kan också se den ­berömda The Stone Arch Bridge. Innan våra rep brukade jag äta min lunch där ute eller bara njuta av utsikten.

Huvudscenen som musikalen skulle spelas på, är byggd så att publiken kan sitta runt scenen och se skådespelarna i profil om man sitter på sidan. I den här produktionen var det också enbart budgeterat till två följen vilket var en utmaning under ljussättningen. Dawn fick jobba mycket med att addera fast ljus om följet inte räckte till eftersom vi hade vinklar från sidan också, där publiken skulle sitta.”USA-praktiken var en resa som jag aldrig kommer att glömma.”

Ljusteamet var här betydligt större än i Mountain View och innehöll en Lighting Supervisor, ­Associate Lighting Designer, Assistant Lighting Designer, ­Ljusdesigner, ljustekniker, ljusbordoperatör, följespot­operatör samt scenarbetare. I resten av produktionsteamet ingick, bl.a. en regissör, regissörsassistenter, producent, scenograf, associate set designer, koreograf, koreografassistenter, rekvisitaansvarig och en stor ensemble. Teamet var så stort att det var omöjligt att hinna med att prata med alla.

Eftersom Assistant Lighting Designer redan var ­tillsatt så hjälpte jag till extra. Bland annat fick jag som ljusmodell föra våra ljussättningspass under ­förmiddagarna. ”Hjälp!”, säger jag bara! I USA ­använder de av sig av Stage Left och Stage Right som utgår från skådespelaren/artistens synvinkel. I den svenska ­teatervärlden (inom event är det fortfarande mest SL och SR som gäller) använder man istället ”regi ­höger” och ”regi vänster” (med vissa undantag) så det var mycket förvirrande i början.

Lärdomar och erfarenheter

Något jag noterade var hur olika arbetsrelationer/­arbetssätt Dawn hade med regissören i produktionerna. Utöver att de hade arbetat tillsammans förut så upplevde jag att regissören själv hade en stark visuell bild, vilket innebar att det pågick många samtal om ljus­designen och att det las mycket tid på ljusdesignen under repetitionerna. Enligt Dawn är det inte vanligt att regissörer ger ljusdesignern tid att ljussätta ­under de gemensamma repetitionerna men i den här ­produktionen var det tillåtet. Det var också intressant att se hur snabbt Dawn arbetade. I Guys and Dolls var det mycket som skulle sammansvetsas i och med att det var en musikal. Dawn hade varnat mig i förväg för att processen skulle bli intensiv men det var nog inte förrän en vecka in i repetitionerna som jag verkligen förstod vad hon menade. Tidsaspekten var något som alltid låg på bordet. Jag och Dawn kom in när det var två veckor kvar till premiären och jag kan fortfarande tänka tillbaka på och imponeras av hur hårt alla arbetade. Så när det väl var dags för premiären kunde alla tillsammans ”andas ut” och njuta av resultatet av det hårda arbetet.

Något som förbluffade mig under den månadslånga praktikperioden i USA var tidschemat. Även om jag är medveten om att jag enbart jobbade med två olika produktioner så blev jag chockad. I båda produktionerna arbetade vi sex dagar i veckan och när vi väl var lediga var det många av designerna som arbetade med kommande projekt. För mig som svensk, från ett land där facket har en viktig roll blev jag chockad. Många har en uppfattning om att amerikanerna arbetar mycket hårdare och med min erfarenhet kan jag bara intyga att det verkligen är så. Däremot är facket starkt hos dem också men vad jag har upplevt så fungerar de på ett ­annat sätt. Precis som i Sverige hade vi regelbundna pauser, arbetsdagarna var dock betydligt längre. Under en viss tid under repetitionsperioden kan de arbeta 10-timmarsdagar, helt lagligt, däremot är det mycket regler kring hur många dagar man får jobba så och även när. Att få göra praktik i USA gav mig inte bara erfarenheter utan också en tacksamhet över hur välreglerade våra arbetstider är i Sverige. Men trots det pressade ­arbetsschemat kände jag ändå efter mina fyra veckor att jag skulle vilja åka tillbaka i framtiden, för att ­arbeta under en begränsad tid. Att arbeta långt över 40 ­timmar i veckan är något som jag vet att jag skulle klara av under en kort tid men inte ett helt arbetsliv. Det är ett under hur amerikanerna klarar att arbeta under sådana förhållanden!

USA-praktiken var en resa som jag aldrig kommer att glömma. Den var precis som jag förväntade mig: spännande, svår, glädjefylld och stressig. Jag känner en enorm stolthet och tacksamhet för att jag fick följa Dawn Chiang i hennes arbete. Det var också intressant att få arbeta med teater i två olika delstater. Något som jag inte hade räknat med var att jag inte bara samlade på mig en mängd nya erfarenheter utan också ett ­fantastiskt nätverk. Praktiken kommer jag att bära med mig för resten av livet och jag hoppas att jag kanske får möjligheten att komma tillbaka och arbeta där igen. Men det får framtiden utvisa.

Publicerad den 27 november 2019

Ur Ljuskultur Nummer 6, 2019