Pumpstationen P42 ”Havsstrand”

Den nya pumpstationen, P42,i korsningen Svartövägen/Bodenvägen är inte bara ett skal för den tekniska utrustningen, utan även som ett arkitektoniskt blickfång vid infarten mot Luleå centrum. För att hitta det bästa möjliga uttrycket anordnade kommunen en tävling om att gestalta den nya pumpstationen. I det vinnande förslaget, Havsstrand, består fasaden av två skal, en utformning som är inspirerad av vågor över en sandstrand. Det yttre skalet av ­corténstålslameller representerar vågorna och förändras när man rör sig längs det. Dessa skapar i solsken ett skuggspel över det inre skalet som representerar sandstranden. a och d arkitektkontor som står bakom Havsstrand, ville ha en ljussättning av fasaden som tar tillvara och lyfter fram byggnadens särart. För att säkerställa detta anlitades Designat Ljus.

Belysningslösningen ger en illusion av hur ljuset bryts genom en fiktiv vattenyta i byggnadens fasadöverkant, dess rörelse ger illusionen av att det bryts genom ­vågrörelser, och sprids likt vattenreflexer över fasadens böljande former. Illusionen fullbordas av att den böljande vågrörelsen i ljuset via en vindgivare visualiserar ­rådande vindstyrka.

Jurymotiveringen:

”Arkitekturen och ljuset förmedlar på ett mästerligt sätt en fascinerande interaktion med det kärva nordliga klimatet. Gestaltningen förvandlar en anonym infrastrukturkloss till ett vackert levande smycke. Ljusdesignerns sätt att hitta essensen i naturens vågrörelser, som enkelt och självklart förmedlas till betraktaren, vittnar om speciell förmåga och skicklighet. Genom stort tekniskt kunnande och nytänkande görs byggnaden till ett pulserande landmärke i den industriella omgivningen.”

Jan Forsmark

Ansvarig ljusdesigner

Berätta om din bakgrund och vad som väckte ditt intresse för ljus.
Min mamma arbetade som inredare och min äldre bror utbildade sig till arkitekt. Jag växte upp i ett hem där intresset för formgivning och gestaltning av miljöer var stort och också ofta föremål för diskussioner. Som barn var jag kreativ och gillade att uppfinna och formge, att fota och måla. Och det där var ju sysselsättningar där gestaltningsförmåga och ­känsla för ljuset, alla dess valörer och dess betydelse, utvecklades.

När jag sedan så småningom började ­arbeta som elkonsult i mitten av 80-talet, föll det sig naturligt att mer och mer ­inrikta sig på ljusdesign – ständigt fascinerad av alla möjligheter som finns i ljuset, vilket kraftfullt medel det är vid utformandet av en miljö.

Sedan är det ju också enkelt som att det man känner att man är bra på, tycker man oftast om att hålla på med. Jag är bra på att uppfatta färger och ljuskvaliteter, att se en miljös möjligheter och att se vägar för att nå dit. Med ljuset.

Vad är du allra mest nöjd med när det gäller slutresultatet?
Den komplexa skulpturala byggnadsformen förstärker ljusets rörelser över fasaden på ett sätt som till och med överträffar min ­vision. Att vi lyckade skapa en lösning som ger en illusion av hur ljuset bryts genom en fiktiv vattenyta i byggnadens ­fasadöverkant, att dess ­rörelse ger illusionen av att det bryts genom ­vågrörelser, och sprids likt vatten­reflexer över fasadens ­böljande ­former. Och den tekniska lösningen med en vindgivare som fullbordar vågrörelsen efter rådande vindstyrka.

Vilka var de största utmaningarna?
Programmeringen av visualiseringarna för de åtta olika vindstyrkorna var en rejäl men inspirerande utmaning. Men även att hitta en bländningsfri armaturlösning som skulle kunna ge hela den bakre fasadväggen ett jämnt släpljus och samtidigt kunna ljussätta sidorna på de djupa corténstålslamellerna. Den skulle också kunna sektioneras och styras individuellt och klara utomhusklimatet som vi har vintertid uppe i norra Sverige.

Fr. vänster: Erik Sandström, NCC; Niklas Granljung, a och d arkitektkontor; Jan Forsmark, Designat Ljus Europa; Eva Sundgren, Luleå kommun och Mathias Lampinen, NCC. (Foto: Casper Hedberg)

Du har blivit uppmärksammad i Svenska ­Ljuspriset-sammanhang även tidigare. Du vann tävlingen för några år sedan med projektet Svedjebron i Boden. Finns det några likheter med dessa två projekt?
I bägge uppdragen fick jag ett stort förtroende av beställaren och framförallt en möjlighet att kunna vara med genom hela projektet fram till färdigställandet. Detta genom att först ta fram en konceptlösning som senare blev till ett detaljerat projekt­eringsunderlag. Vidare fick jag möjlighet att kontrollgranska projektörens handlingar och slutligen kunde jag på plats se till att armaturer monterades och riktades som det var avsett. Genom att jag sedan driftsatte programmeringen så kunde jag samtidigt testa av och adressera upp armaturernas drivdon så att även detta synkade med programmeringen.

Ställer förhållandena i norr några speciella krav för ett projekt? Hur ser arbetsmarknaden och konkurrenssituationen ut?
Vi har ju kallare vintrar och ett annat snödjup som det gällare att ta hänsyn till vid val av material och placering. Moderna armaturer med LED-ljuskällor har inte samma värme vilket gör att den eventuella fukt-/kondens-problematiken i armaturerna blir ett större problem än tidigare då värmen från ljuskällan effektivare drev ut fukt. Sen är ju snöröjningen uppe i norr en stor faktor att ta hänsyn till och i mitt tycke visar man ibland lite för stor hänsyn till den.

I norra Sverige är det förstås färre och mindre projekt. Sen har ju bygg- och belysningsbranschen, ja i princip hela vårt samhälle, haft en otrolig utveckling under de senaste 20-30 åren vad gäller design och material. Men i den utvecklingen så kommer ju alltid mindre kommuner och glesbygd att hamna på efterkälken. Och därför är arkitekt- men framförallt ljus­designtjänster inte självklart efterfrågade i projekten. Det är många som fortfarande inte känner till yrkesgruppen ljusdesigner som ju är en väldigt ung bransch.

Uppe i Norr- och Västerbotten har Umeå som är en större kommun, i mina ögon varit en föregångare i sin satsning på god arkitektur. Men på senare år har även mindre kommuner som Skellefteå och Piteå följt den trenden. I Luleå har det sakta börjat röra sig sedan några år tillbaka och debatten har gått het om stadsarkitekt eller inte. Därför gör en satsning som projektet Östra länken mig glad, då man förutom arktitektritade pumpstationer även har skapat mycket fina park- och grönområden i den annars ­rådande förtätningshysterin.

Hur har responsen från luleborna varit?
Responsen har varit fantastisk och mycket positiv. Dessutom tilldelades jag och ansvarig arkitekt Niklas Granljung ”Årets samhällsbyggnadspris 2018” vid Luleå näringslivs gala med motiveringen ”Pristagarna har omvandlat av ett var­dagligt och nödvändigt nyttoelement till ett skulpturalt tillskott i staden. Med sin effektfulla ljusupplevelse skapar den ett nytt spännande blickfång till Luleå. Den är hållbar, beständig och nyskapande. Den fångar staden, stålet, havet, ljuset och den konstnärliga lekfullheten i ett större publikt sammanhang.”

Vad betyder det för dig att bli uppmärksammad i tävlingen Svenska Ljuspriset?
Det är såklart väldigt roligt och uppmuntrande men också en bekräftelse och ett kvitto på att det stora engagemang och hjärta vi lägger ned i projekten, där vi verkligen månar om både detaljer och helhet, betalar sig.

Marknadsföringsmässigt sett är det mycket värdefullt att kunna peka på att man kommit så långt i denna prestigefyllda tävling, det är ju en odiskutabel kvalitetsstämpel med tanke på den höga nivå vi har på svensk ljusdesign.

Vad har du för intressanta projekt på gång nu?
Jag har i dagarna precis varit uppe på Konstmuseet i norr i Kirunas nya stadshus och ljussatt en ny jättefin utställning, ”En vacker utställning” som faktiskt har vernissage samma dag som ljusdagen går av stapeln. Jag har en del projekt som jag vill behålla för mig själv ett tag till men det jag kan berätta är att jag jobbar med fasadbelysningen på ännu en arkitektritad pumpstation, P14 ”Ljusglimt” i Luleå, som är något helt annat än ”P42 Havsstrand” och där mån­ljuset kommer att ha huvudrollen.

Publicerad den 16 oktober 2019

Ur Ljuskultur Nummer 5, 2019